Sverige är fortfarande bäst
Klimatmötet COP30 håller på som bäst och som vanligt får det både media och politiker att gå i spinn. Det är ingen måtta på svensk uselhet enligt SVT, SR och alla politiker på vänstersidan. Men som vanligt ser verkligheten väldigt annorlunda ut. Sverige är som vanligt bäst och det vi ser just nu är i stället ett närmast totalt sammanbrott för FNs och EUs klimatpolitik.
Att ljuga med statistik är i en del kretsar något av en konstart. Inte minst gäller det klimatdebatten där klimataktivister i media och politiska partier roar sig med att massera data på ett sätt som får Sverige att framstå som ”sämst i klassen” när det gäller klimatpolitik och utsläpp av framför allt koldioxid.
Så jag kände mig tvungen att återigen ta en titt på databaserna där utsläppen för alla världens länder finns samlade. Jag brukar använda Global Carbon Atlas, där alla relevanta data om fossilbaserade koldioxidutsläpp från 1960 till 2024 finns samlade på ett mycket praktiskt sätt. Den mest relevanta siffran är förstås utsläpp av koldioxid per invånare.
Sverige ökar
Och här ser vi mycket riktigt att Sveriges koldioxidutsläpp ökade från 2023 till 2024. Närmare bestämt från 3,5 ton per person till 3,6 ton per invånare. De flesta andra EU-länder minskade i stället sina utsläpp med ungefär lika mycket.
Fast det är klart – 3,6 ton per person är fortfarande överlägset bäst i klassen. Om vi till exempel jämför med Tysklands 6,8 ton per person så hjälper det inte stort att Tyskland minskade med 0,2 ton per person sedan förra året. De är fortfarande nästan ”dubbelt så dåliga”.
Jämfört med övriga industriländer är det egentligen bara Frankrike som kommer i närheten av oss (med 4 ton per invånare). Det är i och för sig inget nytt. De har ”skuggat oss” ända sedan 80-talet då både Sverige och Frankrike satsade stort på kärnkraft och bröt beroendet av kol.
Att både Sverige och Frankrike gjorde sina respektive energiomställningar så tidigt var naturligtvis bra ur klimat- och miljösynvinkel, men inte så lyckat i tävlingen om att minska utsläppen maximalt. EU valde ju 1990 som utgångspunkt för utsläppsminskningarna och 1990 hade både Frankrike och Sverige redan minskat sina utsläpp radikalt. Sverige hade nästan halverat utsläppen, från 12 ton per invånare 1970 till 6,7 ton per invånare 1990. Tyskland låg däremot 1990 kvar på samma 13 ton per invånare som 1970.
Från 1970 till 2024 minskade faktiskt Sverige koldioxidutsläppen med ganska otroliga 8,4 ton per invånare. Det låter betydligt bättre än 3,1 ton från 1990 till 2024. Men det är ju också mycket svårare att minska från en redan låg nivå. Om vi minskat från 1990 på samma nivå som Tyskland eller Storbritannien hade vi ju nästan passerat nollan.
För Tyskland passade 1990 betydligt bättre. De kunde minska utsläppen med hela 6,2 ton per invånare och ändå ha nästan dubbelt så höga utsläpp som Sverige 2024. Klimataktivisterna brukar framställa det som att Tyskland minskat utsläppen dubbelt så mycket som Sverige. Men klimataktivister har ju såna problem med att förstå statistik.
Noll fungerar inte
Hur långt går det då att sänka koldioxidutsläppen? Tja, det beror väldigt mycket på hur mycket man kan tänka sig att offra och hur mycket man är villig att fuska med siffrorna.
Man kan naturligtvis börja laborera med koldioxidupptag i skogar och gräsmarker och på det sättet minska de bokförda utsläppen. Om vi räknar på det sättet har faktiskt Sverige inga koldioxidutsläpp alls. Skogen kompenserar rubbet.
