Vinterkylan har kopplat greppet om hela Sverige och elpriset är rekordhögt. ”Det är Sverigedemokraternas fel”, hävdar Daniel Helldén, språkrör för Miljöpartiet, i en artikel i Göteborgs-Posten. Om vi bara bygger mer vindkraft löser vi energiproblemet ”lätt som en plätt”. Fast det är klart – med tanke på att vindkraften just nu står för 3,1 procent av elproduktionen krävs det en alldeles fantastisk utbyggnad för att vi över huvud taget skall märka någon skillnad.

Den senaste tidens iskyla borde övertyga vem som helst om nackdelarna med att basera elproduktionen på sol och vind. Av de knappt 23 GW el som producerats under dagen (10 februari) står just nu vindkraften för 3,1 procent. Solenergin verkar hamna på lite drygt 0,01 procent trots att det fortfarande är ljust.

I stället är det som vanligt vattenkraften och kärnkraften som får stå för det tunga jobbet. Vattenkraften pumpar ut 12,5 GW och kärnkraften står för 7,04 GW. De sex kvarvarande kärnkraftsreaktorerna producerar faktiskt strax över 100 procent av installerad effekt och tur är väl det.

Bättre på sommaren
Vindkraften producerar just nu 685 MW eller 3,1 procent av den totala effekten. Det skall jämföras med en total installerad effekt på 16,8 GW. Om det bara blåste vid rätt tillfälle vore det alltså inget större problem. Men så ser tyvärr inte världen ut – hur mycket än Daniel Helldén önskar det.

Problemet är det gamla vanliga. På vintern blir det ordentligt kallt när stora högtryck lägger sig över landet. Samtidigt innebär stora stabila högtryck att vindarna blir svaga eller obefintliga. Det här vet alla som har den minsta kunskap i meteorologi.

Det hela blir riktigt intressant när vi, som nu, får ett så kallat låst högtrycksläge. Då kan kylan ligga kvar i månader, även om det sällan handlar om mer än några veckor. Den som vill påminnas om hur det såg ut 2018 kan ju titta på minna krönikor under februari det året. Då var det kris i elförsörjningen trots att de bägge numera nedlagda ringhalsreaktorerna gick för fullt.

Vi vet alltså att vi inte kan lita på varken vindkraft eller solenergi när det verkligen gäller. Bägge kraftslagen fungerar bäst när de faktiskt inte behövs. Att bygga mer vindkraft och fler solpaneler skapar bara ett ännu större överskott när elkraften inte behövs och ännu större ekonomiska problem för de kraftslag som faktiskt fungerar när de behövs.

Tur med vattenkraften
Idag sätter vi nästan all tillit till vattenkraften. Den går just nu för fullt och genererar för en gångs skull massor av pengar till Vattenfall. De senaste åren har annars vindkraftens överproduktion i norra Sverige och begränsningarna i stamnätet lett till att el från vattenkraft har sålts till reapriser. Hela vinsten har gått till Svenska Kraftnät (flaskhalsavgifter). Mer om det längre fram.

I tidningarna kan man just nu läsa att de höga elpriserna skulle bero på låga vattennivåer i magasinen. Tanken är att det skulle ha regnat och snöat för dåligt.

Men det är förstås inte sant. Vattennivåerna är visserligen lite lägre än förra året, som var ett rekordår. Men tillrinningen har under hela den nuvarande perioden varit mycket högre än genomsnittet de senaste sextio åren. Faktiskt nästan lika hög som förra säsongen.

Både 2024 och 2025 var fantastiska år när det gäller vattentillgång, med ca 78 TWh tillgänglig energi 2022. 2023 låg inte långt efter, med 70 TWh. Det skall jämföras med riktiga torrår, t ex 2003, då det bara fanns drygt 50 TWh att tillgå. Idag verkar alla bedömare förutsätta att vi aldrig mera skall behöva se torrår. Det är förmodligen lika sant som att vi aldrig mera kommer att få uppleva snö och kyla.

Ledning till norra Finland
Den enorma utbyggnaden av vindkraft i norra Sverige hjälper inte när det är ordentligt kallt. Den ställer mest till elände för vindkraften eftersom det inte finns tillräckligt mycket stamledningar för att skyffla all elproduktion i Norrland till södra Sverige. Resultatet är att de två nordligaste elområdena (SE1 och SE2) fram till slutet av förra året hade dramatiskt mycket lägre elpriser än södra Sverige.

Tanken var på den tiden att stora norrlandssatsningar som Hybrit, Northvolt och Stegra skulle lägga beslag på all tillgänglig el och mer därtill. Men Hybrit är uppskjuten på en (mycket) osäker framtid, Northvolt gick i konkurs och Stegra står på konkursens rand. Det ser inte ut att bli något av med varken det ena eller andra. De stora energiintensiva industrisatsningarna i norra Sverige ser ut att ha runnit ut i sanden.

