USA ger upp om Europa och lämnar EU att själva ta hand om problemen med Ryssland och Kina. EU-politikerna svarar med hätska utfall mot USA och samstämmiga utrop om att ”USA skall minsann inte komma här och göra sig breda”. Och nästan alltsammans beror på EUs klimatpolitik. Till sist ser vi en verklig klimatkatastrof.

Ändå lät ju alltsammans så bra. EU skulle ”gå före” och driva igenom världens första ”netto noll-politik”. År 2050 skulle EU länderna bokföringstekniskt inte längre släppa ut något koldioxid efter att steg för steg ha minskat utsläppen. Hurra!

Övriga världen applåderade artigt och tittade intresserat på när EU-ledningen drev igenom allt mera drakoniska regler. Men för varje år blev det allt mera tydligt att EU snarare ägnade sig åt ekonomiskt självmord än att rädda planeten. Det blev i alla fall allt tydligare för alla utanför EU.

Elda naturgas
Det hela började egentligen inte förrän 2005, för tjugo år sedan, då EU startade sin handel med utsläppsrätter. Innan dess fanns ingen gemensam klimatpolitik. Nästa stora steg kom 2016, då EU ratificerade Parisavtalet. Men först 2019 drog det totala vansinnet igång med den ”gröna given” och löftet om att göra EU klimatneutralt till 2050.

Redan från början insåg förstås EU-politikerna (utom de gröna) att slagorden om ”sol och vind” inte skulle leda till någon kraftig minskning av koldioxidutsläppen. Visserligen satsades redan från början våldsamma summor på att bygga vindkraftverk och solpaneler men den verkliga reduktionen måste komma från ett skifte från kol till naturgas. Naturgas ger bara drygt hälften så stora koldioxidutsläpp vid en given energiproduktion. Klimatpolitiken gick i princip ut på att tala om sol och vind och samtidigt elda naturgas för allt vad tygen håller.

Den enkla och uppenbara lösningen borde ha varit att öka naturgasutvinningen i Nordsjön och dessutom starta gasutvinning via ”fracking” där det var möjligt. Men eftersom de gröna partierna fått en så stor makt i EU genomfördes i stället förbud mot fracking och neddragning av olje- och gasproduktionen i EU. De gröna trodde ju stenhårt på sol och vind och alla medier hade ”gått på” de många vackra orden.

Beroende av Ryssland
Så det var bara att leta andra lösningar. ”Tack och lov” hade Tyskland och EU extremt bra kontakter med Ryssland. Gerhard Schröder, som var tysk förbundskansler fram till 2005, var jättepolare med Putin och blev den store förespråkaren för storskalig gasimport via två nya gasledningar, Nord Stream 1 och 2. Efter att han drivit igenom projektet blev han också styrelseordförande för hela Nord Stream.

Nord Stream 1 började byggas 2010 och första delen stod klar året därefter. Redan Nord Stream 1 överförde motsvarande 1 800 GWh per dag. Det motsvarar energiproduktionen från 75 stora kärnkraftsreaktorer. Med också Nord Stream 2 i full drift skulle EU alltså få in energi motsvarande 150 kärnkraftreaktorer. Det är mycket mer än all elproduktion i Tyskland, Frankrike och Italien tillsammans. De bägge ledningarna skulle alltså klara en mycket stor del av EUs energiförsörjning. EU-politikerna skulle kunna fortsätta att tala om sol och vind och ändå klara målen. Allt såg fint ut.

Det såg till och med så fint ut att Angela Merkel efter tsunamin utanför Fukushima 2011 vågade lova att stänga alla tyska kärnkraftsreaktorer. Det här var ett gammalt krav från ”de gröna” i Tyskland. Kärnkraftsmotståndarna var (och är) mycket aktivistiska och nedstängningen skulle kunna ge politiska poäng. Officiellt hävdades förstås att kärnkraften skulle ersättas med vindkraft men i verkligheten handlade det om rysk naturgas.

Vid det här laget kunde vem som helst räkna ut att EU och framför allt Tyskland höll på att sätta sig i ett närmast otroligt beroendeförhållande till Ryssland.

Ryssland vågade gå till attack
Efter att Sovjetunionen föll 1991 slappnade Europas alla länder av. Det skulle aldrig mer bli krig och det fanns ingen anledning att lägga stora pengar på ett eget försvar. NATO-länderna lät i princip USA stå för det mesta av försvaret och länder som Sverige avvecklade det mesta av vad som tidigare funnits. Sverige gick från att kunna ställa upp 800 000 soldater på sjuttiotalet till att ha några tusen soldater. Till och med stora militärmakter som Frankrike och Storbritannien skar ner drastiskt.