Här är det förresten kul att höra argumenten mot kalhyggen och mot gräsmarker. Många verkar tro att det bara är träd som tar upp koldioxid men så är det förstås inte. Ett gräsfält som inte plöjs är till exempel en utmärkt ”kolsänka”. Klimatbidrag till golfbanor skulle kunna vara en bra idé.
Man kan också roa sig med inblandning av biodrivmedel i bensin och diesel. Globalt sett är det bara dumheter eftersom det idag inte finns några biodrivmedel som inte har någon alternativ användning. Sveriges tidigare satsning på det här handlade helt och hållet om falsk bokföring.
I verkligheten går det därför inte att minska användningen av fossila bränslen till noll. Ett industriland som Sverige kan svårligen komma under tre ton fossil koldioxid per invånare. Ett land utan tung industri och varmare klimat kan förmodligen komma en bit till, men knappast mycket under två ton per invånare om man vill ha en anständig levnadsstandard.
En bra riktpunkt kan kanske vara världens genomsnittliga koldioxidutsläpp per invånare. Det är en siffra som faktiskt inte har ändrat sig så ruskigt mycket de senaste 50 åren. 1970 låg de genomsnittliga utsläppen på 4,1 ton per invånare och de senaste 15 åren har siffran varit 4,7 ton per invånare.
Att ett industriland som Sverige kan ligga såpass långt under världsgenomsnittet (24 procent lägre) är ganska fantastiskt. Om andra industriländer kunde göra samma ”resa” skulle det duga bra som mål.
Det här innebär förstås att länder som USA och Kina skulle behöva minska sina utsläpp kraftigt. USA har idag tre gångar högre utsläpp per invånare än världsgenomsnittet (14 ton per invånare) och Kina har ungefär dubbla utsläppen (8,7 ton per invånare). Eftersom Kinas officiella befolkningssiffra sannolikt är ganska kraftigt överdriven (snarare 1,1 miljarder än 1,4 miljarder) ligger dessutom landets utsläpp förmodligen snarare uppåt 11 ton per invånare (tre gånger högre än Sverige).
Exporterade utsläpp
Kinas ökade utsläpp beror på att landet satsat så hårt på att bli världens ledande produktionsland. Bara sedan 1990 har landet ökat sina totala koldioxidutsläpp med en faktor fem och sedan 1970 har utsläppen ökat femton gånger.
Under samma period har USA haft i stort sett jämna utsläppsnivåer och Sverige har minskat de totala utsläppen med 60 procent.
Vi kan förutsätta att en mycket stor andel av Kinas energiförbrukning och koldioxidutsläpp ”egentligen” beror på industriproduktion som flyttats från andra länder till Kina. Eftersom Kina byggt upp sin industri utan större hänsyn till koldioxidutsläpp får man nog också anta att de utsläpp som ”flyttats” har vuxit ganska ordentligt. Detta plus längre transportvägar har rimligen lett till globala utsläppsökningar.
För Sveriges del är nog den här effekten mindre än för de flesta andra länder. Sverige har fortfarande en stor andel tung och energiintensiv industri, med gruvdrift, stålverk, papperstillverkning och till och med bilindustri. Mycket av importen kompenseras av den stora exporten. Att utsläppen i Sverige är såpass låga är därför extra imponerande.
I många andra länder, framför allt inom EU, verkar betydligt mer av den tunga industrin ha ”exporterats” till Kina. Det märks på att koldioxidutsläppen har minskat trots att man inte verkar ha gjort några uppenbara vettiga åtgärder. Det innebär rimligen att lokala minskningar ersätts med ökade globala utsläpp. Men bokföringstekniskt fungerar det ju.
Vindkraft och sol
Sverige och Frankrike visade redan på åttiotalet att elproduktion med kolkraft gick alldeles utmärkt att byta mot elproduktion med kärnkraft. Man bytte bara en typ av stabil elproduktion mot en annan typ av stabil elproduktion. Både Sverige och Frankrike kunde samtidigt skifta en del av industrins energibehov från fossila bränslen till el och det gav ytterligare fördelar. Skiftet från kol till kärnkraft gick på bara ca tio år.
