Vi vill bo i villa
Den som tittar på TV eller läser dagstidningar kan lätt få uppfattningen att svenskens högsta önskan är att flytta till storstaden och bo i en stor, fin och central lägenhet, gärna på Söder. Men en ny Sifo-undersökning visar att det är allt annat än sant.
Om svensken själv får välja är det villa som gäller. Gärna villa och landsbygd, men villan är viktigast. Det märkliga är att den önskedrömmen är förvånansvärt lätt att uppfylla.
Vettig statistik
Härom veckan fick jag en pressrelease från Landshypotek Bank om svenskarnas bostadsvanor. Pressreleasen var väl inte så märkvärdig, men det fanns en länk till en desto intressantare undersökning som banken låtit Sifo göra. Med andra ord vettig statistik och användbara data.
De 3 320 intervjuerna gjordes för ett drygt halvår sedan och rapporten blev klar lagom till årsskiftet. Sifo är ganska bra på att göra vettiga urval och få tillräcklig svarsfrekvens, så 3 320 intervjuer bör ge ett hyfsat signifikant och trovärdigt resultat.
Inte lägenhet
I Sverige bor man av tradition i villa. Det finns massor av statistik som visar att lägenhet är den vanligaste boendeformen från 20-årsåldern upp till dryga 30 år (studentlägenheter och ungkarlsliv) och sedan från sjuttioårsåldern fram till slutet (pensionärslägenheter och åldringsboende). I alla andra åldrar är villaboende vanligast. Om vi räknar samman alla åldrar bor ungefär hälften av svenskarna i villa och hälften i lägenhet.
Men av undersökningen framgår att mer än hälften av de som bor i lägenhet mycket hellre vill bo i villa. 48 procent av Sveriges befolkning bor idag i lägenhet, men bara 23 procent vill faktiskt göra det. 76 procent av de tillfrågade ville bo i villa.
Gärna landsbygden
I undersökningen bor 26 procent av de tillfrågade i en storstad, med mer än 300 000 invånare. 29 procent bor i en mellanstor stad, med 50 000 till 300 000 invånare). 27 procent bor i mindre orter/städer, med mellan 15 000 och 50 000 invånare och bara 18 procent bor på landsbygden.
Det här skulle bli ganska annorlunda om de tillfrågade själva fick välja. Hela 28 procent ville helst bo på landsbygden, medan ganska få (14 procent) ville bo i mindre orter/städer.
Andelen som ville bo i storstad, respektive mellanstor stad var ungefär samma som idag, men gissningsvis är det ganska många i mindre orter som vill flytta till större städer, medan många i städerna vill flytta till landet. Inget tyder i alla fall på att storstadsregionerna skulle avfolkas.
Villa nära staden
Vad kan man då dra för slutsatser av en sådan här undersökning? Den stora och uppenbara slutsatsen är förstås att svenskarna vill bo i villa. Det gäller både stadsbor och lantisar.
Det här låter kanske som en omöjlighet, men det räcker med en enkel titt på kartan för att se hur lätt det är göra människor glada. Det finns gigantiska områden i hygglig närhet av storstäderna där det går att bygga villor.
Om vi drar en cirkel med 50 km radie får vi en area på drygt 7 500 kvadratkilometer. Det skulle räcka till 15 miljoner villatomter på vardera 500 kvadratmeter.
Så enkelt är det förstås inte. Vi måste räkna bort vattenområden, naturskyddsområden, redan bebyggda områden, vägar och mycket annat. Maximalt kanske vi kan bygga på fem procent av totalarean. Men redan det är faktiskt 750 000 villatomter i en cirkel med 50 km radie. Det är mer än det totala antalet lägenheter i Storstockholm (712 000 stycken enligt SCB).
Ett par hundra tusen
Om vi antar att Sifo-undersökningen har rätt finns det ca 350 000 lägenhetsinnehavare i Stockholm som hellre skulle vilja bo i villa i hyfsad närhet av staden. Det förklarar de höga villapriserna, eftersom det totalt bara finns 273 000 villor i Storstockholmsområdet (och där bor det redan folk).
