Vad händer med Intel och Nvidia?
På börsen är idag Nvidia värt 32 gånger mer än Intel. Det skulle nog inte många ha gissat för fem år sedan då Intel var värt nästan dubbelt så mycket som Nvidia. Eller för 25 år sedan då Intel var värt sådär 150 gånger mer än Nvidia. Det beror inte bara på Nvidias framgångar utan också på Intels långa rad av misslyckanden. Mer om det strax.
Nu skall man i och för sig vara försiktig med att göra den här typen av jämförelser. Nvidia har lyckats dra full nytta av AI-boomen (även om kinesiska DeepSeek skakade om dem för några veckor sedan) och de har ökat sitt börsvärde med en faktor tio på bara två år. Det skall jämföras med Intels toppnivå år 2000 då man ökade börsvärdet med tre gånger på två (för att sedan backa lika mycket de följande två åren).
Nvidias utveckling de senaste åren är i alla fall fantastisk. De lyckades ta steget från grafikacceleratorer till AI-acceleratorer och tillverkar idag precis de AI-komponenter som serverhallarna behöver. Det handlar alltså inte (som så ofta) om att sälja löften utan om att sälja riktiga prylar till hejdlösa priser. Nvidia tjänar idag otroligt mycket pengar.
Det är alltid svårt att göra förutsägelser, speciellt om framtiden (som Yogi Berra sade). Men Nvidia har nog, trots DeepSeek, ett bra år framför sig. Det byggs datahallar för AI på löpande band och hallarna är nedlusade med Nvidias AI-komponenter. De snabbt ökande prestandakraven gör att nya och kraftfullare processorgenerationer har en given marknad.
Intel
Också Intel har länge kunnat sälja komponenter till höga priser. Företaget är fortfarande dominerande när det gäller mikroprocessorer för PC-datorer och näst störst när det gäller mikroprocessorer för serverdatorer. Men att man ser ut att ha tappat ledningen på serversidan till AMD är förstås inte så kul. För att inte tala om svårigheterna att hänga med när det gäller grafik, AI och framför allt processteknologi.
Intel har haft stora börsframgångar men det var mer än 25 år sedan den senaste börsrusningen. Från 1990 till 2000 ökade börsvärdet mer än 50 gånger men därefter gick det raskt neråt. Perioden från 2001 fram till 2017 var en ”golgatavandring”, med värdering runt en tredjedel av toppnoteringen 2000. Därefter gick det uppåt (lite skakigt) fram till 2021 och sedan ner igen. Börsvärdet ligger numera mellan hälften och en tredjedel av toppen för 25 år sedan.
Mest X86
Hur kunde det då gå såpass dåligt på börsen? Intel har ju under årtionden kunnat sälja sina X86-processorer dyrt till både PC-industrin och serverindustrin. Fram tills för bara några få år sedan kunde dessutom företaget stoltsera med att ha den mest avancerade processteknologin och en total kontroll över hela tillverkningskedjan. Kan det bli bättre?
Och visst är det lätt att bli imponerad över Intels historiska framgångar. När konkurrenter som Motorola, Zilog, DEC och till och med IBM försvann ut åt sidan fanns Intel kvar som lysande förebild, Bara några år efter den första superenkla mikroprocessorn lyckades Intel ta fram den mikroprocessorarkitektur som i grunden fortfarande finns kvar – 50 år senare.
Det här är i sig en ganska fantastisk historia som man kan lära sig mycket av. Vidareutveckling är ofta lönsammare än att kasta ut det gamla och ersätta det med något helt nytt. Bakåtkompatibilitet är värt mycket.
Många försök att göra nytt
Nu har förstås Intel aldrig lagt all sin kraft på att vidareutveckla X86-arkitekturen. Faktum är att X86-arkitekturen från början var något av ett sidospår. Det var mest ett sätt att ta sig från sjuttiotalets enkla åttabitsprocessorer (8080) till en tänkt framtid med 32-bitsdatorer och mycket mera avancerade arkitekturer.
Redan 1975, innan X86-arkitekturen definierades, hade Intel börjat konstruera den nya APX432-generationen – en objektorienterad processorgeneration som skulle lyfta mikrodatorn till en helt ny nivå. De nya processorerna skulle göra det enkelt och effektivt att programmera i objektorienterade högnivåspråk. Intel valde ADA som grundspråk.
Den första APX432-processoren blev verklighet 1981 (en tvåchipslösning) och Intel lade stora pengar på lansering, vidareutveckling och marknadsföring. Men till slut tvingades man inse att satsningen inte skulle gå hem. 1986 begravdes alltsammans. Kostnaden för felsatsningen var enorm, även om man säkert lärde sig en hel del på kuppen.
I stället blev det X86-arkitekturen som tog steget från 16 till 32 bitar i och med 80386-processorn. Det blev en betydligt mera lyckad satsning och förvandlade PC-datorn till en mycket mera kapabel historia. Intels 32-bits X86-processorer vidareutvecklades sedan och blev stora försäljningsframgångar.
