En trevlig julklapp till världen är att koldioxidutsläppen minskade för andra året i rad. Från miljörörelsen har man inte varit sen att ta åt sig äran och Supermiljöbloggen skriver till exempel: ”Ökningen av förnybar energi är en stor del av anledningen till att utsläppen inte har ökat”. Många artiklar som publicerats i ämnet har illustrerats med vindkraftverk och solpaneler.

Men tyvärr – varken vindkraftverk eller solpaneler har mycket, om ens något, med den här julklappen att göra. Däremot kan vi i Sverige glädja oss åt att stå som föredöme för världen, med energieffektiv och giftfri produktion och energieffektiv uppvärmning. Om övriga världen kunde följa vårt exempel skulle utsläppen av allt från gifter till koldioxid minska dramatiskt. Det är väl en julklapp till världen så god som någon.

Mindre gifter
Det finns faktiskt ganska gott om positiva svenska miljönyheter just nu. En undersökning på blyhalt i snö visade för en tid sedan att problemet numera bara finns kvar längst nere i söder och då beroende på vindar från kontinenten.

En ny rapport om vattenområden utanför de svenska pappersbruken visar att områden som på 60- och 70-talen ansågs helt utslagna och förgiftade nu har tillfrisknat och att växt- och djurlivet återhämtat sig. Över huvud taget är svensk industri numera fantastiskt ren och undantagen (t ex Befea Scandust i Landskrona häromveckan) drabbas av böter och produktionsstopp när problemen uppmärksammas.

Mindre koldioxid
Också när det gäller koldioxidutsläpp är vi i Sverige mycket bra, faktiskt närmast otroligt bra om vi tar hänsyn till industri, klimat och avstånd. Räknat per person ligger Sverige, med 4,3 ton per person (2015 enligt globalcarbonatlas.org) en bra bit under världsgenomsnittet på 4,9 ton. Det är ungefär dubbelt så bra som jämförbara länder (9,9 för Tyskland och 15 för USA), men naturligtvis högre än för länder med varmt klimat och minimal industri.

Om vi i stället mäter koldioxidutsläppen i förhållande till BNP blir Sveriges siffror ännu mer imponerande. Då hamnar vi på ca 0,1 kg per dollar, vilket är en fjärdedel av världsgenomsnittet (0,4). Det är mer än dubbelt så bra som jämförbara länder (0,3 för Tyskland och 0,4 för USA) och faktiskt bättre än alla andra länder också (utom möjligen Sydsudan).

Sveriges låga utsläppssiffror och höga export innebär att vår balans mellan export och import blir positiv när det gäller koldioxid. Det sägs ofta att vi importerar koldioxidutsläpp via mat, kläder och andra produkter. Men om vi korrigerar för exporten blir det faktiskt precis tvärtom.

Vind ersätter kärnkraft
I Sverige kan vi alltså känna glädje och julefrid när vi tittar på vad vi har lyckats åstadkomma för miljön de senaste femtio åren. Men låt oss lyfta blicken till världen och se vad som händer där. De senaste åren har ju satsningarna på förnybar energi som vindkraft och solenergi fått otroligt mycket pengar och publicitet.

Vindkraften, som står för den ojämförligt största delen av den nybyggda förnybara elenergin, beräknas öka från ca 3 procent av den globala elproduktionen år 2014 till 7 procent år 2024. Den beräknade ökningen är lustigt nog exakt lika stor som den beräknade minskningen för kärnkraften under samma period.

Från 39 till 31 procent
Om vi backar till 2010 ser vi att kärnkraften i absoluta tal minskade med ca 250 TWh från 2010 till 2014, vilket gör en minskande andel från 13 till 11 procent. Räknat i andel av elproduktionen nådde kärnkraften sin topp år 1989 (18 procent) och räknat i genererad effekt nåddes toppen 2010 (2 630 TWh).

Vattenkraften är den i särklass viktigaste förnybara energikällan, men inte heller den har någon större roll i koldioxidminskningen. Det är svårt att hitta platser som kan byggas ut utan alltför stor miljöpåverkan och från 2010 till 2014 har det bara tillkommit strax över 300 TWh vattenkraft. Räknat i andel av elproduktionen har vattenkraften minskat från 21 procent 1990 till knappt 17 procent 2014. Från 2014 till 2024 beräknas andelen öka med maximalt en procent.

1990 producerades 39 procent av världens elektricitet fossilfritt (21 procent vattenkraft och 18 procent kärnkraft). 2014 hade den andelen minskat till 31 procent (16,7% vattenkraft, 10,6% kärnkraft, 3% vindkraft och 0,8% solenergi). Om prognoserna stämmer kommer vi att ligga kvar på ungefär samma andel fossilfri el i ganska många år framåt, även om kärnkraften minskar och vindkraften ökar.

Planar ut
Nej, att koldioxidutsläppen minskar beror snarare på att Kina har ”byggt klart” och att USA och Europa har växlat över en del av sin energianvändning från kol till naturgas. Elproduktionen i världen fördubblades från 1990 till 2010, men ligger nu ganska stilla sedan ett par år tillbaka. Naturgasen har från 1990 till 2010 dubblat sin andel av elproduktionen, från 11 till 22 procent, vilket i absoluta tal innebär en ökning med en faktor fyra.

Det talas mycket om minskande kolanvändning, men det märks inte i siffrorna för produktion av elektricitet. Från 1980 och framåt har i stället kolet sakta ökat sin andel av elproduktionen, från 37 procent 1980 till 40 procent 2014. Det innebär lite drygt dubbelt så mycket kol 2010 jämfört med 1990.