Då visade det sig vara betydligt svårare att byta kolkraft mot vind och sol. Det är något som Europa ägnat sig åt i bortåt trettio år nu och resultatet har ärligt talat inte blivit någon som helst succé.
Problemet är, som de flesta nog insett vid det här laget, att elproduktionen från sol och vind varierar våldsamt beroende på väder och årstid. Och vad värre är – man vet aldrig riktigt varifrån elen kommer.
Ju mer av den här slumpmässiga elproduktionen som släpps in i ett nationellt elnät desto mindre stabilt blir nätet. Det blir också väldigt mycket dyrare. Paradexemplet är Tyskland, där man satsat fullständigt vansinniga summor på att skapa ett instabilt elnät med extrema elpriser. Delvis har vi gjort samma sak i Sverige, men här har vi åtminstone vattenkraften och hälften av kärnkraften kvar.
Det här borde egentligen ha gått fullständigt åt skogen. Om vi backar sådär trettio år i tiden hittar vi i Europa fantastiska planer på dubblad och tredubblad elproduktion och planer på en massiv industriell övergång från fossila bränslen till el. Alltså ungefär som vi i Sverige gjorde på åttiotalet.
Men ”som tur är” löste marknadskrafterna och Kina problemet åt oss. Satsningen på vind och sol gjorde elen så dyr att en övergång till el blev otänkbar. I stället flyttade industrin sin energiintensiva produktion till Kina och av planerna på ökad elanvändning blev som tur var intet.
I de flesta av Europas länder har vi i stället sett en minskad elanvändning de senaste årtiondena. Det gäller även Sverige, där elanvändningen varit stabil eller sjunkande från mitten av åttiotalet efter att mer än fördubblats från 1970 till 1985. Då har ändå Sverige dubbelt så hög elanvändning per person jämfört med Tyskland och tre gånger så hög jämfört med Storbritannien.
Elbilar blir svårt
I Europa blev det alltså inget av med den storstilade övergången från fossila bränslen till fossilfri el. Island, Norge, Finland och Sverige är faktiskt de enda länder som har en hyfsat stor fossilfri elproduktion per invånare och den elproduktionen byggdes ut för många år sedan.
Det här ställer också till problem för den tänkta övergången till elbilar. De flesta länder i Europa har varken tillräcklig elproduktion eller tillräckligt välutbyggda elnät för att klara en total övergång till elfordon.
I och för sig finns faktiskt ett land som i stor utsträckning redan ställt om till elbilar. Norge införde för ganska många år sedan drakoniska skatter på bensin- och dieselbilar och lyckades på det sättet få invånarna att skifta till elbil. Men då skall vi tänka på att Norge har otroliga mängder vattenkraft och en elanvändning per invånare som är dubbelt så stor som den i Sverige. Det innebär fyra gånger större elanvändning per person jämfört med Tyskland eller Frankrike och sex gånger större än i Storbritannien. Norge har råd att köra elbil.
I Sverige ligger koldioxidutsläppen från personbilar någonstans runt 0,9 ton per invånare (600 mil per invånare och knappt 1,5 kg koldioxid per mil). Tunga och lätta lastbilar plus bussar adderar ytterligare knappt 0,5 ton per invånare. Fordonstrafiken står alltså för knappt 1,4 ton av våra utsläpp på 3,6 ton per invånare.
Om all trafik skulle konverteras till el hamnar vi någonstans runt 2,3 MWh per invånare. Det är förmodligen en ganska rimlig siffra också för övriga europeiska länder.
För Norge innebär det att tio procent av elanvändningen går åt till elfordon. Det är inte alltför allvarligt.
För Sverige blir det betydligt jobbigare. Nästan tjugo procent av elen skulle gå åt till elfordon. Det skulle kräva ett par extra kärnkraftverk.
