De gröna bubblorna spricker en efter en men AI-utbyggnaden gör att behovet av stabil elproduktion exploderar. Både Friedrich Merz och Ursula van de Leyen ropar nu på en snabb utbyggnad av kärnkraften – helst igår. Samtidigt ser vi hur dataföretagen tävlar om att köpa upp all stabil elkapacitet i Sverige. Northvolt-fiaskot ser till exempel ut att resultera i en jättelik datahall med effektbehov som kräver en stor kärnkraftsreaktor.

Nu är det i och för sig inget problem med att sälja el till datahallar. Förutsättningen är bara att man faktiskt har ett överskott av stabil el att sälja. Men inte ens Sverige har numera den lyxen.

Det här märks väldigt tydligt på elpriserna redan idag. Här nere i Blekinge har priset den senaste månaden pendlat mellan en krona och tre kronor per kWh för att igår åka ner till ett öre. Till och med i norra Sverige låg priset periodvis på flera kronor per kWh för att i går gå ner till nästan noll under några timmar. Orsaken är förstås att vi har en överproduktion när det blåser kraftigt och ett elunderskott när det är vindstilla eller bara svaga vindar.

Att vi i genomsnitt över året har tillräckligt med el är i och för sig sant, men tyvärr är det sant på samma sätt som att man i genomsnitt har det bra med ena foten i kokande vatten och den andra foten i isvatten. En kraftigt varierande elproduktion förutsätter en elkonsumtion som är totalt flexibel och ”sådana djur” finns inte. Knäppa SVT-journalister påstår visserligen att vi bör dammsuga mitt i natten men inte ens sådana dumheter ger någon märkbar effekt i statistiken.

Stabil elproduktion
Datahallar kräver stabil och konstant elförsörjning. Varje nybyggd datahall innebär därför att övriga elförbrukare tvingas anpassa sig till större svängningar i elpriset. Det är en självklar sanning som nog långtifrån alla har tänkt på.

Här har vi också en bakgrund till det nymornade intresset för kärnkraft. Om datahallar står för hela ökningen av elanvändningen blir el från vindkraft och solenergi allt mindre intressant. Möjligheten att stabilisera med batterier och vätgas låter kanske bra, men fungerar inte i praktiken ens med dagens förbrukning. En fördubbling av den konstanta elförbrukningen skulle innebära bisarra kostnader om den skall hanteras med sol, vind, batterier och radikalt förstärkta elnät.

Här har Sverige fantastiskt bra erfarenheter eftersom vi redan på åttiotalet hade ett elsystem som kunde hantera både svängningar och stora stabila elförbrukare. Vår vattenkraft tillsammans med ett välutbyggt stamnät var fullt tillräcklig för att kompensera för de dygnsvariationer och årstidsvariationer som fanns (och fortfarande finns). Tolv kärnkraftsreaktorer på strategiska platser räckte för att täcka basefterfrågan i södra Sverige.

Det fascinerande är att vi utan problem skulle ha kunnat fördubbla vår elanvändning utan att bygga ut stamnätet. En tänkt ökad elanvändning kommer ju inte från hushållen utan från industrin. Ett stabilt behov av ett par extra GW hanteras lätt med ett par extra reaktorer i hygglig närhet till industrin. Och ju fler reaktorer desto bättre leveranssäkerhet. Om ett kärnkraftverk har fem reaktorer spelar det inte så stor roll om en reaktor faller bort under en tid.

Faktum är att datahallar är de perfekta kunderna för kärnkraftproduktionen. En konstant efterfrågan gör att produktionen kan köras fullt ut hela tiden. En reaktor kostar ungefär lika mycket att köra vare sig den producerar för fullt eller går på sparlåga.

HVDC
Det enklaste och billigaste är förstås att lägga de stora förbrukarna nära kärnkraftverken. Men det är också fullt möjligt att t ex dra en HVDC-länk mellan kärnkraftverk och förbrukare.

HVDC, högspänd likström, är en svensk specialitet sedan sextiotalet. Redan på sjuttiotalet satsade ASEA Ludvika på tyristorbaserad HVDC och idag används spänningar upp till och över 1 MV. En enda HVDC-länk kan överföra 1-3 GW.

HVDC-ledningar kan utan problem grävas ner eller förläggas på havs- eller sjöbotten. Förlusterna är låga så ledningarna kan vara mycket långa.

Men HVDC är dyrt, betydligt dyrare än växelström i luftledningar. På många sätt påminner HVDC om kärnkraft eftersom investeringskostnaden är hög, medan driftskostnaden är låg. Det bästa är i bägge fallen att producera och överföra så nära 100 procent som möjligt för att nå bästa ekonomi.