Elöverskottet i norra Sverige innebar låga elpriser även när det var kallt. Elpriset låg som standard på sådär en fjärdedel eller till och med en tiondel (eller hundradel) av det normala i södra Sverige. Kul för de som bor i norra Sverige men mindre kul för de som tillverkar och säljer el.

Men i november förra året ändrades förutsättningarna. Då invigdes kraftledningen Aurora Line mellan Sverige och Finland. Den kan överföra upp till 2 GW, alltså motsvarande två kärnkraftsreaktorer. Ledningen kan antingen användas för export eller import till/från Sverige men i verkligheten handlar det bara om export till Finland. Finlands vattenkraft ger bara maximalt 3 GW jämfört med att Sverige har över 13 GW enbart i norra Sverige. De finska kärnkraftsreaktorerna ligger – precis som de svenska – långt söderut.

I media talas det om att överföra finsk kärnkraft till Sverige via Aurora Line, men det är naturligtvis bara dumheter. Sverige har redan en fungerande elöverföring mellan södra Finland och Stockholm där vi kan dra nytta av den nya stora finska reaktorn Olkiluoto 3 (för det mesta går överföringen även där från Sverige till Finland). I norra Finland handlar det om att importera ”grön” el från svensk vattenkraft för att ersätta finsk kolkraft. Man kunde kanske tänka sig att Finland skulle vilja exportera vindkraftsel till Sverige men när det blåser såpass kraftigt har både norra Sverige och norra Finland mer än tillräckligt med el.

Bra för Vattenfall
Det är naturligtvis alldeles utmärkt att Sverige kan hjälpa Finland att minska sin fossilbaserade elproduktion. Men Aurora Line innebar också att elpriserna i norra Sverige stack iväg något alldeles fantastiskt. Elen är numera ungefär lika dyr i norra Sverige som i södra Sverige och de som hade vant sig vid låga elpriser fick en riktigt obehaglig överraskning.

För Vattenfall är däremot Aurora Line en gåva från himlen. Den absoluta majoriteten av vattenkraften finns i norra Sverige och de senaste åren har Vattenfall fått uselt betalt för sin elproduktion. Systemet med fyra elområden har inneburit att Svenska Kraftnät har lagt beslag på nästan alla pengar i så kallade flaskhalsavgifter.

Om elpriset i elområde 1 och 2 ligger på en eller ett par tioöringar hjälper det inte Vattenfall att den säljs för en eller par kronor i elområde 3 eller 4. Prishöjningen mellan elområdena går till Svenska Kraftnät. Vattenfall har fått nöja sig med småpengar.

Men inte nu längre. Sedan årsskiftet har Aurora Line jämnat ut priset så att Vattenfall får sådär tio gånger bättre betalt. När vindarna är svaga är det bara att exportera vattenkraft så mycket det går.

EU vill ha flaskhalsavgifterna
Me nu kommer nyheten att EU förbereder nya regler för flaskhalsavgifterna. De gigantiska svenska inkomsterna ger inte EU-byråkraterna någon ro. Bara sedan 2020 har svenska folket betalat ca 150 miljarder kronor i flaskhalsavgifter och Svenska Kraftnät har ca 80 miljarder av avgifterna ”på banken”.

Därför vill EU ha 25 procent av de svenska flaskhalsavgifterna för att bekosta utbyggnaden av elnät i resten av EU. Det handlar alltså om summor som är i klass med Sveriges nuvarande EU-avgift.

Billig kärnkraft
150 miljarder på fem år är en ganska fantastisk summa. De svenska flaskhalsavgifterna sedan 2020 skulle faktiskt med råge räcka till att bygga tre nya kärnkraftsreaktorer och betala ”rubbet” kontant. Enbart de pengar som Svenska Kraftnät har på banken skulle nästan räcka till två reaktorer. Det vore en väldigt mycket effektivare användning av pengarna än att bygga nya stora kraftledningar mellan norra och södra Sverige. Med tre nya reaktorer finns ju inget behov av nya stora kraftledningar.

Tyvärr stöter det här på problem hos EU. Med nuvarande regler skall flaskhalsavgifterna användas för att bygga elnät och inget annat. Möjligen kan man tänka sig att finansiera naturgaskraftverk men absolut inte kärnkraft. Och det hjälper inte att flera länder vill ändra på reglerna. Den danske EU-kommissionären Dan Jørgensen är ansvarig för energifrågor och han är en gedigen kärnkraftsmotståndare.

Att Danmark 2024 fick hand om energifrågorna i EU berodde förmodligen på att Danmark varit så ”duktiga” när det gäller vindkraft. Åtminstone är de duktiga så länge man inte gör sig besväret att titta på de verkliga siffrorna.

För i själva verket är faktiskt Danmark helt beroende av Sverige och Tyskland. Just nu (10 februari 20.00) producerar Danmark 2,8 GW, varav 1 GW från vindkraft. 1,7 GW importeras från Norge, Tyskland och Storbritannien. Normalt sett importeras det mesta från Sverige men Sverige behöver nu all el som kan produceras.