Totalmiss för Itanium
APX432 blev ett totalt misslyckande men inom Intel var många övertygade om att den gamla X86-arkitekturen inte skulle hålla i längden. Den skulle framför allt inte klara steget till 64 bitar. Konkurrensen från olika RISC-processorer hårdnade i slutet av 1980-talet och Intel tog bland annat fram en ny egen RISC-processor (som kallades i860 och misslyckades).
Den stora framtidssatsningen blev i stället ett samarbete med Hewlett Packard. Tillsammans utvecklade man en helt ny VLIW-processor som man kallade Itanium. Första versionen kom ut 2001 och Itaniums 64-bits processorarkitektur kallades IA64 och var inte ett dugg bakåtkompatibel med X86.
Itanium blev en lika stor flopp som APX432. Ett fåtal datortillverkare lanserade i början Itanium-modeller och HP fortsatte att tillverka Itanium-baserade datorer några år, men ganska snart stod det klart vartåt det lutade. 2020 avslutades det hela officiellt.
AMD valde rätt
AMD insåg tidigt att Itanium var fel väg att gå, De utvecklade därför en egen X86-kompatibel arkitektur, AMD64, som introducerades i Opteron- och Athlon64-processorerna år 2000. Det blev en stor framgång.
Till slut tvingades Intel bita i det sura äpplet och lansera egna processorer med 64-bits arkitektur från AMD. Den första varianten kom 2004 (Xeon) och de närmaste åren gick man helt över till AMD64 på alla processorer.
Det här var naturligtvis oerhört pinsamt för Intel och definitivt inget man talade högt om. Intel kallade arkitekturen Intel 64 eftersom namnet IA64 redan var upptaget i och med Itanium. Som tur var (för Intel) lyckades man alldeles utmärkt med att sälja AMD-kompatibla processorer både till PC-datorer och servrar.
Mobilmiss och AI-miss
Intel har många gånger försökt att diversifiera sin verksamhet. Man har försökt ta tillbaka den embeddedmarknad som man lämnade på åttiotalet och man har försökt bli ledande inom processorer och andra komponenter för mobiltelefoner och kommunikation. I stort sett har allt misslyckats helt eller delvis. Idag finns till exempel inga X86-baserade mobiltelefoner.
Det jobbigaste är nog ändå att man lyckats såpass dåligt när det gäller grafik- och AI-processorer. Här skulle man verkligen ha behövt ordentliga framgångar.
Men trots mycket stora satsningar har det inte blivit några större framgångar. De inbyggda grafikprocessorerna i laptop-processorerna används förstås men de som behöver bättre grafik köper acceleratorer från andra än Intel. Samma sak gäller serveranläggningar för AI.
Intel har egentligen inte lyckats att etablera sig som verklig marknadsledare inom något annat område än X86. Det är förstås vackert nog, men leder inte till ökat börsvärde.
Bästa teknologin?
Att tillverka avancerade mikroprocessorer i egna fabriker förutsätter extremt avancerad processteknik. Här låg Intel länge i absoluta framkanten. Man var först med FinFET och kunde länge hålla sig en processgeneration före alla andra. Med tiden lät man till och med ett fåtal yttre kunder tillverka sina komponenter hos Intel och 2021 satsade man stort på en fullskalig foundryverksamhet. Intel skulle nu konkurrera på allvar med TSMC.
Men här har det gått riktigt illa. Det mest uppenbara problemet är att Intel inte längre är teknikledare. Den positionen tappade man vid övergången till 10 nm och sedan dess har man inte ens varit i närheten av att återta någon form av ledning. Idag tvingas till och med Intel att anlita teknikledaren TSMC för en del produkter.
Foundry är svårt
Att Intel inte längre är teknikledare driver naturligtvis bort de tänkta foundrykunderna. Men det finns fler orsaker till att den nya storsatsningen misslyckas. Det är inte bara teknologin som gör att kunderna föredrar TSMC framför Intel.
Väldigt mycket handlar om säkerhet. En kund som lägger ut produktionen av ett avancerat chip vill vara säker på att tillverkaren är långsiktigt uthållig, har bra service och inte drar nytta av informationen i egna konstruktioner.
Redan från början (1987) lovade TSMC att företaget aldrig skulle tillverka egna komponenter och aldrig konkurrera med sina kunder. Det var en grundpelare för Morris Chang och en viktig orsak till företagets framgång. TSMC har sedan under 37 år bevisat att företaget är stabilt och håller sina löften.
När Intel gjorde sitt första försök handlade det om att låta ett fåtal kunder utnyttja den kapacitet som Intel själva inte behövde. Den största kunden var Altera och resultatet blev till sist att Intel köpte Altera och avslutade försöket. Det förbättrade inte Intels trovärdighet som kiselsmedja.
De senaste åren har Intel försökt att separera den nya foundryverksamheten bättre från den övriga verksamheten. Men att etablera förtroende är inte lätt. Idag finns inte heller argumentet om att ha de ”bästa processerna” så Intel arbetar från underläge. Det hela ställdes nyligen på sin spets när Intels vd, Pat Gelsinger, tvingades bort från sin position (i december 2024). Pat Gelsinger har varit den starkaste förespråkaren för en satsning på foundryverksamhet.