Fantastisk produkt
Idag ser vi datahallar som ett problem eftersom det inte finns tillräckligt mycket stabil och fossilfri el. Det är en bristsituation som länderna i Europa helt och hållet har skapat på egen hand.

Sverige låg länge betydligt bättre till eftersom vi hade en såpass väl utbyggd kärnkraft och dessutom möjlighet att ganska enkelt bygga ut kapaciteten. Så sent som 2014 projekterade till exempel Vattenfall två nya reaktorer vid Ringhals. Efter att S/MP-regeringen tillträdde framtvingades i stället en nedläggning av två av de befintliga (och välbehövliga) reaktorer vid Ringhals och två i Oskarshamn.

Men låt oss för ett ögonblick fundera på hur det skulle kunnat se ut om inte antikärnkraftsrörelsen fått bestämma. Då hade vi i mitten av åttiotalet haft 13 reaktorer i drift: tre i Oskarshamn, två i Barsebäck, fyra i Ringhals och fyra i Forsmark (den fjärde var färdigplanerad men stoppades av regeringen 1978). Totalt skulle vi då ha kunnat producera uppåt 100 TWh per år med en maxeffekt strax över 12 GW.

Planerna från sextio- och sjuttiotalet talade om fortsatt utbyggnad upp till ungefär en fördubbling framåt år 2000. I verkligheten hade nog utbyggnaden stannat vid kanske 20 reaktorer idag och en maximal elproduktion runt 150 TWh, alltså lite drygt tre gånger dagens elproduktion.

Fast det är klart – efter Tysklands magplask i energipolitiken (energiewende) hade vi nog växlat upp bygget av nya reaktorer. Det tyska beslutet 2011 att lägga ner alla landets 17 reaktorer innebar att det öppnade sig en fantastisk exportmarknad för el. Att man dessutom ville lägga ner alla kolkraftverk gjorde inte saken sämre. Ett antal kärnkraftverk vid Sveriges sydkust med HVDC-anslutning till Tyskland hade kunnat vara en strålande affär. Redan med en vinst på ”futtiga” 50 öre per kWh skulle varje reaktor generera uppåt 5 miljarder kronor i ren vinst per år.

Dyrt ändå för Tyskland
Skulle då Tyskland ha råd att importera stabil el från Sverige? Tja det alternativ som man faktiskt valde har sannerligen inte varit gratis det heller. En studie, ledd av Jan Emblemsvag, professor vid Norges teknisk-naturvetenskapliga universitet, pekar på att Tysklands Energiewende hittills kostat Tyskland drygt fyra biljoner kronor i investeringar och 3,4 biljoner kronor i subventioner. Landets totala elproduktion ligger på ca 430 TWh per år och investeringarna och subventionerna kanske berör hälften av elproduktionen.

Över en femtonårsperiod kan man då säga att den tyska staten har pungat ut med ca 500 miljarder per år eller 2,40 kr per kWh. Det skulle utan vidare ha räckt för att bygga 75 kärnkraftsreaktorer ”kontant” och genererat 750 TWh stabil el per år, alltså nästan dubbelt så mycket som hela Tysklands elproduktion. Men den vägen är alltså låst av politiska skäl.

Att i stället importera stabil el från Sverige hade varit dyrare än att bygga egna reaktorer men fantastiskt mycket billigare än den självmordspolitik som Tyskland ägnat sig åt de senaste femton åren.

Spilld mjölk
Det är lätt att gråta över spilld mjölk och förakta korkade politiker. Men frågan är snarare vad som går att göra idag och hur mycket det kostar.

Till att börja med handlar det om att komma tillbaka till den nivå vi hade före 2014 eller allra helst 1999. De två (ganska små) reaktorerna i Barsebäck räckte för att säkra energi- och effektbehovet i Skåne/Blekinge och halva Danmark. De fyra reaktorerna vid Ringhals räckte ganska bra för västra Sverige och de tre i Oskarshamn och de tre i Forsmark klarade de östra delarna av Sverige. Det fanns inget som helst behov av den vindkraft och den solenergi som mest bara ställer till besvär.

En ny reaktor i Barsebäck, en extra reaktor i Oskarshamn och två nya i Ringhals skulle alltså räcka för att återskapa det fungerande elsystem vi hade för inte så länge sedan. Några få års flaskhalsavgifter skulle betala den investeringen. Det största problemet är väl att bestämma vad vi skall göra med alla gamla vindsnurror.