Det i särklass enklaste sättet att lösa bostadskrisen i Stockholm är med andra ord att se till att ett par hundra tusen villor blir byggda. Det skulle lägga beslag på mellan en och två procent av den totala markarean i vår cirkel, alltså inte otänkbart mycket i sammanhanget.
Samma beräkning för Göteborg och Malmö innebär maximalt 130 000 villor i ”Göteborgscirkeln” (det finns 264 000 lägenheter i Storgöteborg) och 95 000 villor i ”Malmöcirkeln” (totalt 188 000 lägenheter i Stormalmö). I praktiken handlar det snarare om 70 000 och 50 000 villor och 0,5 respektive 0,3 procent av markarean i respektive cirkel med 50 km radie.
Planmonopol
Det finns alltså gott om mark för att bygga de villor som folk vill ha. Vad är det då som stoppar?
Svaret är enkelt. Kommunala byggbestämmelser gör det väldigt svårt att få bygglov, även om det finns markägare som vill sälja. Kommunen har planmonopol och i de flesta kommuner betyder det att man vill ha tillgång till kommunalt VA och helst en övergripande kommunal byggplan för att tillåta villabygge. Kommunerna ”sitter” också på stora markområden som reserveras för framtida bruk.
I många storstadskommuner finns det också gott om bilhatare som ser det som högst olämpligt att bygga villor i områden utan spårtrafik. Närhet till järnväg är en förutsättning för att man skall vilja planera för bostäder och då blir det förstås i första hand fråga om flerfamiljshus. Med andra ord precis det som invånarna inte vill ha.
El och väg
I verkligheten behövs inte särskilt mycket infrastruktur för villabebyggelse. Kommunalt vatten och avlopp kan vara praktiskt, men är absolut inte nödvändigt i ett land med gott om grundvatten och gles befolkning. Moderna privata avloppsanläggningar släpper heller inte ut mer elände än de kommunala.
Om vi bortser från spårtrafik, och det får vi nog lära oss att göra i framtiden, är det heller inga större problem att fixa kommunikationer. Vägar för bilar och bussar är lätta att dra fram. Samma sak gäller elförsörjningen och eventuell fiber. Resten kan vi ärligt talat strunta i. Det fixar sig efter hand.
Fallande priser
Men hur skall folk få råd att köpa villor? De är ju så dyra.
Tja, som vanligt handlar det om tillgång och efterfrågan. Det är kommunernas planmonopol och ovilja att tillåta villabebyggelse som håller upp priset både på befintliga villor och på nybyggda villor. Det finns ingen som helst anledning att en villa skall vara dyrare än motsvarande lägenhet.
Faktum är att det är precis tvärtom. Att bygga en villa kostar bara omkring hälften per kvadratmeter jämfört med en normal lägenhet. Det inkluderar hela grundarbetet och alla anslutningar. Med någotsånär rimliga markpriser är en villa alltid billigare än en lägenhet. Tar man sedan med extrakostnaden för all den service som ingår i hyreslägenheter och bostadsrätter blir skillnaden ännu större.
Men återigen – allt handlar om kommunernas vilja eller ovilja. Om de tillåter invånarna att bygga de bostäder som invånarna faktiskt vill ha kommer priserna att hamna på vettiga nivåer.
Landsbygden lockar
Om Sifo-undersökningen har rätt vill dubbelt så många som idag bo på landsbygden. Det är förstås helt oproblematiskt. Det finns hur mycket mark som helst och så länge kommunerna inte sätter käppar i hjulen blir priset för en nybyggd villa fullständigt rimlig.
De tre viktigaste faktorerna för att välja bostad är enligt undersökningen: lugn omgivning, möjlighet att utöva intressen och närhet till naturen. Först därefter kommer arbete, karriär och utbud av restauranger etc. Det förklarar intresset för landsbygden.
Tillåt villabyggen
Vad borde då politiker på kommunal och statlig nivå dra för slutsatser av den här undersökningen?
Till att börja med är det mer än dags att ta tag i de rigida planmonopolen. Majoriteten av svenskarna vill bo i villa och det pekar på ett ”skitenkelt” sätt att lösa bostadskrisen. Ett par hundra tusen nya villor i Stockholmsområdet frigör lika många stora lägenheter.
