Hur skall vi försvara oss när vi lagt ner försvaret? Var skall vi hitta mat i en nödsituation när vi lagt ner beredskapslager och civilförsvar? Hur kan vi satsa jättesummor på energiintensiv industri och samtidigt lägga ner den stabila elproduktionen? Varför lägger vi så fantastiskt mycket tid och resurser på ganska oviktiga delproblem samtidigt som vi helt glömmer att räkna på de övergripande problemen?

För ungefär tio år sedan lanserade Ryssland en ny fantastisk energipolitik för Europa. Billig rysk gas skulle kunna ersätta både kolkraft och kärnkraft och ge europeisk industri alla de konkurrensfördelar den behövde. Eftersom naturgas bara ger hälften så stor koldioxidutsläpp som kol skulle de kolberoende länderna, framför allt Tyskland, i ett slag kunna minska sina utsläpp drastiskt och blidka både klimataktivister, FN och diverse överstatliga organisationer. Framtiden låg öppen.

Litade på Ryssland
Det här förutsatte förstås att de europeiska politikerna kunde övertyga sig själva och sina väljare om att Putin älskade Västeuropa och aldrig någonsin skulle kunna drömma om att använda gasen som politiskt vapen. Något som möjligen skorrade lite falskt med tanke på att Ryssland just hade ockuperat Krim och införlivat området med Ryssland. Några år tidigare hade Ryssland dessutom ockuperat delar av Georgien, Sydossetien och Abchazien. Allt pekade på att Putin ville återskapa Sovjetunionen eller kanske snarare Storryssland.

Men de ledande europeiska politikerna brydde sig inte om att alla alarmklockor ringde för fullt. De log och skakade hand med Putin och godkände annekteringen av Krim. Ett år senare, 2015, klubbades bygget av den nya gasledningen Nord Stream 2. Om bara Ryssland fick Krim och kanske lite till skulle säkert Putin vara glad och Europa få billig gas. De tyska delegaterna skrattade till och med rått när Donald Trump 2018 i ett tal i FN varnade Tyskland för att de höll på att bli helt beroende av Ryssland.

Allra mest aktiv i gasfrågan var den tidigare förbundskanslern Gerhard Schröder (förbundskansler 1998 till 2005). Han gick direkt från rollen som kansler till en topposition i det ryska gasbolaget Gazprom. Journalisterna Reinhard Bingener och Markus Wehner beskriver det hela i sin bok ”Die Moskau Connection – Das Schröder-Netzwerk und Deutschlands Weg in der Abhängigkeit” som kom ut 2023. Finska yle hade förra året en utmärkt artikel om det här (på svenska) .

Putin ströp gasen
Den ryska strategin fungerade länge alldeles utmärkt. Energipriserna i Europa sjönk till rekordlåga nivåer och alla var övertygade om att läget skulle bli ännu bättre när Nord Stream 2 öppnades 2021. Den nya ledningen kunde då ersätta både kol och kärnkraft och de tyska politikerna kunde göra både klimataktivister och antikärnkraftsaktivister (ofta samma aktivister) glada.

Även i Sverige såg vi effekterna av gasöverflödet. Vi hade visserligen inga gaskraftverk, men de artificiellt låga priserna från Tyskland spillde över också på oss. De gav till och med de svenska antikärnkraftsaktivisterna så mycket råg i ryggen att de kunde få till nedläggningen av fyra svenska kärnkraftsreaktorer.

Men i början av 2021 började Putin aktivera gasvapnet. I stället för ökade gasleveranser stryptes de. De europeiska gaslagren blev allt mindre men fortfarande insåg inte de europeiska politikerna riktigt vad som var på gång. Elpriserna ökade visserligen kraftigt men förhoppningen var fortfarande att Nord Stream 2 skulle vända situationen. Framåt slutet av året började ändå till och med de mest blåögda politikerna inse att Ryssland hade Europa i ett energipolitiskt strypgrepp.

Kriget ändrade allt
Så kom då 24 februari 2022 och Rysslands invasion av Ukraina. Putin hade räknat med en snabb seger och han visste också att EU-länderna egentligen inte hade råd att motsätta sig en annektering. Demonstrationen av ”gasvapnet” under 2021 visade vem som hade makten. De låga leveranserna under 2021 innebar också att Europas länder redan hade låga lagernivåer.

Om invasionen hade fungerat som det var tänkt hade säkert Putin fått rätt. EU-ledarna hade med all sannolikhet upprepat sitt fega beteende från Krimannekteringen och låtit Ryssland ta över Ukraina. Men så blev det inte. Ukraina klarade att försvara sig själva under de första kritiska månaderna och till slut tvingades EU-ledarna att ta ställning mot Ryssland. Tyskland köpte (och köper) fortfarande massor av gas från Ryssland men ingen kan idag (utan att skämmas) hävda att den ryska gasen är den energipolitiska framtiden för Europa.

