Varje gång vi kör förbi skylten som pekar mot Agunnaryd tänker jag på IKEA och Ingvar Kamprad. Agunnaryd är ju trots allt A:et i IKEA. Nästa gång får det väl bli en extra tanke på en man som lyckades åstadkomma mer än de flesta. Och kanske lite filosoferande över de ganska stora likheterna mellan IKEA och halvledarmarknaden och kanske IKEA och Apple.

Fungerar varje gång
Det där med att jämföra allt med halvledarmarknaden är väl något som både min fru och mina barn har hört till leda, men ibland har det sina poänger. Och att göra jämförelsen under en bilresa har fördelen att passagerarna inte kan springa iväg. Inte så dumt faktiskt.

Att vi passerar Agunnaryd är heller inte så konstigt. När vi åker från Vilshult i Blekinge till Stockholm tar vi normalt sett vägen via Älmhult, Liatorp och Ljungby. Agunnaryd ligger mellan Liatorp och Ljungby.

Det finns förstås all anledning att tänka på IKEA också när vi passerar IKEAs nya jättevaruhus i Älmhult. Inte så sällan tittar vi in för att kolla den ganska sanslösa fyndavdelningen. Det som är en liten avdelning i vanliga IKEA-varuhus är ett separat varuhus i Älmhult. Kan rekommenderas för den som gillar låga priser.

Den här resan har vi gjort ett antal gånger om året sedan slutet av sjuttiotalet.

Ständig förbättring
Och vad har då Ingvar Kamprad och IKEA för likhet med halvledarindustrin? IKEA har ju aldrig lyckats sälja elektronik, även om de försökt och misslyckats ibland.

Det handlar förstås om effektivisering och ständig förbättring. Och kanske lite grand om att kopiera andras konstruktioner. Likheterna är egentligen ganska stora.

När Ingvar Kamprad drog igång möbelverksamheten var möbelbranschen ganska hantverksmässig, trots att det fanns många fabriker. NK hade i och för sig gjort mycket för att effektivisera produktionen, bland annat hade man uppfunnit de platta paketen, men fortfarande var priserna höga och volymerna ganska små.

Ingvar Kamprad satsade mycket hårdare på stora volymer och konstruktioner som var lätta att producera. Han var heller inte främmande för att utgå från populära möbelkonstruktioner och göra egna lågprisvarianter. Likheterna kunde vara stora, men ofta var IKEA-varianterna bättre anpassade för massproduktion. De var förstås också mycket billigare.

Bättre kvalitet
IKEA var alltså inte först med att leverera möbler i platta förpackningar, men företaget tog principen mycket längre än vad någon annan hade gjort. Det ledde till många skämt av typen ”Det fattas ett stolsben för mig” (variant av ”Hon kommer med solsken till mig”). I början var väl heller inte kvaliteten och precisionen den allra bästa.

Men det finns inget som säger att industriell volymproduktion måste ha sämre precision och kvalitet än mera hantverkstillverkade prylar. Tvärtom ger industriproduktion möjlighet att ge extremt hög precision med delar som alltid passar ihop utan justering. Allt handlar om kvalitetsmedvetande och ständig förbättring.

Vi som ibland roar oss med att tillverka egna möbler vet att det är svårt eller omöjligt att nå samma precision som en IKEA-möbel. En vältrimmad produktionsanläggning är oöverträffad.

Halvledare och Japan
Ingvar Kamprad och IKEA har en hel del likheter med de japanska företagens intåg på halvledarmarknaden i början av åttiotalet. För att inte tala om de koreanska och taiwanesiska företagen några år senare.

Också här började man med ganska oblyga kopior och kvalitet som lämnade ett och annat att önska. Men viljan att effektivisera och förbättra innebar ganska snabbt att de traditionella halvledarföretagen fick vända ut och in på sig själva. Det dög inte längre med lite laboratoriemässiga produktionsanläggningar. För att kunna priskonkurrera krävdes radikala förbättringar.

Precis som hos möbeltillverkningen har halvledarproduktionen otroliga fördelar av att ha optimerade produktionsprocesser. Och precis som med möbler finns det stora fördelar i att konstruera för att förenkla produktionen.

I verkligheten är förstås halvledartillverkningen ännu mycket känsligare för det här än möbeltillverkningen. På åttiotalet höll det på att slå undan fötterna för USA-företagen, som vant sig vid ganska stora processvariationer, hög kassation och relativt stor andel felaktiga komponenter ut till kund. En procent felaktiga komponenter vid slutleverans ansågs OK. Det satte de japanska företagen stopp för.

