En av julens märkligaste händelser var nog UNHCRs vägran att ta emot de 400 000 kronor som arbetarna på Boliden hade samlat ihop genom att avstå från sin julbonus från företaget. Enligt Katinka Lindholm, generaldirektör för insamlingsorganisationen ”Sverige för UNHCR”, var Bolidens inblandning i en dammolycka i Spanien 1998 orsak nog att tacka nej till pengarna.

Jag gissar att många med mig blev ordentligt upprörda av Katinka Lindholms beslut. Att hon under nittiotalet arbetade för Greenpeace (huvudansvarig för insamlingsverksamheten) är ju rimligen inget som dagens flyktingar skall behöva lida för (Boliden friades för övrigt från ansvar för dammolyckan i Aznalcóllar).

UNHCR behöver pengar
Om Bolidenarbetarna hade bestämt sig för att skänka pengarna till Greenpeace hade jag möjligen kunnat förstå mottagarens tvekan. Men nu handlar det om pengar till den organisation som förmodligen gör störst nytta i dagens flyktingkatastrof. FNs flyktingkommissariat, UNHCR, gör sitt bästa för att flyktingar runt om i världen skall ha någon form av tak över huvudet och slippa svälta alltför mycket. Organisationen är kraftigt underfinansierad och har det senaste året tvingats att minska de redan knappa matransonerna. Ransonerna ligger nu på eller under svältgränsen. UNHCR behöver sannerligen alla pengar de kan få.

Så jag har svårt att tänka mig något mera negativt ur PR-synpunkt än beslutet att tacka nej till pengarna från de Bolidenanställda. De generösa givarna tackades med ett slag i ansiktet och alla som funderar på att vara lika generösa lär tänka sig för en extra gång innan de riskerar att utsätta sig för samma behandling. 400 000 är kanske småpengar för Katinka Lindholm (80 000 i månadslön från Sverige för UNHCR), men det motsvarar en dagsranson från UNHCR för 40 000 flyktingar. Behovet är egentligen 25 kronor per dag, men pengarna räcker idag bara till 10 kronor per dag.

Det kanske är värt att komma ihåg att stiftelsen Sverige för UNHCR inte är en del av UNHCR, utan ”bara” är UNHCR:s svenska samarbetspartner för insamlingar. Organisationen får pengar från bland andra Postkodlotteriet och IKEA, men också från privatpersoner och företag. Pengar som sedan vidarebefordras till UNHCR.

Tvära kast
De nobbade pengarna från Boliden-arbetarna fick trots allt inte så stort utrymme i julens mediadiskussioner. Där handlade desto mer om de tvära kasten i den svenska flyktingpolitiken. Åtgärder som för bara ett år sedan beskrevs som ”fascistiska” kunde plötsligt genomföras av en regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det blev lite gråt från Miljöpartiet, men ingen regeringskris. När man väl tagit plats vid köttgrytorna vill man inte gärna lämna dem.

Julens tvära kast innebar också att mycket som normalt sett aldrig skulle kunna tas upp i mediedebatten plötsligt blev tillåtet. Det gällde till exempel ”polisens mörkläggning” av antastade flickor på utomhuskonserter i Stockholm. Överallt kan man läsa upprörda artiklar där polisen hängs ut å det grövsta.

Problemet är bara att den information som man idag efterlyser från polisen skulle ha betraktats som rasism för ett år sedan. Det som idag kallas mörkläggning var på den tiden (ett år sedan) ett fullt förståeligt sätt att undvika att bli ”kastad åt vargarna”. Idag är det svårt att föreställa sig hur snäva gränserna var i mediedebatten för bara ett år sedan.

Åsiktskorridor
Och det leder till den intressanta juldebatten om ”åsiktskorridoren” och vem som är ansvarig för den (om den nu finns).

Om vi för ett ögonblick antar att åsiktskorridoren existerar (inom olika områden) kan vi också beskriva vad den i så fall kan leda till:
Till att börja med kan vi räkna med att politiker håller sig inom åsiktsramarna för att inte råka ut för ett massivt mediedrev. Samma sak gäller alla ”oliktänkande” inom media och inom myndigheter som polisen och skolan. Slutligen gäller det också forskning, där ingen institution vågar finansiera forskning utanför ramarna och inga forskare vågar komma med åsikter som riskerar att göra dem omöjliga.

Tyvärr har vi sett ganska mycket av det här i Sverige. Den som vid ett givet tillfälle går utanför ramarna får stå sitt kast. Han eller hon kan heller inte självklart räkna med att släppas in i värmen igen när gränserna förskjuts eller allt ställs på ända.