I Tyskland skulle uppemot fyrtio procent av dagens elbudget per invånare gå åt till elfordon. Det skulle kräva bortemot en fördubbling av elproduktionen – något som vi inte ser några som helst tecken på.
Och i Storbritannien skulle närmare 60 procent av dagens elförbrukning per invånare gå åt till elfordon. Det är en fullständig omöjlighet.
Större delen av EU-länderna ligger någonstans mellan Tyskland och Storbritannien när det gäller elanvändning. En del ligger ännu lägre. En snabb övergång till elfordon är med andra ord omöjlig.
Nu spelar det som tur är inte någon större roll att en eventuell övergång till elfordon måste skjutas på framtiden. EUs kalkyler vad gäller minskade koldioxidutsläpp har ändå inte särskilt mycket med verkligheten att göra. I praktiken handlar det mest om att flytta koldioxidutsläpp till Kina. I stället för lokala små utsläpp över en lång tid (från bensin och diesel) får vi ett stort omedelbart utsläpp i Kina när batteriet tillverkas.
De senaste åren har vi dessutom fått se att beräkningarna vad gäller miljöfördelar var totalt felaktiga. I stort sett allt har ju handlat om att man med elbilar slipper farliga partikelutsläpp från bensin- och dieselmotorer. Men i verkligheten kommer nästan alla partikelutsläpp (uppåt 90 procent) från däckslitage. Det är till och med så illa att elbilar på grund av sin högre vikt har högre partikelutsläpp än både bensin- och dieselbilar.
Tillbaka till verkligheten
Det är med andra ord inte så underligt att de gigantiska satsningarna på solel, vindkraft, plaståtervinning, koldioxidlagring och elbilar inte har lett till några minskade globala koldioxidutsläpp. Det mesta som gjorts handlar ju om meningslösa bokföringsåtgärder.
Därmed inte sagt att alla åtgärder är meningslösa. Sverige visade på åttiotalet och framåt hur man både kan minska användningen av fossila bränslen (med vattenkraft och kärnkraft) och skapa en fantastiskt mycket bättre miljö med hjälp av till exempel sopförbränning med nästan hundraprocentig rökgasrening. Alltsammans var till och med lönsamt.
Det finns säkert moderna ”gröna” projekt som också de är lönsamma och effektiva men hittills verkar politikerna ha gjort sitt bästa för att undvika dem. Över huvud taget verkar det mesta ha gått snett inom klimatpolitiken, där EU mest satsar på ekonomiskt självmord och där FN satsar på system där man prackar på diktatorer massor av pengar i någon form av missriktat avlatssystem. Det hela är numera mest bara pinsamt.
Som tur är verkar i alla fall klimathoten hålla sig på behörigt avstånd. Havet stiger inte mer än vad det gjort de senaste 150 åren och havsströmmarna fortsätter att strömma precis som vanligt. Snön faller utanför fönstret och klimatet varierar ungefär som vanligt. Korallreven utanför Australien mår alldeles utmärkt.
Det är så ”illa” att till och med högprofilerade ”klimataktivister” som Bill Gates börjar dra öronen åt sig på allvar. Ja, till och med vår egen kung vågade sig nyss på lite invändningar mot klimatalarmismen.
Faktum är att det börjar bli svårt att hitta trovärdiga klimatalarmister. Greta Thunberg har gått från att vara klimatrörelsens helgon till att vara en paria som ingen världspolitiker ens vill dela bild med. Johan Rockström har sedan länge passerat sitt ”bästföredatum” och FNs generalsekreterare Guterres ses väl vid det här laget mest som FNs dödgrävare. Den som lyssnat och trott på Guterres uttalanden om klimatet de senaste åren går förmodligen ständigt i asbestoverall. Men världen varken brinner upp eller översvämmas. Åtminstone inte på grund av ökade koldioxidutsläpp.