När klimatdebatten gick igång på allvar accelererade den här utvecklingen. Politiker har som bekant svårt att hålla mer än en fråga i huvudet samtidigt och efter år 2000 fanns det bara plats för klimatfrågan. De viktigaste försvarsfrågorna handlade om att förbjuda pensionsfonder att investera i militärindustri.

För Ryssland innebar det här en närmast oemotståndlig lockelse att flytta fram positionerna. Redan 1999, när Vladimir Putin blev president första gången, gjorde han klart att han såg splittringen av Ryssland som en katastrof. Till att börja med handlade det om fortsatta krig i Tjetjenien men 2008 gick Ryssland in i Georgien och 2014 kom annekteringen av Krim. Vitryssland (Belarus) betraktas sedan länge som en rysk lydstat.

Redan när Tyskland och EU gick in i energiöverenskommelsen med Ryssland borde alla varit klara över att det var alldeles ovanligt idiotiskt ur säkerhetssynpunkt. Att sätta sig i knät på ett Ryssland som just anfallit Georgien var uppenbart galet.

Putins stora test av situationen i EU var utan tvekan annekteringen av Krim 2014. Här kom huggtänderna fram på allvar och EU borde rimligen ha reagerat mycket kraftfullt. Men så blev det inte alls. Efter annekteringen av Krim var Putin övertygad om att EU-länderna var papperstigrar och att han kunde göra nästan vad som helst så länge han höll sig utanför NATO-länderna.

Trump klagade
USAs dåvarande president Obama klagade visserligen både på Ryssland och Europa efter annekteringen av Krim, men ingen brydde sig särskilt mycket om det. Inte ens när Donald Trump tog över 2017 och skällde ut EU och Nato efter noter reagerade EU.

Trump ansåg, med all rätt, att det var galenskap att knyta sig så hårt till Ryssland. Han anklagade också de europeiska NATO-länderna för att vara ”freeloaders” och krävde minst dubblade satsningar på de egna försvaren. Trump möttes med hånskratt. När Joe Biden tog över 2021 pustade EU-politikerna ut.

Ukraina försvarade sig
Rysslands fullskaliga anfall mot Ukraina 2022 blev en vändpunkt. Den stora överraskningen blev att Ukraina faktiskt både ville och kunde försvara sig. Ukraina hade använt tiden sedan 2014 till att rusta sig och träna sina trupper. Det i kombination med förvånansvärt usla ryska insatser gjorde att den ”snabba kuppen” i stället blev en rysk utdragen katastrof.

Om Ukraina hade fallit inom de första två veckorna hade EU med all sannolikhet vänt ryggen till. Risken för en energikollaps i EU var alldeles för stor och den ekonomiska kopplingen mellan EU (framför allt Tyskland) och Ryssland alldeles för stark. I det läget hade förmodligen också USA nöjt sig med en och annan åthutning. Biden ville inte stå ensam tillsammans med Ukraina.

Men Ukraina stod starka så länge att varken EU eller USA till slut kunde låtsas som att det regnade. EU tvingades ställa upp med pengar och vapen och det förgiftade effektivt förhållandet mellan EU och Ryssland. Allt det där som borde varit uppenbart i minst tjugo år stod plötsligt klart. Ryssland var inte en vän – tvärtom.

Trump gick ut hårt
Tre års krig i närområdet har lyft säkerhetsfrågorna i EU och en del av det som Trump krävde under sin förra period blev faktiskt verklighet. NATO-länderna och EU-länderna (oftast samma) har stärkt sina försvarsbudgetar en aning och EU-politikerna har efter hand intalat sig att Europa nog egentligen står starka.

Därför blev det extra obehagligt när först vicepresident J D Vance och sedan Donald Trump gick ut stenhårt mot EU och EU-länderna. Hånskratten från förra presidentperioden gjorde förmodligen att Trump den här gången struntade helt i diplomatiska finesser. Han krävde mer än fördubblade försvarsanslag från NATO-länderna och han gjorde klart att EU från hans synvinkel är mera av en katastrof än ett fungerande politiskt projekt. Energipolitik, klimatpolitik, öppna gränser och stor invandring riskerar att förstöra Europa.