Det var uppenbart!
Den här lilla historiebetraktelsen innehåller säkert inga större nyheter för någon av läsarna. Det mesta var uppenbart redan från början och det märkliga är väl att välutbildade och välinformerade politiker kunde falla för något så simpelt. Putins lilla ”luring” var ju ungefär lika uppenbar som de ”nigeriabrev” som med jämna mellanrum brukar dyka upp i våra mailboxar. Ni vet de där med en nigeriansk prins som vill skänka bort 100 miljoner till just DIG!

Men tyvärr är historien nedlusad med exempel på den här typen av oförklarlig dumhet. Det räcker att titta på hur Sverige de senaste dryga hundra åren har lyckats köra försvaret helt i motfas med verkligheten. Lagom till både första och andra världskriget lyckades vi lägga ner försvaret och sedan gjorde vi om samma sak en gång till. Det hjälpte liksom inte att vi hade starka försvar några år efter både första och andra världskriget.

Vem som helst med ett minimum av historiekunnande insåg rimligen att det här var vansinne men lik förbannat gjorde man om dumheterna inte bara två, utan tre gånger.

Lika korkat var det att tala om en dramatisk ökning av elbehoven för klimatets skull samtidigt som man lade ner en mycket stor del av den planerbara elproduktionen. De politiker som stod bakom de här besluten (vi vet vilka det var) kan möjligen skylla på att de blivit lurade av Putin men hur skall vi kunna ha förtroende för politiker som ”går på” de enklaste nigeriabrev?

Enkla kalkyler
Kanske är det så enkelt att beslut tas på ”fel nivå”. I stället för att se på det övergripande problemet går man ner ett eller ett par nivåer och tittar på något av de många delproblemen. Genom att studera delproblemen i allt större detalj avlägsnar man sig hela tiden från det övergripande problemet. Analyserna och forskningen görs enbart på ”påvens skägg”.

På det här sättet kunde man lägga ner försvaret med argumentet att pengarna behövs till ”skola, vård och omsorg”. Att man samtidigt förlorat möjligheten att försvara landet var en annan fråga. Den undvek man helst.

Genom att fokusera på (närmast obefintliga) säkerhetsproblem i kärnkraften och därefter kortsiktigt låga elpriser (på grund av Putin) kunde Sverige lägga ner sex kärnkraftsreaktorer. Det övergripande problemet var förstås att vi samtidigt förstörde det som en gång var världens bästa elsystem. Idag har faktiskt elområde 4 (Skåne/Blekinge) EUs sämsta elförsörjning.

EU-politikernas klockartro på Putins energipolitiska godhet har jag redan behandlat. Om någon ansvarig vågat tittat på det övergripande säkerhetspolitiska problemet hade rimligen ingen kunnat drömma om att sätta sig i den situation vi idag befinner oss i.

Fortsätter ändå
Historiska dumheter är ganska lätta att se. När något gått käpprätt åt skogen inser de flesta (men inte alla) att dumheterna faktiskt var dumheter.

Men lik förbaskat fortsätter vi att göra samma typer av dumheter. I ”halvstor” skala ser vi sådant som ”nya Slussen” med en ”busshållplats” som just passerat 7,5 miljarder och ännu inte ser några gränser. Eller Västlänken som spränger alla budgetramar. Eller avloppstunneln från Bromma till Henriksdal som skulle kostat 5,4 miljarder och varit klar 2018, Den ligger idag på 23 miljarder och är i bästa fall klar 2031.

Det är ändå inget mot ”den nya gröna bubblan” där skattemiljarderna sprutar in i projekt för koldioxidfritt stål och fordonsbatterier. Alla de här projekten baseras på att vi har en närmast obegränsad tillgång på samma elproduktion som för bara några år sedan ansågs så oväsentlig att stora delar kunde läggas ner. Den kanske mest pinsamma kommentaren var väl: ”det måste gå”, som LKAB:s VD Jan Moström hade som svar till var elen skulle komma ifrån.

Elflyg
Över huvud taget verkar det fortfarande finnas förvånansvärt mycket pengar till ”gröna” projekt med usla framtidsutsikter. Många privata finansiärer backar visserligen ur nu när tiderna blivit sämre men pensionsfonder och klimatsatsningar från staten/EU är ofta mer än villiga att ta över risken och öka sin andel.

Fast visst har det blivit lite tufft här och var. Svenska elmopedsföretaget Cake gick till exempel i konkurs härom veckan trots att pensionsbolaget AMF var villiga att fortsätta att skjuta till (pensionärernas) pengar. Härom dagen gick också svenska Vässla i konkurs. Och ingen har väl missat att elbilsföretaget Polestar på kort tid förvandlades från värdefull tillgång för Volvo till katastrofalt ”börssänke”. Verkligheten kan vara elak.