Lägger man till ett antal enkla studentbostäder (modulbyggen) i närheten av högskolorna kan man nog glömma både kriser och köer.
Samma sak gäller i resten av Sverige. Det verkar minst sagt fånigt att bygga dyra lägenheter som folk inte vill ha när man lika gärna kan tillåta folk att bygga betydligt billigare villor. Varje familj som flyttar från sin lägenhet till en villa innebär på ett snabbt och enkelt sätt en ledig lägenhet.
Bygg vägar
Fler villor innebär förstås ett mer utspritt boende. Det är i grunden något mycket bra, men miljödebatten de senaste åren har lyckats omdefiniera det till något dåligt. En modern ”gröna vågare” verkar helst vilja bo i en lägenhet i ett gigantiskt bostadskomplex med järnvägsstation i bottenvåningen. Inte helt olikt George Orwells 1984.
Men om vi bortser från missriktade miljökämpar och urspårade järnvägsfantaster är det lätt att se vad som behövs för att stödja det boende som folk faktiskt vill ha. Det handlar om vägar.
Egentligen är det inte krångligare än så. Det behövs bara ett vettigt vägnät och bussfiler på alla platser där man riskerar överbelastning. Det är billigt och effektivt. Kombinerar man det med motorvägar (med bussfiler där det behövs) på alla större vägar blir det dessutom möjligt att cykla (på de gamla vägarna).
Idag satsas huvuddelen av pengarna på ärligt talat ganska meningslösa järnvägsprojekt. Ändå ger ett vägprojekt som de nya bussfilerna mellan Kungälv och Göteborg så otroligt mycket mer valuta för pengarna. Vi som bor i Björknäs utanför Stockholm har haft det här i åratal och vet hur effektivt något så enkelt kan vara. Att man sedan kan strula till det med underdimensionerade bussterminaler – det är ett annat problem.
Bilar (gärna autonoma på sikt) och bussar (också gärna autonoma) är basen för det boende folk faktiskt vill ha. Att vi har politiker som sätter en ära i att stoppa in käppar i hjulen för vägbyggen – det vill jag nog mest klassa som sabotage.
Den som vill bo på samma sätt som i George Orwells 1984 kan ju alltid fundera på Storebrors paroller:
Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.
Filed under: Göte Fagerfjäll
Det är ett problem att fritidspolitiker och tom vanliga heltidspolitiker på riksdagsnivå inte på något sätt kan hållas personligen ansvariga annat än att bli av med uppdraget.
Detta gör att dolda agendor kan drivas för att ingen egentligen har ett intresse av att ändra på saker och ting. Jag gissar dessutom att ytterst få politiker är ingenjörer och klarar av att genomskåda en felaktig rapport med en massa teknisk information.
Det var inledningen, vart vill jag då komma.
Just nu pågår ett tvång att bygga om enskilda avlopp av ”miljöskäl” som vilar på en bräcklig grund. Kunskapen om Östersjöns höga näringsinnehåll är känt och betvivlas av ingen. Men överskottet av näring finns på de djupa vattnen och inte nära kusterna där anser många att det tom finns ett näringsunderskott. Allt detta har tagits som intäkt för att en massa enskilda avlopp måste byggas om till höga kostnader.
Ingen verkar ha frågat sig, varför har vi höga halter av näring i Östersjön och brytt sig om de stora utsläppskällorna eller funderat på om det inte saknas ”näringskonsumenter” dvs t.ex fiskar som kan ”konsumera” överskottet. Eller ens hur mycket av de enskilda avloppens näringsinnehåll som KAN nå Östersjön.
När det sedan rör järnvägsprojekten så undrar jag egentligen vilka som skall och vill samt kommer att ha råd att åka med dessa tåg.
På debatten så känns det som om miljöpartipolitiker som sitter i riksdagen och bor längs de planerade järnvägslinjerna är de enda som egentligen vill ha järnvägarna.
