Nu är valdebatten inför nästa riksdagsval igång på allvar. I söndags samlades alla partiledarna till den första debatten och det var tidvis riktigt intressant.

Men, så var det dags för energipolitik och det vanliga bollandet med siffror. Miljöpartiet lyfter återigen fram Danmark som det stora föregångslandet, med snabb vindkraftutbyggnad. Sverige placeras däremot i skamvrån. Vi sänker inte utsläppen snabbt nog och vi bygger inte ut vindkraften snabbt nog.

Och visst är det kul att räkna procent, men ibland kan det vara intressant att se på verkliga siffror också. Då framstår plötsligt inte alls Danmark som något föredöme. I stället är det Sverige som håller den lysande förstaplatsen bland industriländerna. 4,5 ton koldioxid per invånare och år är mindre än hälften jämfört med Tyskland (9,2), ungefär en fjärdedel jämfört med USA (17) och nästan hälften jämfört med Danmark (8,5). Då har ändå Sverige en mycket stor andel energiintensiv industri, väldigt långa avstånd och ett kallt klimat.

Elektriskt
Den stora skillnaden mellan Sverige och nästan alla andra länder är att vi under många år satsat så hårt på att gå över till elektricitet. Industrin är i stort sett helt elektrifierad och hushållen värms numera till större delen antingen med elektricitet (villor) eller fjärrvärme genererad av ved, sopor och restprodukter från industrin (flerbostadshus). Direktvärmande el är på väg att försvinna och ersätts med värmepumpar. Olja och kol används i mycket liten grad till uppvärmning, utan den helt dominerande användningen av fossila bränslen är till transporter.

Resultatet är att elförbrukningen per person i Sverige är betydligt mer än dubbelt så hög i Sverige som i Danmark (15 MWh per år jämfört med 6,5 MWh per år). Halva den svenska elproduktionen går i och för sig till den energiintensiva industrin, men även om vi räknar bort den ligger vi en bra bit över Danmark (och de flesta andra industriländer).

Vår höga förbrukning av elenergi framställs ibland som något negativt, men det är naturligtvis precis tvärtom. Att driva industrier och värma hushåll med kol eller olja är i ena fallet fruktansvärt miljöovänligt (kol) och i andra fallet idiotiskt på lång sikt (olja). Det enda något så när vettiga fossila alternativet till el är naturgas och det är också det alternativ man väljer i länder som Tyskland och Danmark. Men det ger förstås lika stora utsläpp av koldioxid som att elda med kol eller olja.

När politiker talar om ”Danmarks fantastiska utbyggnad av vindkraft” är det alltså viktigt att komma ihåg att man inte bara kan jämföra procent och procent. Den danska (och övriga europeiska) energipolitiken håller tillbaka en övergång till el, både i industrin och i hushållen, till fördel för direktuppvärmning med kol, gas och olja. De ekonomiska incitamenten talar snarare för att minska elanvändningen och öka direktförbränningen av framför allt naturgas. Minskande elförbrukning kan då utmålas som något positivt, trots att det egentligen är precis tvärtom.

Det här innebär förstås inte att vindkraft behöver vara dåligt eller olönsamt. Åtminstone inte i länder som Danmark, där i nästan all annan elproduktion görs med fossila bränslen.

Olönsamt i Sverige
Att bygga ut vindkraften i Sverige är däremot varken lönsamt eller ens särskilt miljövänligt. Kungliga Vetenskapsakademiens energiutskott publicerade för ett par veckor sedan en debattartikel (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/meningslos-satsning-pa-vindkraft_7075891.svd) där man tog upp några av grundproblemen. Och det mest uppenbara ”problemet” är att vi redan har en väl fungerande energiproduktion som ger stabil energitillförsel utan att släppa ut koldioxid. De senaste årens uppgradering av kärnkraften innebär att vi återigen har fullt tillräcklig kapacitet (efter nedläggningen av Barsebäck och diverse klantigheter under renoveringsfasen) och kan komma tillbaka till en mix med drygt 50 procent kärnkraft (idag knappt 40 procent),  knappt 40 procent vattenkraft och resten från förbränning av icke-fossila bränslen.

En massiv vindkraftutbyggnad i Sverige innebär stora kostnader, samtidigt som vinsterna uteblir nästan helt. Tvärtom måste sannolikt den el som produceras subventioneras hårt, med garanterade priser, åtminstone om man vill låta privata intressen sköta utbyggnaden (och det är tanken).

För att få någon verklig nytta av en massiv vindkraftsutbyggnad krävs egentligen att man lägger ner hela eller stora delar av kärnkraften för att minska eltillgången. Kärnkraften ersätts då efter hand av en kombination av vindkraft och fossilbaserade (kol eller gas) buffertkraftverk i södra Sverige. Ett alternativ för att undvika en alltför dramatisk ökning av koldioxidutsläppen är att bygga ut vattenkraften ännu mer och dra ytterligare några ordentliga högspänningsledningar från norra till södra Sverige. Hur man än väljer att göra blir resultatet kraftigt ökade kostnader och ökade koldioxidutsläpp.