Nu väntar jag bara på att verkligheten skall komma i kapp elflyget också. Ännu så länge pekar alla siffror brant uppåt. Svenska elflygsföretaget Heart Aerospace fick till exempel härom veckan in en dryg miljard för sin fortsatta verksamhet.

Problemet är bara att elflyg har så fruktansvärt svårt att komma överens med verkligheten. Man behöver inte vara raketforskare för att se det även om ett minimum av sådant kunnande inte skadar.

För i mångt och mycket handlar det ju om samma förutsättningar. I både flygplan och raketer handlar allt om vikt. Det gäller att göra konstruktionerna så lätta som möjligt och att ha effektivast möjliga framdrivning för att klara en rimlig ”payload”.

Det viktigaste av allt är att ha ett bränsle som ger tillräckligt mycket energi i förhållande till sin vikt. Det är helt avgörande för räckvidden. En rymdraket måste kunna komma upp i omloppsbana så där finns inte mycket att ”be för”. Ett passagerarflygplan måste ha en tillräcklig räckvidd för att det hela inte skall bli löjligt. Det finns visserligen extrema kortsträckor mellan öar men de är knappast många nog.

Det tråkiga är att dagens batterier är så fruktansvärt ineffektiva. Idag finns egentligen bara ett kommersiellt tillgängligt elflygplan (tvåsitsigt för flygträning) och det använder ett batteri som rymmer 21 kWh och väger 126 kg. Det blir 166 Wh per kg. Flygfotogen eller bensin ger ca 10 kWh per kg, alltså 60 gånger mer. Om vi sedan skall ta hänsyn till att batteriet behåller sin vikt under hela flygningen medan det fossila bränslet förbrukas blir skillnaden ännu större.

Skillnaden minskar i och för sig en del om vi tar hänsyn till elmotorernas högre verkningsgrad. En elektrisk drivlina har förmodligen en verkningsgrad en bit över 80 procent medan en effektiv kolvmotor för flygbruk knappast kommer över 40 procent. En modern turbopropmotor hamnar runt 50 procent. Om vi kompenserar för effektivitet talar vi alltså ”bara” om en skillnad på 30 eller 40 gånger. Eller kanske snarare minst 40 till 50 gånger om vi tar hänsyn till att batteriet inte minskar sin vikt.

Elmotorn är i och för sig betydligt lättare än den konventionella motorn. Det kommersiellt tillgängliga elflygplanet (Pipistrel Velis Electro) har en elmotor som bara väger 11 kg. Planet finns också med en kolvmotor (Rotax 912) som väger 57 kg. Man kan alltså säga att elversionen ”sparar in” batterivikt motsvarande 7 kWh. Men det räcker bara för några minuters flygning.

Långflygning
De här siffrorna borde egentligen vara nog för att avskriva de flesta tankar på elflyg. Batteritekniken måste bli åtminstone tio gånger bättre för att man ens skall fundera på elflyg och tjugo till trettio gånger bättre för att elflyget skall vara det minsta konkurrenskraftigt.

Vi kan till exempel jämföra med det erkänt effektiva turbopropflygplanet Saab 2000. Det har en räckvidd på nästan 290 mil. Med batterier skulle räckvidden snarare bli sex mil. Inte särskilt användbart.

Den som vill vara riktigt elak kan kanske jämföra med världens kanske mest effektiva flygplan, Rutan Voyager (model 76). Det är ett av två flygplan som har klarat att flyga runt jorden utan att tanka (det andra planet konstruerades också av Burt Rutan).

Voyager-planet hade en tomvikt på ett ton och ett vingspann på 34 m. Planet kunde tankas med 3 100 kg bensin och hade maximal räckvidd i en hastighet runt 190 km/h. Resan runt jorden tog nio dygn, planet flög 4 243 mil och det var fruktansvärt obekvämt för de två piloterna.

Om man i stället hade använt elmotorer och batterier skulle drygt tre ton batterier inte ha räckt riktigt lika långt. I bästa fall skulle man ha kommit ca 100 mil, alltså ungefär som avståndet mellan Stockholm och Kiruna.

Men som sagt, det här var världens mest extrema flygplan. Med mera rimliga plan ”landar vi” på räckvidder under 10 mil. Man kan naturligtvis använda någon form av ”räckviddsförlängare” i form av bensinmotor plus generator men det är mest fånigt. En sådan lösning satsar för övrigt elflygsföretaget Heart på.

Nej, nu skall jag inte vara alltför elak. Vem vet – vi kanske någon gång i framtiden får se nya fantastiska batterier med många gånger högre kapacitet per kg än vad som är möjligt idag. Men jag tänker definitivt inte hålla andan i väntan på att det händer.

Redan nu behöver Sverige och Europa i alla fall en stabil produktion av energi och ett tillräckligt starkt försvar. Europa kan varken lita på en genomsnäll Putin som levererar billig energi eller ett oändligt generöst USA som står för alla militära kostnader. Hur nu någon kunde inbilla sig det.

Filed under: Göte Fagerfjäll