Visst finns det anledning att minska användningen av fossila bränslen, men det finns ingen anledning att fortsätta dagens vansinniga och meningslösa åtgärder. Det vore väldigt mycket bättre om vi lyfte fram Sveriges satsningar på sjuttio- och åttiotalet som en förebild för världen. Då kanske till och med Tysklands ekonomi kan överleva.
Filed under: Göte Fagerfjäll
Ja, MP borde nog inte vara kvar i riksdagen så som de har ställt till det men det sker en viss liten tillnyktring här och var. https://kristdemokraterna.se/arkiv/nyheter/2025/2025-11-19-ny-politik-for-klimat-och-havsmiljo
I Svenska dagbladet bevisar fyra forskare som kan den här med klimatfrågan och energi att Bill Gates har fel.
Forskare i statskunskap, Forskare sociologi och aktivist, Universitetslektor i genusvetenskap och evolutionsbiolog och Universitetslektor i statskunskap.
https://www.svd.se/a/6qw98o/kommentar-om-klimattoppmotet
Visst måste vi lita på forskningen, heller hur.
Nu skrev du något bra:
”Vi kan förutsätta att en mycket stor andel av Kinas energiförbrukning och koldioxidutsläpp ”egentligen” beror på industriproduktion som flyttats från andra länder till Kina.”
Det enda rimliga sättet att räkna koldioxidutsläpp på när det ska ner till ett ”per capita” är att ta med konsumtionen, oavsett var varorna produceras. Och då borde givetvis på samma sätt exporterade varor inte räknas med för det ska någon annan räkna upp som sin förbrukning. Men att räkna på det här sättet är givetvis mycket krångligare.
Du har länge ondgjort dig över sol- och vindkraftens misslyckande. Låter helt rimligt det du säger men samtidigt inte tillräckligt bevisat. Industrin har en märklig förmåga att faktiskt lösa många problem som några år innan ansågs vara olösliga kommande problem.
Ett i mitt tycke tydligt exempel på temat är elbilarnas insteg. När de kom dök snart domedagsprofetiorna upp för att infrastrukturen inte kommer att fungera till att varenda villaägare på din gata ska ha en laddstolpe. Nej, visst är det så. Men alla köper inte laddstolpe på en gång och här ute på vischan där jag bor (och där man kanske trodde det skulle vara värst) uppgraderar elbolaget i ganska maklig men tillräcklig takt elnätet allt efter att behoven ökar. Elen fortsätter komma ur väggen, den saken tycks vara säker, trots många bud om motsatsen..
Sidan (några år gammal)får förklara sig själv…om klimatbluffen.
Handlar bara att berika sig själv, och med rätt åsikter, annar är man snart arbetslös, eller hamnar i kylan..
https://alvarnyren.wixsite.com/aidtrade/post/det-teoretiskt-omöjliga
Hej Bengt
Globalt sett borde det inte spela någon större roll var saker produceras. Trots allt är ju sjötransporter hyfsat ”billiga” ur ett klimatperspektiv. Men hittills har vi ägnat oss åt att ersätta nationell produktion med relativt energisnål teknik mot kinesisk produktion med mycket högre utsläpp per enhet.
I och för sig finns det ingen naturlag som säger att Kina måste ha större utsläpp per producerad enhet. Effektivare kolkraftverk och kärnkraft (och lite sol och vind) borde leda till att Kina kan producera lika ”klimateffektivt” som vi andra. På sikt får vi nog dessutom kärnkraftsdrivna fraktfartyg helt utan koldioxidutsläpp.
Så på lång sikt är det inte uppenbart att lösningen för klimatet är att hämta hem industriproduktionen från Kina. Däremot kan vi nog räkna med att Kina blir den helt dominerande stormakten om vi fortsätter på samma väg som hittills. Det kanske kan vara orsak nog att vara lite försiktiga med en total outsourcing.