Det här är i och för sig inget som vi är ensamma om i Sverige. För några årtionden sedan klassades oliktänkande i USA som ”kommunister” och tvingades bort från sina arbeten. Oliktänkande i Sovjetunionen kallades fascister och kastades ut i kylan ”på riktigt”. Varianter på samma sak (med olika beteckningar) hände och händer i diktaturer och teokratier runt om i världen. Åsiktskorridorerna finns i större eller mindre omfattning överallt, men den svenska känns på många sätt allra mest onödig.

Media gick åt vänster
Hur har det då blivit så här? Tja, i vårt ”gamla folkhem” före sjuttiotalet var det kanske inte så konstigt att politiker och institutioner utövade makt och satte relativt hårda gränser. Det fanns en tradition av toppstyrning, där makthavarna pekade med hela handen och där tidningarna i första hand rapporterade om vad som bestämdes. Journalistyrket var inte särskilt attraktivt.

Det förändrades på sextio- och sjuttiotalet. Ungdomsrevolter och en allmänt ökad upprorsanda svepte fram över landet. Det påverkade framför allt medievärlden och skolan, där en förbluffande stor andel vänsteraktivister i första hand valde att bli journalister och i andra hand att ta sig in i skolvärlden.

Det här låter som en konspiration, men i själva verket handlade det mera om att ungdomar som i normala fall skulle ha blivit välbetalda företagsledare eller diplomater i stället blev lågavlönade journalister. Jan Guillou är väl den som har beskrivit processen bäst (han var också en av ”överklassaktivisterna” som blev journalist).

Efter några år hade de här välkvalificerade och aktiva journalisterna tagit över de flesta viktiga posterna inom både medievärlden och journalistutbildningen. Inget märkligt med det. Sedan dess har vi haft en aktiv och duktig journalistkår med en massiv vänsterdominans och en journalistutbildning med samma inriktning.

Den som i likhet med mig gillar siffror kan läsa SOM-institutets rapport ”Journalistkårens partisympatier”. Den har gjorts vart femte år sedan 1989 och visar en vänsterövervikt under den perioden från ca 64 procent 1989 till 71 procent 2011. SVT och SR skiljer ut sig en aning genom att ha hela 83 respektive 82 procent vänstersympatier. Den stora vinnaren på senare år är Miljöpartiet, som i undersökningen 2011 fick 52 procent hos SVT och 54 procent på Sveriges Radio. Men på bägge ställena hade Vänsterpartiet ensamt fortfarande fler sympatisörer än hela det borgerliga blocket. Journalister som bevakar politik/samhälle ligger totalt sett över alla medier på ca 80 procent, medan ”bara” 62 procent av sport- och nöjesjournalisterna sympatiserar med vänsterblocket.

Spelar roll
Många hävdar naturligtvis att journalisternas politiska åsikter inte har någon som helst betydelse. Det är yrkesrollen som bestämmer och en journalist är per definition objektiv.

Men i verkligheten är det svårt att tycka en sak och skriva en annan. Dessutom spelar tyckandet idag en mycket större roll än tidigare. I längre inslag ser vi allt oftare hur ”berättelsen” tar en närmast skönlitterär form (grekiskt drama) och slutar i en sanning eller en uppenbarelse. Producenten eller den ansvariga journalisten kan i praktiken själv välja vilken den sanningen (eller uppenbarelsen) skall vara.

Från sjuttiotalet och framåt har vi sett en allt starkare medievärld spela en allt större roll i den politiska debatten. På många sätt har dagens journalister idag större makt än politiker och andra makthavare. Så var det definitivt inte på sextiotalet.

Man borde ha kunnat förvänta sig en bredare debatt i takt med att medias betydelse ökade. Men så blev det inte riktigt och orsaken har rimligen med de politiska sympatierna att göra. Därför är det också rimligt att ge media en stor del av skulden för dagens åsiktskorridor. Så vitt jag kan se har vi på några årtionden gått från en politikerstyrd till en mediestyrd åsiktskorridor.

Kärnkraft, miljö och bilar
Julens debatt om åsiktskorridorer handlade mest om flyktingpolitik, men det finns många andra områden med korridorer. Inte minst handlar det om miljöpolitiken, där det massiva MP-stödet i media märks tydligt. Åsikter som ”kärnkraften är en parentes”, ”i framtiden är alla bilar eldrivna”, ”alla forskare är överens i klimatfrågan”, ”i framtiden kommer järnvägen att dominera persontrafiken” betraktas i media som oomkullrunkeliga sanningar som inte behöver (eller bör) debatteras.

Vi får väl se hur länge det dröjer innan också de här frågorna börjar debatteras ”på riktigt”. När väl ”tappen slås ur tunnan” vill inga medier stå utanför debatten och då kan det bli tvärvändningar på samma sätt som i flyktingfrågan. Eller åtminstone en breddning. Och kanske några som talar om att ”vi har varit naiva”.

Filed under: Göte Fagerfjäll