Vi åker inte till arbetet i överljudsfart och våra bilar drivs inte av jetmotorer. Men vi har global Internet, världstäckande mobiltelefoni och hårddiskar i fickformat som kan lagra flera miljarder böcker.

Jag har alltid tyckt om att läsa framtidsskildringar. Inte minst är det skojigt att läsa gamla framtidsskildringar och se hur fel de ofta slår och hur svårt både skönlitterära författare och vanliga ”förståsigpåare” har att gissa rätt. För att inte tala om hur framtidsutsikterna varierar mellan den pinsammaste framtidsoptimism till den svartaste dystopi, beroende på tidsandan.
I somras hittade jag några riktigt intressanta böcker med titeln ”Tekniken i dag”. Det här var en serie årsböcker som tidningen Teknikens Värld gav ut och där man samlade ett antal tekniska artiklar om nyheter, intressant teknik och framtidsutsikter. De tre böcker jag hittade i en garderob var från 1954, 1957 och 1958.

Det som slog mig när jag började läsa böckerna var först och främst hur pass intressanta och läsvärda de fortfarande är. Åtminstone så länge artiklarna håller sig till sådant som faktiskt existerade vid tillfället. Bra teknikdjup och intressanta ämnen gör att det mesta håller än.

Men så fort man kommer till framtidsutsikter blir det annorlunda. Många är i och för sig fantastiskt roande, men så här med facit i hand är det bara att inse faktum – alla gissar fel. De som är pessimister kan inte förstå att det finns områden, som till exempel elektronik och kommunikation, där utvecklingen sker med blixtens hastighet och där helt nya idéer går att realisera på kort tid.
Optimisterna är ibland ännu värre. De ser överallt samma utvecklingsmöjligheter som på elektronikområdet. Resultatet blir märkliga futuristiska städer med flygande bilar och egendomlig arkitektur.

Nyttigt
Först när man har läst en packe gamla framtidsskildringar och skrattat ifrån sig över hur fel det blev är det dags att ta tag i dagens siare. De är många och de är ofta väldigt övertygande. Men, det finns inte mycket som tyder på att de kommer att ha så ruskigt mycket mera rätt än gårdagens profeter. De som tittar tillbaka på dagens spådomar om femtio år kommer förmodligen att ha lika svårt att hålla sig för skratt som vi som tittar på vad som sades på femtiotalet.

Skönlitteratur ger en bra bild
Teknisk litteratur och framtidsskildringar är nog bra, men inget går upp mot bra skönlitteratur när det gäller att förmedla en bild av hur det faktiskt var vid ett visst tillfälle.

Härom dagen roade jag mig med att läsa om en gammal deckare av Stieg Trenter (Tragiskt telegram från 1947). Handlingen utspelade sig som vanligt på fyrtiotalet, i det här fallet strax efter kriget. Den framgångsrike fotografen Harry Friberg råkar, också som vanligt, in i en serie händelser som han till slut lyckas reda ut. Eller rättare sagt – som den briljante poliskommissarien Vesper Johnsson reder ut. Harry Fribergs slutledningsförmåga är ju inte så mycket att skryta med.

Trenters deckare har fått massor av efterföljare, men inte många har lyckats att beskriva omgivningar och tidsanda på samma sätt. Därför är det extra skojigt att läsa om hur man laddar grammofonen med en packe skivor, beställer interurbansamtal av telefonisten och tar emot telegram mitt i natten. Och TV fanns förstås inte alls. Allt det här presenteras som självklarheter, eftersom boken ju faktiskt är utgiven 1947.

Grammofonskivorna var ”stenkakor” (78-varvare), med dryga tre minuters speltid per skivsida (första LP-skivan kom 1948, men slog inte igenom förrän på femtiotalet). En symfoni krävde alltså en gedigen packe skivor och för att slippa springa fram och tillbaka kunde man ladda en hel packe skivor. När en skiva var färdigspelad föll nästa ned och så vidare. Dyrt, mekaniskt komplicerat och fruktansvärt tungt, men väldigt mycket bättre än det som fanns tidigare (i praktiken inget alls).
Att ha telefon var på intet sätt någon självklarhet på fyrtiotalet. Därför var brev och telegram de naturliga sätten att kommunicera och Postverket och Telegrafverket hade bråda tider. I städerna fanns underlag för ett par brevrundor om dagen och telegram kunde till och med bäras ut på nätterna i Stockholm.

De relativt få som hade telefon kunde räkna med anständiga taxor för lokalsamtal, höga kostnader för rikssamtal och fullständigt bisarra kostnader för utlandssamtal. Utlandssamtal måste dessutom beställas i förväg, eftersom kapaciteten var så begränsad. Det här blev efter hand bättre, men något som liknar modern teletrafik hade vi egentligen inte förrän framåt sjuttiotalet.

Inte så olikt
På de dryga sextio år som gått sedan boken skrevs har vi sett en fullständigt fantastisk utveckling när det gäller kommunikation och media. Den utvecklingen var det knappast någon som förutsåg.

På andra områden har utvecklingen varit betydligt långsammare. Tågen och flygplanen går lite snabbare, men skillnaden är inte så stor som de flesta trodde att den skulle bli. Bilarna är säkrare och vägarna är bättre, men bilarna får inte köra snabbare än på fyrtiotalet (och tur är väl det).

Politikerna hade betydligt mer att säga till om på femtio- och sextiotalet. Det visade sig i de rivningsvågor som präglade den tiden. Man lyssnade på ”profeterna” och försökte bygga ett framtidssamhälle understödda av glada arkitekter. Tack och lov minskade politikernas makt med tiden och de värsta planerna hamnade i soptunnan. Det var bara i de stora diktaturerna österut som man fortsatte ytterligare några årtionden. Idag är det väl bara i Pyongyang som man går på i stor stil.

Slutsatsen av det här får väl bli – läs och lyssna gärna på framtidsskildringar, men ta dem med en gigantisk nypa salt. Siare har för det mesta fel, men de kan vara roliga ändå.

Filed under: Göte Fagerfjäll