Det där med vind och sol är ett intressant ämne. Som det ser ut idag är bägge teknikerna ekonomiskt katastrofala eftersom de inte bara ”skjuter sig själva i foten” utan dessutom gör all annan elproduktion olönsam. Ett verkligt giftpiller.
Den stora frågan är förstås vad som går att lösa med batterilagring. Med dagens teknik är både ekonomi och teknik helt hopplös men vem vet – trots allt kräver ju inte fasta batterilager en omöjligt stor ökning av lagringskapacitet per kilo eller kubikmeter. Däremot måste priset ner något alldeles otroligt och vi måste hitta en teknik som inte hela tiden orsakar bränder. Batterilagret i Moss Landing (Kalifornien) är ett skräckexempel.
Om vi vill ha stabil elförsörjning de närmaste årtiondena får vi nog ändå satsa på fossila bränslen och kärnkraft. Där har vi teknik som fungerar. Lite längre bort har vi både snabba fissionsreaktorer och förmodligen fusionsreaktorer. I Sverige är det här extra tydligt.
Att vi i Sverige har tillräckligt mycket el för våra ca 13 procent elbilar är inte så konstigt. Eftersom vi i princip inte har några elektriska lastbilar landar vi en bra bit under 10 procent för den totala fordonsflottan. Det handlar alltså om ungefär två procent av elanvändningen i Sverige.
I Tyskland ligger den totala andelen elbilar runt tre procent och ellastbilar är lika ovanliga som i Sverige.
Men tanken var ju att göra en komplett omställning på sådär tio till femton år. Den tanken tror väl i och för sig ingen på längre men det är lätt att inse att det skulle leda till katastrof, speciellt i Tyskland och Storbritannien.
Den stora frågan just nu är väl snarare AI-teknikens elanvändning. Prognoserna ser ganska hysteriska ut och de tänkta gigantiska datahallarna behöver hejdlösa mängder stabil elenergi. Och allt kan inte byggas i USA.
De allra galnaste prognoserna slår nog inte in men visst vore det praktiskt om Sverige kunde vara med på ett hörn. Jag föreslog för några år sedan att vi borde erbjuda dataföretagen el från Ringhals 1 och 2 om vi nu inte behövde den själva (vilket vi i och för sig behövde). Med tanke på att Microsoft håller på att återstarta minst en av reaktorerna i Harrisburg (Three Mile Island) kanske de fortfarande skulle vara intresserade av att köpa de numera nedlagda reaktorerna. Bättre sent än aldrig.
/göte
Kärnkraftsmotståndare verkar fira nu när kärkraftverken i Tyskland sprängs i luften.
Om det bara finns solceller och vindkraft spelar det då någon roll hur många batterier som installeras om solen inte lyser och det är vindstilla?
Om Tyskland skall ha någon industri kvar får de väl satsa på att bygga ut sin produktion av militärt materiel. Det verkar finnas en marknad för detta just nu. På sikt kommer säkert även dem att vilja ha SMR och kommer då säkert säga att det är en ny mycket bättre form av kärnkraft.
Amazon planerar till slutet av 2020-talet att bygga 12 st SMR utvecklade av X-energy med driftstart under 2030-talet. Fullt utbyggd ser målet ut att vara en total effekt på 960 megawatt. Kärnkraften är tänkt att driva Amazons digitala infrastruktur.
Hej Leif
Tyskland satsar hårt på att ställa till problem för sig själva. Men kanske kan det bli fred i Ukraina så att den ryska gasen kan flöda fritt igen. Och kanske kan militärindustrin ersätta en del av det som försvinner med bilindustrin. Där finns ju en tradition.
För att batterier skall fungera ”på riktigt” krävs verkligt stora lager som kan klara att lagra veckor av överkapacitet. Där är vi inte på mycket länge – förmodligen aldrig. Tills dess är det nog den ryska gasen som får stå för stabiliteten i elnätet. Utan den vete fasen hur Västeuropa skall klara sig. Tyska kemiindustrin, med BASF i spetsen verkar i alla fall vara på väg bort och bilindustrin följer nog efter.