Inte bara el
Om vi lyfter blicken och tittar på den totala energianvändningen och de totala koldioxidutsläppen försvinner vindkraft och solenergi i stort sett i ”bruset”. Olja, naturgas och kol står för 86 procent av energitillförseln, medan vattenkraft och kärnkraft tillsammans kommer upp i ca 11 procent.

Kol står idag för knappt 24 procent av energin, men svarar för 44 procent av den genererade fossila koldioxiden. Naturgas står för 29 procent av energin, men svarar bara för knappt 20 procent av den fossila koldioxiden. Oljan, som står för 33 procent av energin svarar för 36 procent av koldioxiden.

Det är alltså ingen större tvekan om vilket bränsle som är den största ”boven” när det gäller koldioxidutsläpp. Att skifta från kol till naturgas ger betydligt mer än en halvering av koldioxidutsläppen vid samma energimängd. Att helt ersätta kol med naturgas skulle uppskattningsvis minska koldioxidutsläppen med drygt 25 procent globalt sett.

Kol har ökat sin andel
Kolanvändningen har haft en ganska märklig utveckling de senaste femtio åren. 1960 kom nästan 60 procent av jordens fossila koldioxidutsläpp från kol, varav ca 60 procent från Europa. Koldioxidutsläppen från kolanvändningen ökade sedan ganska beskedligt fram till år 2000. Totalt handlade det om en sjuttioprocentig ökning på fyrtio år, där hela ökningen kom från Asien.

Den stora utsläppsökningen i Europa och USA kom i stället från olja och naturgas. Redan 1968 hade oljan gått om kolet och hela perioden fram till år 2000 låg oljan i utsläppsligans ledning. År 2000 kom ca 43 procent av de fossila utsläppen från olja, medan kol och naturgas svarade för 37 respektive 19 procent. Totalt ökade utsläppen av fossil koldioxid med ca 160 procent från 1960 till år 2000.

Kolet fick i stället sin verkliga glansperiod från år 2000 och fram till 2010. Utsläppen från kol ökade då med hela 60 procent och kolförbränning blev den klart största koldioxidkällan. Andelen steg från 37 procent till 44 procent, vilket är samma som idag. Återigen kom hela ökningen från Asien.

2015 har ökningen planat ut, men kol står fortfarande för 44 procent av världens fossila koldioxidutsläpp. Två tredjedelar av det kommer från Asien och Kina står ensamt för hälften. Europa och USA ligger vardera på ca 11 procent av utsläppen från kol.

Otroliga kostnader
Och vad har kan man då dra för slutsatser av mitt siffertugg?

Det mest uppenbara är att världens otroligt dyrbara satsningar på miljövänlig energiproduktion hittills inte haft någon signifikant positiv inverkan på koldioxidutsläppen. Världens miljörörelser har ju propagerat hårt för en koppling mellan att lägga ner kärnkraften och i stället bygga vindkraft och solenergi och den ekvationen har hittills inte gett någon nettovinst – snarare tvärtom.

Tyvärr ser det inte ut att bli några nettovinster det närmaste årtiondet heller. Enligt de prognoser som finns kommer ny vindkraft i bästa fall att kunna ersätta avvecklad kärnkraft. Om världen i stället hade satsat på utbyggd modern kärnkraft skulle förmodligen andelen kärnkraft för elproduktion varit minst lika stor idag som år 1989, alltså minst 18 procent. Det hade gjort en ganska stor skillnad. Och kanske är det inte för sent än.

Men som det ser ut just nu finns det egentligen inga andra snabba alternativ än att öka mängden naturgas för att på det sättet minska kolanvändningen. Plus förstås fortsatt förbättrad effektivisering inom industrin.

Elbilar går på kol
Idag talar miljörörelsen framför allt om bilar och möjligheten till fossilfria fordon. Statistiken visar att det mest är dumheter. Det finns klara miljöfördelar med elfordon, men med dagens globala elproduktion blir det inga minskningar av koldioxidutsläppen. Det handlar bara om att flytta utsläppen från bilarnas avgasrör till kraftverkens skorstenar. Med 65 procent fossila bränslen (40 procent kol) blir elbilen ett dåligt miljöalternativ om vi bara ser till koldioxidutsläpp och inget pekar på att situationen skall komma att förändras det närmaste årtiondet.

Visioner i stället för fakta
Men fakta är ju så tråkiga. Jag hittade en härlig formulering i en insändare härom dagen (i Nacka Värmdö Posten). Insändaren kom från några medlemmar av Naturskyddsföreningen, tillsammans med en talesman för Nacka Miljövårdsråd. Det hela handlade om vad som i årtionden brukade kallas Östra länken, men numera döpts om till Östlig förbindelse (naturligtvis utan att byggas). Inte oväntat var undertecknarna kraftfulla motståndare till den tänkta förbifarten, eftersom den skulle vara positiv för biltrafiken.

Höjdarformuleringen var ”Vi behöver gå från en prognosstyrd till visionsstyrd trafikplanering”. Det är en formulering som på ett magnifikt sätt summerar mycket av dagens miljödebatt. Om vi generaliserar formuleringen till: ”Vi måste lära oss att bortse från verkligheten och i stället inrikta oss helt på visionerna i våra huvuden”, så blir det ännu klarare.

Och tänk så skönt att slippa tugga siffror.

God Jul

Filed under: Göte Fagerfjäll