För det är ju så att OM man har möjlighet så tar de flesta hellre bilen så länge som resan är mindre än 200 km. Ungefär hälften om den är mer än 300 km. och när den passerar 500 km så är tåg eller flyg ett bra alternativ om man inte skall ha med sig något utöver en väska och man reser ensam. Så vilka skall då göra dessa 500 km resor. Tjänstemän och politiker någon eller några gånger i veckan. Om det fanns vettiga centrala parkeringar, avsaknad av konstgjorda trafikinfarkter och autonoma bilar. Då skulle i stort sett alla anledningar till dessa järnvägsbyggen försvinna. Samma mekanismer skulle även göra att villabyggandet skulle kunna byggas ut ofantligt.
Om man sedan subventionerade distansarbete för de som INTE åker till jobbet för minst 40% av tiden så skulle stora transportresurser kunna frigöras. T.ex schabloner för avdrag för hemarbetsplatser (fiktiv hyra). Skattefria ersättningar för egen telefon i jobbet. Bredbandskostnaden osv.
Klockren analys som vanligt Göte !
Det låter enkelt, men tror inte det är realistiskt på alla platser.
Där jag bor värnar kommuninnevånarna om sina naturområden och har inte de ytor som du skriver om. För en utomstående betraktare så ser det ut som det finns massor med plats.
Samtidigt vill man ha bra kommunikationer med innerstaden och biljetten till det är att bygga bostäder så tunnelbana mm dras fram. Det blir ofta tätt placerade lådor som byggs då. Eller så river man och förtätar med nytt, vilket ser väldigt kortsiktigt ut.
Det finns också behov av att skolor, dagis, mm byggs i samma utsträckning som bostäder, och här krävs långsiktig planering. Det är det som nybyggare saknar mest i ett nytt område.
Bra du lyfter frågan, men infrastrukturen är viktig att den går hand i hand med nybyggen.
Hej Dag
Ett par kommentarer, och jag börjar med tunnelbanorna.
Många stockholmare håller säkert med dig om behovet av tunnelbanor. Bussarna är långsamma och fastnar i biltrafiken, medan tunnelbanan har egna spår. Ett problem är att bara att villabebyggelse och tunnelbana passar så dåligt ihop. Att bygga pendelparkeringar vid tunnelbanestationer är ju sällsynt dålig användning av den dyrbara marken i närheten av stationen.
Men vi som bor i en förort utan tunnelbana (Nacka) kan se problemet lite annorlunda. Då blir tunnelbanan en del av problemet, snarare än en del av lösningen. Bussfiler som inte bryts av sträckor med blandad trafik ger lika hög kapacitet som tunnelbana och klart högre än pendeltåg (lätt att räkna på). Och om vi utgår från ett system baserat på bussar i stället för tunnelbana/pendeltåg faller hela behovet av centralisering.
Trafiken blir också snabb. I högtrafik är det möjligt att ha snabbussar som bara stannar vid några få hållplatser och sedan kör på motorvägens bussfiler hela vägen in till staden (så fungerar det här i Nacka/Björknäs). I en snar framtid.kommer vi förhoppningsvis att få se ännu mycket flexiblare system.
En kraftigt ökad villabebyggelse kommer förmodligen att fungera bäst i de områden som saknar tunnelbana. Om det finns en tunnelbana i närheten kommer SL garanterat att prioritera den framför snabbussar. Det går ju inte att komma undan grundkostnaden för att köra tunnelbanan.
Och det där med tillgänglig mark – på den tiden när jag fortfarande höll mitt flygcertifikat igång flög jag mest från Tullinge och ofta runt Stockholmstrakten. Jag förbluffades alltid över hur stora obebyggda områden som faktiskt finns. Idag får jag nöja mig med översiktsbilderna från Google, men det ser fortfarande väldigt glest ut. Nog finns det plats för bebyggelse om slipper att planera för järnvägar överallt.
Men, som vanligt är det förstås lättare att hitta på lösningar än att genomföra dem. Problemet som jag ser det är att kommunpolitiker alltför ofta ägnar sig åt att aktivt motarbeta fungerande lösningar.
/göte
Ja, det kan jag hålla med om, Göte.
Slussen och kaoset runt den är ett exempel där man inte bara motverkar en fungerande lösning utan dessutom ställer till det alldeles obeskrivligt. Men det lär ju bli bättre för bussarna åt Björknäs med Umgebung. Någon gång i framtiden.
Var det du som påverkade Stadshusdesperadorna för att få bättre bussförbindelser? 😉