Utan energi bli det ingen industri. Så enkelt är det fortfarande. Eller rättare sagt – utan stabil och billig elenergi blir det ingen modern industri. Inte mycket annat heller förresten. Märkligt att det skulle vara så svårt att förstå.
Som tur är satsar Östeuropa på kärnkraft. Och så förstås dataföretagen, även om det bara är för eget bruk. Tanken på att mata gigantiska datacenter från det nationella elnätet är ju faktiskt alldeles ovanligt dum. Då är det betydligt vettigare att satsa på några SMR-reaktorer på nära håll. Det ger både stabila elpriser och redundans. Förmodligen blir det dataföretagen som ”knuffar” SMR-företagen över den magiska gränsen för lönsam serieproduktion.
För Sverige kan det nog gå bra ”om Gud vill och vi slipper Miljöpartiet i regeringen”.
/göte
Enligt rapporten World Fusion Outlook 2025 från IAEA håller kärnfusion på att ta steget från experimentell till faktisk tillämpning. Det finns idag c:a 160 anläggningar som är under uppbyggnad, planering eller drift. Det finns flera storskaliga satsningar i Kina, USA, Japan, Sydkorea och Europa som sträcker sig från slutet av 2020-talet till mitten av 2050-talet. Enligt ordföranden för Kinas atomenergimyndighet befinner sig kärnfusion nu i övergången från vetenskaplig forskning till ingenjörsmässig och kommersiell fas. Det finns dock fortfarande en del utmaningar som t.ex. uppnå självförsörjande brinnande plasma , utveckla material som tål extrem neutronstrålning och värmelast, förbättra supraledande magnetteknik och säkerställa tillräcklig tillgång på tritium. Se IAEA:s 30:e fusionenergikonferens i Chengdu, Kina.
Hej Leif
Vi är nog många som hoppas på fusionskraft även om vi blivit luttrade vad gäller tidsplanerna. Det dröjer nog trots allt ganska många år innan fusion får sitt kommersiella genombrott.
Men det spelar egentligen inte särskilt stor roll. Framför allt finns det ingen som helst motsättning mellan ”vanlig” kärnkraft och fusionskraft. I bägge fallen handlar det om stabil energiproduktion från ett antal fasta anläggningar.
Den stora motsättningen finns i stället mellan stabil energiproduktion (kärnkraft, vattenkraft, kolkraft, gaskraft) och intermittent elproduktion (vindkraft, vågkraft, solenergi). Den intermittenta elproduktionen kräver helt andra och dramatiskt mycket dyrare elnät. Det är det vi ser idag när elproducenterna chockhöjer elnätsavgifterna. Det här är bara början.
Att ersätta ett gammalt kärnkraftverk från sjuttiotalet med nya reaktorer av generation fyra är till exempel ganska trivialt. Det behövs inga nya elnät och framför allt inga nya nättopologier. Samma sak gäller ett byte till fusionsreaktorer. Det är bara att koppla in.
Och att fixa energi till stora stålverk, typ Stegra, eller stora datacentraler är heller inget problem. De här anläggningarna måste naturligtvis fixa sin egen elproduktion. Stegra räknar med ett effektbehov på nästan 2 GW i första steget och då är det rimligt att man bygger ett par egna stora reaktorer på industriområdet.
Samma sak för de extremt effektberoende AI-inriktade datacentralerna.En anläggning som behöver sådär 1 GW (allt vanligare) får helt enkelt bygga ett par SMR-reaktorer i närheten.
Med tiden kan de alltid ersättas av fusionsreaktorer.
Vi måste framför allt komma bort från dagens elände, där sol och vind gör all energiproduktion olönsam (inklusive sol och vind). Stabil elproduktion är faktiskt precis så grundläggande som vi visste redan på sextiotalet.
/göte