Det blev en oväntat stärkande julledighet i år. Aldrig har jag väl skottat så mycket snö på så kort tid. Plötsligt insåg jag till fullo nackdelen i att ha en 300 meter lång tillfartsväg på lantstället. Speciellt som den här gången de snöröjare (med traktor och plog) som brukar ställa upp antingen var bortresta eller sjuka.

Men en bra snöskyffel och några timmars idogt arbete löste problemet. Som tur var hade jag redan tränat på några ton snö veckorna innan, så det hela resulterade inte ens i ryggskott. Och som tur var hade ingen trampat ner snön innan jag satte igång, så arbetet bestod ”bara” i att skära ut prydliga snökuber och flytta dem någon meter åt sidan. Faktiskt inte särskilt jobbigt, även om det till slut blir en fantastisk mängd med kuber.

Det är egentligen ganska lustigt hur snabbt vi numera tar till mekaniserade lösningar på de flesta problem. Inget ont i det i och för sig, men ibland är det kul att gå tillbaka till ”gamla metoder” och se att de också fungerar i större skala. Min svärfar brukade till exempel varje sommar gå över ängen (som är stor) med lie och det var alltid en njutning både att se det långsamma och metodiska arbetet och det fantastiskt prydliga resultatet. Dessutom gick det förvånansvärt fort, trots (eller på grund av) att liedragen var så långsamma. Och den ganska långsamma arbetstakten gjorde att han inte var särskilt trött efter arbetets slut.

Nu är förstås slåtter med lie något som kräver alldeles för lång tid att lära sig för att det skall bli effektivt. Jag klarar tyvärr inte ens av att hålla lien vass nog (den viktigaste grundförutsättningen) för att resultatet skall bli bra (för att inte tala om hur mycket jobbigare det blir). Snöskottning är enklare, även om grundprinciperna är desamma. Bra verktyg och en långsam och metodisk arbetstakt gör att jobbet blir klart på en förvånansvärt hygglig tid.

Ett så kraftigt snöfall som vi sett den senaste månaden visar i alla fall hur viktigt det är att ha en fungerande infrastruktur. Det gäller framför allt att ha tillräckligt många kontrakterade snöskottare, med tillräckligt bra utrustning. Men det gäller också att ha beredskap för att kunna forsla bort den undanskottade snön, när mängden blir för stor. Här krävs både fördefinierade dumpningsområden, lastbilar och specialmaskiner. Allt det här är självklarheter i Sverige.

Men i julas såg vi hur svårt det kan vara i ett land där man i vanliga fall inte tycker sig behöva en komplett infrastruktur. Att biltrafiken i Storbritannien stannar efter snöfall är inget nytt, men flygplatserna brukar fungera bättre. Men den här gången kom det så mycket snö att det inte räckte att ploga startbanor och taxibanor. De ackumulerade snöhögarna blockerade till slut parkeringsplatserna för flygplanen och då hjälpte det inte att banorna var röjda. Vi såg också hur andra flygplatser klarade snöröjningen, men hade glömt att beställa tillräckligt mycket frostskyddsmedel för avisningen. Det räcker inte att nästan allt fungerar, också en minimal missad kugge kan räcka för att stoppa allt.

I Sverige är vi som sagt ganska duktiga på att klara snöfall (möjligen med undantag för järnvägen ibland), men det finns andra exempel på hur illa det kan gå om man försummar infrastrukturen. Det mest uppenbara är väl den svenska kärnkraften, där vi idag kan skryta med en föga meriterande jumboplats vad gäller tillgänglighet. En bra bit under 70 procents tillgänglighet är naturligtvis fullständigt katastrofalt, inte minst i jämförelse med Finlands dryga 95 procent.

Grundorsaken är förstås ”tankeförbudslagen” efter kärnkraftsomröstningen, men en viktig orsak är också de många årens osäkerhet om tillåten reaktorlivslängd. För alla de små ”osynliga” företag som ingår i kärnkraftsinfrastrukturen har framtiden länge varit minst sagt osäker och i det läget blir lätt nedläggning eller förändring av verksamheten ett attraktivt alternativ. Det räcker att en del av de här ”små kuggarna” försvinner för att också små problem skall leda till stora konsekvenser. Och varje större ingrepp eller ombyggnad riskerar att stöta på massor av oväntade problem. Att bygga upp en ny infrastruktur är inte så lätt.

Så det gäller alltså att alltid vara långsiktig. Politikernas förmodligen viktigaste uppgift är att se till att infrastrukturen, inklusive utbildningssystemet, fungerar på ett bra och förutsägbart sätt. Här har det syndats i många år.

Men till slut gäller det att ha tur också. I Sverige har vi faktiskt haft en hel del tur de senaste veckorna. Självmordsbombaren i Stockholm lyckades märkligt nog bara spränga sig själv i luften och det kolliderande X2000-tåget på Malmö Central orsakade bara ekonomiska skador.

I bägge fallen kunde det ha gått riktigt illa. Bombdådet har väl stötts och blötts så det räcker, men en intressant aspekt av tågolyckan har inte diskuterats särskilt mycket. För det var tydligen så att den betongbarriär som stoppade tåget inte hade funnits på plats särskilt länge. Efter vad som sades på de lokala nyheterna i Skåne/Blekinge var barriären färdigbyggd först i början av december, alltså bara ett par veckor före olyckan. Utan den kunde tåget ha fortsatt in i vänthallen, med helt andra konsekvenser.

Filed under: Göte Fagerfjäll