Danmark har normalt sett en elanvändning mellan 5 och 6 GW. Den egna stabila elproduktionen är maximalt 3,6 GW och baseras på biobränsle, kol, gas och olja. Till det kommer vindkraft på maximalt 5,7 GW och solenergi på max 1 GW.

Kalla vinterdagar när det inte blåser behövs med andra ord en elimport på minst 2.5 GW. I verkligheten importerar man ofta (till exempel tidigare i dag) halva elbehovet.

När det blåser kraftigt och solen lyser för fullt blir situationen annorlunda. Med 5,7 GW installerad vindkraft, 1 GW installerad solenergi och kraftvärmen på sparlåga (sådär 1 GW) ligger överproduktionen på ca 4 GW. Av någon märklig anledning sammanfaller det alltid med att grannländerna också ha överproduktion så ekonomiskt sett är det ingen ”hit”.

Som tur är har Danmark numera nästan ingen elintensiv industri. Elpriset är dessutom så högt att invånarna värmer sina bostäder på annat sätt. Ur svensk synvinkel har därför Danmark en pinsamt låg elanvändning (ungefär en fjärdedel jämfört med Sverige) och en egen elproduktion som när det är kallt ofta bara är en tiondel av Sveriges.

Net Zero
Nu är inte Danmark ensamma om att ha en usel energipolitik. Det gäller nästan hela Europa och definitivt EU. Kombinationen av kärnkraftsskräck och orimliga koldioxidmål har lett till en avindustrialisering som sågs som otänkbar för bara något årtionde sedan.

Vid det här laget inser nog de flesta att EUs (och Storbritanniens) Net Zero-politik är på god väg att driva hela Europa i fördärvet. Men det är en sak att inse det och något helt annat att styra om den tunga EU-skutan. Alldeles för många skulle förlora den trovärdighet man tror sig ha.

Den stora frågan är väl hur det någonsin var möjligt att få Europas länder att komma överens om en politik som är så uppenbart katastrofal. Det saknades ju inte motståndare, varken politiska eller andra.

Här är det lätt att hamna i något som brukar liknas vid konspirationsteorier. Man skulle till exempel kunna skylla på någon form av organisation där både politiker och näringsliv gemensamt umgås och övertygar varandra om att den som leder organisationen har rätt.

Och en sådan organisation finns faktiskt. Den heter World Economic Forum, WEF, och varje år flyger världens ledare till Davos för att lyssna på ”den store ledarens” tankar och umgås. Organisationen skapades 1971 av Klaus Schwab och han har med åren lyckats att ge WEF en närmast unik ställning i världen. Att Schwab ser ut som och låter som en klassisk Bond-skurk verkar inte ha minskat hans inflytande.

Klaus Schwab är vid 87 års ålder fortfarande det samlande namnet för WEF även om den norske politikern Børge Brende tog över den formella ledningen 2017. Børge Brende har just nu en hel del problem eftersom han, som många andra ledande norrmän, visat sig vara djupt insyltad i Jeffrey Epstein-affären.

Och vad har då detta med Europas energipolitik att göra? Tja, utan World Economic Forum skulle förmodligen Net Zero-politiken och många andra galenskaper aldrig ha blivit verklighet. ”Klimatkatastrofen” blev den stora sammanhållande frågan för WEF. Något som alla medlemsländer diskuterade, även om det bara var Europas länder som var galna nog att göra de vackra orden till bindande politik.

Däremot finns ingen anledning att skylla antikärnkraftspolitiken på WEF. Klaus Schwab är faktiskt förespråkare för kärnkraft. Här ligger skulden på EU.

Energi är grundläggande
Och varför fortsätter jag då att tjata om kärnkraft och stabil energi? Daniel Helldén och många av hans gelikar hävdar ju att ”det går lika bra med vindkraft”. Det blir både bättre och billigare.

Problemet är bara att det inte är sant. Vindkraftsförespråkarna har lyckats få Sverige och Europa att bygga fantastiska mängder vindkraft och resultatet är att vi nu har världens dyraste el. Detta trots att mycket av utbyggnaden har bekostats med skattemedel och att vindkraften har sluppit ta ansvar både för instabiliteten i elnäten och effektbristen när vinden vägrat att blåsa.

Att lösa problemen med mera vindkraft är ungefär lika intelligent som att kräva mera kommunism när länder som DDR, Kuba eller Venezuela brakar samman.

Det verkar faktiskt vara så enkelt att billig och stabil energi är grunden för fungerande samhällen. För övrigt något som alla med lite historieintresse lätt kan verifiera. Sverige visade dessutom under nittonhundratalet att det faktiskt är möjligt att skifta från fossil energi till billig el.

Vi vet alltså vad som behöver göras. Vi har till och med redan gjort det en gång.

Filed under: Göte Fagerfjäll