Fortsätt bygga
Det verkligt intressanta är att behovet av nya reaktorer verkar vara närmast omättligt. AI-tekniken lär fortsätta att ”dammsuga” världsmarknaden på stabil elproduktion och Tyskland lär fortsätta att vara en storkund under överskådlig tid. För att återigen bli ett stort industriland, men nu baserat på el i stället för kol och naturgas, bör Tyskland åtminstone komma upp i Sveriges nuvarande elkonsumtion per invånare. Det skulle innebära en tredubbling av elproduktionen och/eller en dramatisk ökning av elimporten.

Till det kommer Danmark. AI-tekniken lär väl komma dit också och ett par stora datahallar kräver stabil el från ett par stora reaktorer. De kommer knappast att byggas i Danmark.

Men inte kan vi väl bygga tiotals nya kärnkraftsreaktorer i Sverige? Visst kan vi det. Det är bara att plocka fram de gamla planerna från femtio- och sextiotalet. Där räknade man med att elanvändningen skulle öka dramatiskt fram till idag och man planerade för fler lägen för kärnkraft och fler reaktorer per läge. Det handlade om flera gånger det inledande dussinet.

De här prognoserna överskattade visserligen elanvändningen kraftigt, men planerna visade ändå att en stor utbyggnad var fullständigt möjlig. Erfarenheterna från de första tolv reaktorerna visade också att byggtiden och byggkostnaden minskade för varje ny reaktor. Det tog bara tio år från andra reaktorn till den tolfte och sista reaktorn.

En storsatsning på att bygga reaktorer innebär rimligen också en satsning på kärnkraftsteknik. På sjuttiotalet var Sverige ledande inom det området och det finns all anledning att bygga upp kompetensen igen. I närområdet finns företag som Blykalla, Copenhagen Atomic och Seaborg Technologies och med tiden finns all anledning att försöka ta steget över till fjärde generationens kärnkraft. Till att börja med handlar det ändå om konventionell reaktorteknik från någon av de internationella kärnkraftsföretagen.

Konkurrensen kommer
På sikt kommer naturligtvis konkurrensen att öka. I USA satsar en rad företag på ny reaktorteknik och ”gamlingarna” Westinghouse och GE (GE-Hitachi)har vid det här laget slickat såren och kommit tillbaka. Även Kanada är igång igen med sina CANDU-reaktorer av tungvattenstyp. CANDU-reaktorerna har fördelen att de inte behöver upparbetat bränsle utan kan köras direkt på ”naturligt” uran med bara ca 0,7 procent U235.

I Europa satsar Frankrike hårt på att producera reaktorer både för eget bruk och för export. I Storbritannien tillverkar Rolls Royce små reaktorer baserade på den teknik som används i ubåtar.

Sydkorea har hela tiden byggt kärnkraftsreaktorer och ligger därför bra till, medan Fukushima-olyckan i Japan ställde till en hel del bekymmer för den japanska kärnkraftsindustrin. Men både Hitachi och Toshiba tillverkar reaktorer.

Dessutom finns de två ledande länderna, Kina och Ryssland. Bägge har hela tiden producerat reaktorer och har väl beprövade konstruktioner som kan byggas snabbt. Men politiskt sett är inte ryska och kinesiska reaktorer särskilt gångbara i Västeuropa.

Det stora problemet för många europeiska länder är att man avsvor sig möjligheten att bygga eller till och med använda befintliga reaktorer. Antikärnkraftrörelsen var stark på sjuttio- och åttiotalet och vänsterpartier och gröna partier genomdrev lagar mot kärnkraft. Den viktigaste ”framgången” var utan tvekan nedläggningen av Tysklands alla reaktorer, men också i kärnkraftsländer som Spanien har vänstern tvingat fram slutdatum för nedläggning. De mest kärnkraftsvänliga länderna i Europa är idag förmodligen Frankrike, Finland, Sverige och ”gamla Östeuropa”

Men som sagt – förbud och politiskt motstånd i en del länder innebär ekonomiska möjligheter för andra. Sverige ligger extremt bra till med sin långa skyddade kust, stabila berggrund och kunnande inom både reaktorteknik och HVDC. Att vi dessutom ligger på ”spotthålls avstånd” från Tyskland, Danmark och Baltikum är en extra fördel.

Hur vi än gör lär vi i alla fall få se slagsmål om elanslutningarna de närmaste åren. Kanske kan till och med Stegra tjäna en ordentlig hacka på att, på samma sätt som Lyten (Northvolt), sälja sin elanslutning till något dataföretag som vill bygga datahallar. Vem vill väl tillverka fossilfritt stål eller batterier när man kan tjäna bättre pengar på att sälja sin elanslutning? Risken är stor att även befintliga elintensiva företag avvecklar sin verksamhet och säljer sin ”feta” elanslutning. Stabil el från vattenkraft och kärnkraft kommer att vara guld värd de närmaste åren.

Filed under: Göte Fagerfjäll