Och det är klart – de senaste femton åren har utvecklingen i Europa sannerligen inte varit mycket att skryta med. Avindustrialisering, höga energipriser, instabila elnät och drakoniska klimatregleringar har ställt industrin i ett läge som ytterst få kunde ha trott vara möjligt. Kemiindustrin och fordonsindustrin är på väg bort från Tyskland och en överdriven reglering av it-sektorn får lyckade företag att flytta till framför allt USA.

Väldigt lite tyder också på att EU-politikerna är intresserade av att minska regleringsivern och viljan att detaljstyra på ett planekonomiskt sätt. Tvärtom tyder väl miljardböterna till X på att EU snarare ser USA som fiender än som vänner.

Och de av allt att döma idiotiska överstatliga jättesatsningarna på vätgas och vindkraft pekar bara på vad som händer när politiker inbillar sig att de vet vilken teknik som är den korrekta och förbjuder allt annat. Om vi inom elektronikindustrin haft samma politiska styrning hade vi kanske fortfarande använt radiorör. Eller också hade politikerna på nittiotalet bestämt att CMOS var en gammal teknik och att allt skulle satsas på GaAs.

Kanske inte för sent
Ända fram till ett par år sedan stod media ganska samfällt bakom EU-projektet och EUs ”fantastiska” klimatambitioner. Men det senaste året har vi fått se en omsvängning till större realism och ofta ren svartsyn.

Och det är inte svårt att bli deprimerad när man ser alla galna beslut och vansinniga satsningar. Den som plockar fram objektiva data i stället för gröna drömmar inser snabbt att kostnaderna varit skyhögt större än vinsterna. Otroligt mycket har gått förlorat.

Ta bara energiområdet. Alla borde vid det här laget veta att stabil och rimligt billig energiförsörjning är basen för all utveckling. Att skifta från en stabil energiförsörjning till en intermittent energiförsörjning som sol och vind var uppenbart idiotiskt. En sådan satsning förutsätter att man har en lösning på problemet att göra intermittent energiproduktion stabil. Någon sådan lösning finns inte och risken är stor att problemet inte går att lösa till ett rimligt pris. Här kan vi verkligen tala om att börja i fel ände och här har EU kört så långt in återvändsgränden att det är tveksamt om man någonsin kan komma ut.

Samma sak gäller hanteringen av fordonsindustrin. Också här inbillade sig EU-politikerna att de hade alla lösningar på detaljerad tekniknivå. Ett förbud mot försäljning av fossildrivna fordon kändes som ett strålande Alexanderhugg. Så här några år senare inser man nog att beslutet var minst sagt förhastat men nu är skadan redan skedd. Det mesta pekar på att EU-beslutet leder till undergång för den europeiska bilindustrin. I bästa fall hittar man kanske en ”Volvo-lösning” där kinesiska företag tar över.

Eller ta en titt på de öppna gränserna. Det var en vacker idé – i klass med sol och vind. Men alla visste nog ”egentligen” att länder måste ha en rimlig kontroll på sin befolkning och sin gräns och att den kontrollen sker enklast och billigast vid gränsen. Det går alldeles utmärkt att minska kontrollen mellan två fredliga grannländer men att förbjuda gränskontroll mellan EU-länder är uppenbart dumt.

Eller försvaret. Det finns ett gammalt talesätt (brukar tillskrivas Sun Tsu) som säger: ”Ett land har alltid en armé –sin egen eller någon annans”. Det här har alltid varit sant, även i fredstider. Att avveckla sitt försvar går snabbt men att skapa ett nytt tar förbluffande lång tid. Ingen bryr sig om utrikespolitiska utspel utan en bakomliggande militär styrka. Ingen utanför EU bryr sig idag särskilt mycket om vad Merz, Macron eller von der Leyen säger.

Det finns tyvärr många fler områden som har misshandlats av EU. Invandringen, regleringsivern och skogen är bara några av dem. Det är lätt att förstå Donald Trumps avfärdande av EU.

Och ändå räcker det att ta en titt i historieböckerna för att se hur mycket Europa en gång kunde göra. Under de stora krigen (i och för sig mot varandra) visade de olika länderna en ganska fantastisk förmåga att utvecklas och vinna. Under den industriella revolutionen skapades underverk hela tiden på förbluffande kort tid. I Sverige genomfördes på bara tio år (på sjuttiotalet) en grön energiomställning av en omfattning som EU inte ens vågar drömma om.

Så visst kan Europa ta sig upp ur sitt hemmagjorda träsk. frågan är bara om EU klarar att omskapa sig och sin politik eller om vi måste kasta EU på historiens skräphög.

Filed under: Författare, Göte Fagerfjäll