Delaminering
I möbelvärlden brukar uttrycket delaminering syfta på att lagren i en plywoodskiva bryts upp eller att ett ytlager separerar från grundmaterialet. Men uttrycket används också för att beskriva hur vertikalintegrerade företag lägger ut till exempel produktion och/eller försäljning till andra företag.

IKEA satsade på det här redan från början. Man beställde stora serier från de producenter som kunde ge rätt pris och kvalitet. Ibland innebar det produktion i Sverige, men allt oftare produktion i länder med ett lägre löneläge. IKEA var bland annat tidiga med att anlita företag i DDR.

Att anlita underleverantörer har sina risker. Det blir svårare att optimera kedjan från konstruktion till produktion och det är lätt att tappa kontrollen över de delar som läggs ut. Men för den som kan lösa problemen finns stora pengar att tjäna. Det gjorde IKEA.

Delaminerade halvledarföretag
Inom halvledarindustrin kom delamineringen på allvar med företag som TSMC och UMC. De etablerade stora kiselsmedjor där halvledarföretag kunde tillverka sina chip. De höga kostnaderna för att ta fram en ny processgeometri kunde på det sättet slås ut på mycket större volymer. De stora volymerna gjorde det också möjligt att förfina produktionen och öka processutbytet.

Ganska snabbt insåg de flesta av de traditionella halvledartillverkarna att det var bättre och billigare att anlita kiselsmedjor för de moderna processerna och specialister på kapsling för att paketera chipen. Samma sak hände hos elektroniktillverkarna. Egna produktionslinor för kort och system byttes mot legotillverkare. Övergången var inte smärtfri och gick i en del fall alltför långt, men idag är det ganska ovanligt att halvledarföretag eller elektronikföretag har egen produktion. Det mesta görs hos specialiserade kiselsmedjor eller legotillverkare.

Billigt och bra
För inte så ruskigt många år sedan fanns det många som satte likhetstecken mellan massproduktion och dålig kvalitet. Det gör nog ingen vettig människa idag.

I stället har vi fått vänja oss vid att massproduktion är förutsättningen för kvalitet och högteknologi. Ingen vill väl ha en hantverksmässigt gjord storbilds-TV, dator, mobiltelefon eller bil, ens om de fanns att köpa. Det finns de inte.

I stället köper vi vansinnigt avancerade och massproducerade elektronikprodukter och bilar för relativa struntsummor. Det har höjt vår levnadsstandard på ett helt otroligt sätt.

Samma sak gäller möbler. Vi har vant oss vid att kunna köpa kvalitetsmöbler för ett förvånansvärt lågt pris. Den utvecklingen har drivits av IKEA. De är inte ensamma, men de är i särklass störst.

Inte utsugning
Finns det då inga nackdelar med massproduktionen? Tänk på alla utsugna arbetare i låglöneländer.

Svaret är lika enkelt på möbelmarknaden som det är på halvledarmarknaden. Ingen vettig människa skulle idag klassa Taiwan och Sydkorea som låglöneländer. En allt mer avancerad produktion har gjort dem till högstatusländer fullt i klass med USA och Västeuropa.

Möbeltillverkning är inte fullt så teknikdrivande, men principen är densamma. De länder som ”sugits ut” av IKEA har tagit stora kliv både vad gäller teknik och ekonomi. Idag tillverkas många av produkterna i Baltikum och höjer tekniknivån där.

Ingvar Kamprad var alltid bra på att förhandla fram maximal kvalitet till bästa pris. Det kan låta kapitalistiskt och elakt, men i själva verket är det precis tvärtom.

Ingen blir hjälpt om vi kräver att outbildad arbetskraft och improduktiva fabriker i fattiga länder får lika bra betalt som våra egna arbetare och våra egna fabriker. Då kan de fattiga länderna inte konkurrera och de fortsätter att vara fattiga. Företagare som Ingvar Kamprad delar inte ut pengar gratis, men de gör en fantastisk nytta.

Man kan möjligen hävda att fattiga länder utsätter rika länder för orättvis konkurrens, men det är en annan fråga och en som är betydligt svårare att driva.

Mest som Apple
Och till slut – vilket elektronik- eller halvledarföretag är mest likt IKEA?

Svaret måste rimligen bli Apple. Kombinationen av delaminerad produktion och total kontroll över produkter och distributionsvägar påminner har stora likheter med varandra. Steve Jobs och Ingvar Kamprad påminner dessutom väldigt mycket om varandra när det gäller kontroll och visioner.

Och nu är bägge borta.

Det kan vara värt att fundera över.

Filed under: Göte Fagerfjäll