Förvånansvärt lågt
Den energipolitik Sverige valde redan på femtio- och sextiotalet innebär att vi idag ligger ruggigt bra till internationellt sett. Utsläppen av koldioxid per person har minskat till mindre än hälften jämfört med toppen 1970, även om vi fortfarande har en bit kvar till länder som Indien och Vietnam (1,5 ton koldioxid per person). Men det är klart – lite extrapolering visar att vi inom inte alltför många år möter både Indien och Vietnam, på samma sätt som hände med Kina för några år sedan. Idag har Kina högre koldioxidutsläpp per person än Sverige. I början av sjuttiotalet hade Sverige tio gånger högre koldioxidutsläpp per person jämfört med Kina. Då hade förresten Sverige och Danmark i stort sett lika höga utsläpp (ca 12 ton per person).

De stora minskningarna i Sverige berodde som sagt på den massiva utbyggnaden av vattenkraft och kärnkraft på sextiotalet. Elproduktionen genererar numera ytterst lite koldioxidutsläpp, så utsläppen av koldioxid från fossil förbränning kommer till större delen från transporter, där gods och industri står för ungefär hälften och persontransporter, framför allt biltransporter tar den andra halvan (mer än 80 procent av alla persontransporter i Sverige görs med personbil).

Vi kan roa oss med att räkna om 4,5 ton koldioxid per person till ungefär 1 700 liter dieselolja och hälften till personbilarna. Det är naturligtvis orättvist mot både personbilar och godstransporter, eftersom siffrorna också inkluderar andra utsläppskällor, men det må vara hänt (korrekt förbrukning 2010 motsvarar knappt 500 liter dieselolja per person och år för personbilstrafiken) . Med tanke på de stora avstånden är det ändå väldigt bra. Den fortsatta effektiviseringen av bilar och lastbilar gör också att utsläppen fortsätter att minska.
Om vi räknar bort hela elproduktionen (som genererar ca 3,2 ton koldioxid per person) hamnar Danmark på ca 5,2 ton koldioxid per person, alltså motsvarande ca 2 000 liter dieselolja. Det är klart mer än i Sverige. Om man dessutom tar hänsyn till de kortare avstånden är det lätt att se att man i Danmark använder fossila bränslen till betydligt mer än bara transporter.

I Tyskland är siffrorna ännu lite värre. Om vi räknar bort elproduktionen hamnar koldioxidutsläppen på drygt 5,5 ton per person och år, motsvarande ca 2 100 liter dieselolja. Elproduktionen genererar idag ca 3,7 ton koldioxid per person och år och den siffran lär öka i takt med att kärnkraften (idag 23 procent) läggs ner. Detta även om man gör en dramatisk satsning på vindkraft.

Men, jämfört med USA bleknar det mesta. Där släpper man ut nästan fyra gånger så mycket koldioxid per person jämfört med Sverige (dubbelt mot Danmark). Det skulle kunna räknas om till 6 500 liter dieselolja per person och år. Om vi räknar bort elproduktionen hamnar vi fortfarande en bra bit över 10 ton koldioxid, motsvarande sådär 3 800 liter dieselolja.

Dumt att försämra?
De här siffrorna kan vara bra att ha i huvudet när energidebatten fortsätter. Sverige har ett fantastiskt utgångsläge, både vad gäller energiförsörjning och miljöpåverkan. Om vi väljer att behålla kärnkraften och vattenkraften är det ”bara” att njuta av fordonens fortsatta effektivisering och se koldioxidutsläppen minska. Därutöver eldar vi knappast med fossila bränslen. Vi kan utan större problem fortsätta att ha utsläpp som är hälften eller till och med en fjärdedel jämfört med andra industriländer. Att släppa det försprånget verkar inte helt genomtänkt.

En del miljödebattörer pekar på risken att den svenska miljöindustrin hamnar i bakvatten om vi inte själva gör samma satsningar som Danmark och Tyskland. Med andra ord – lägg ner kärnkraften, bygg upp ett helt nytt försörjningssystem och distributionssystem för el och ta miljökostnaderna i form av ökade utsläpp. Allt detta för att ”väcka” miljöföretagen och få fart i ekonomin. Och det kanske fungerar.

Men, frågan är väl om det inte finns bättre sätt att använda pengarna. Om vi är villiga att satsa gigantiska summor på miljöåtgärder är det kanske vettigt att först se var pengarna gör bäst nytta. Det kanske till och med kan vara vettigt att lägga ut lite mer järnvägsräls.

Filed under: Göte Fagerfjäll