Störst framgång hittills har Intel haft med att övertyga politiker om stora statliga satsningar. I USA drog man nyligen in ytterligare 7,9 miljarder dollar för att bygga fabriker och från EU har de senaste åren massor av miljarder regnat över Intel. Tanken var att Intel skulle återskapa Europas förlorade halvledarproduktion.
Som det brukar vara med EU har resultatet inte motsvarat förväntningarna. Intel har skjutit upp byggplanerna i Magdeburg och Polen och ärligt talat är det nog ganska bra. Just nu är det knappast någon fördel att tvinga över europeisk halvledartillverkning till Intel. Risken är i så fall att europeiska skattepengar används för att försämra konkurrenskraften för europeiska företag.
När det ser dåligt ut för Intel brukar jag kontra med att ”Intel klarar sig alltid”. Få företag har klantat sig så mycket och ändå lyckats överleva. Men så här i början av 2025 vete fasen om jag vågar vara optimist längre. Inte ens Intels kärnverksamhet går ju riktigt bra längre.
AMD går hyfsat
Då ser det lite bättre ut för AMD. De har lyckats bra med sina senaste X86-baserade processorer. Faktiskt så bra att de nyligen verkar att ha gått om Intel på serversidan.
För oss som varit med sedan de första ”X86-krigen” är det nästan svårt att tro på AMDs uthållighet. Intel satsade ju så hårt på att få bort AMD från X86-marknaden.
Men AMD höll sig kvar och när Intel sprang fel med sin nya 64-bits arkitektur (Itanium) blev det som sagt AMD som skapade en fungerande X86-kompatibel 64-bits arkitektur (Opteron). Den blev så framgångsrik att Intel ett par år senare tvingades följa efter (Xeon). Det sved.
Under ett par år, från 2004 till 2006 kapade AMD åt sig en hyfsat stor del av den servermarknad som i flera år dominerats av RISC-arkitekturer som Power, MIPS, Sparc och PA-RISC (och lite Pentium). Därefter gick Intels maskineri igång och XEON (med AMD-arkitektur) tog över det mesta. AMDs börsvärde sjönk från toppen 2006 till bara några få procent ett par år senare.
Men AMD höll ut och med köpet av ATI 2006 hade man dessutom en konkurrenskraftig grafikprocessor som kunde konkurrera med Nvidia. Ändå tog det tio år innan börsvärdet började återhämta sig på allvar. Därefter gick det uppåt. I början av 2020 (samma år som man köpte FPGA-tillverkaren Xilinx) passerade AMD toppen från 2006 och i slutet av 2021 hade börsvärdet ökat ytterligare tre gånger. Därefter har det gått både upp och ner men AMD är idag i alla fall värt 70 procent mer än Intel.
Hur ser då AMDs framtid ut? Jovars – företaget har ett starkt CPU-program både för datorer och servrar. De ligger dessutom bra till vad gäller grafikacceleratorer och AI-acceleratorer. Dessutom är man marknadsledare vad gäller avancerad programmerbar logik för telekom och AI (Xilinx).
Alla AMDs avancerade komponenter produceras hos TSMC. AMD har i och med det alltid tillgång till de mest avancerade processerna och slipper att hantera egna fabriker. Det är en stor fördel, åtminstone så länge Kina inte invaderar Taiwan.
Svajig AI
Vem blir då vinnare de närmaste åren?
Tja, det är verkligen inte lätt att säga. Nvidia har naturligtvis ett bra läge efter de stora AI-framgångarna och kontrollen av viktiga verktyg (CUDA). Företaget planerar också att lansera en egen ARM-baserad serverprocessor, även om man misslyckades med att köpa ARM för några år sedan.
Men kinesiska DeepSeek visade att Nvidia-vägen inte nödvändigtvis är den enda rätta. Deep Seek använder inte CUDA och ser ut att kräva mycket mindre datakraft än andra programvaror.
Den stora risken för Nvidia skulle vara att någon utvecklar en AI-hårdvara (och AI-verktyg) som i grunden är mycket energieffektivare än deras. Allt handlar här om prestanda per W och det finns gott om företag som letar nya lösningar. Det kan till exempel handla om analoga lösningar eller om att använda programmerbar logik för att skapa optimerade arkitekturer för olika användningsområden. Eller något helt nytt.
Även Intel skulle mycket väl kunna nå oväntade framgångar. De har ett vettigt AI-program och massor av duktiga konstruktörer. Men de måste få ordning på sina tillverkningsprocesser.
Eller kanske det är dags för ett nytt företag att ta täten. Det fascinerande med halvledarbranschens affärsmodell är ju att startsträckan är såpass kort. Det behövs inga egna fabriker – bara duktiga tekniker och massor av pengar.
Vi har intressanta tider framför oss.
Filed under: Göte Fagerfjäll | No Comments »