Jag hörde nyss på radion att kostnaden för ränteavdragen var lika stor som kostnaden för hela polisverksamheten. Det känns som en ganska märklig jämförelse, så jag får väl dra till med några andra också.

Ärlig talat blev jag lite förvånad av att kostnaden för ränteavdragen ”bara” är 30 miljarder per år. Förra årets skatteintäkter från hushållens ränteinkomster var ju faktiskt hela 39 miljarder. Det innebär att staten ändå gör en ”vinst” på 9 miljarder. Inte så illa.

Miljarder som rullar
Och här ser vi problemet med något så stort som statens budget, eller ännu hellre den kombinerade budgeten för staten, kommunerna och landstingen. Man tappar väldigt lätt kontrollen över vad saker och ting kostar. Och man tappar väldigt lätt kontrollen över vad som är rena kostnader och vad som är ”kostnader för inkomstens förvärvande”, alltså kostnader som i sin tur genererar skatteintäkter.

Det vanligt sätt att få en kostnad att verka mindre är att jämföra den med BNP i stället för med de faktiska skatteintäkterna. Vi har till exempel tre områden: kommunikationer, försvaret och bistånd/migration, som vardera kostar lite över en procent av BNP, och det låter ju inte så mycket. Men tillsammans blir det ändå 130 miljarder kronor, eller åtta procent av de totala skatteinkomsterna (1 653 miljarder). Man kan också säga att det är femton procent av statsbudgeten, även om en hyfsat stor del av vägkostnaderna faktiskt hamnar hos kommunerna.

Statens inkomstskatt är negativ
När man tittar närmare på de totala skatteintäkterna är nog storleken på den direkta statliga inkomstskatten det mest slående. Staten fick den här vägen in 46,4 miljarder före avdrag förra året (varav sex miljarder i ”värnskatt”). Den summan skall sedan minskas med 100 miljarder i jobbskatteavdrag och 19 miljarder i RUT/ROT-avdrag, så det ser vid första anblicken ut som en kvalificerad version av Ebberöds Bank.

Faktum är att statens lilla ”luring”, den allmänna löneavgiften, ger mer än dubbelt så mycket pengar som hela den synliga statliga skatten. Löneavgiften är en direkt statlig inkomstskatt som gömts som ”slaskpost” i de sociala avgifter som arbetsgivaren betalar in. Löneavgiften är idag en tredjedel av de sociala avgifterna, alltså drygt 10 procent av den totala inkomsten, före alla former av skatteavdrag (det var sex procent för fem år sedan). Totalt ger den här slaskposten över 100 miljarder kronor, alltså lika mycket som hela jobbskatteavdraget ”kostar” och mer än tre gånger kostnaden för ränteavdragen. Den här skatten bokförs dessutom som indirekt skatt i stället för direkt.

Den som tycker synd om staten kan tänka på att kommunerna faktiskt drar in 600 miljarder per år i kommunalskatt på arbetsinkomster (före skatteavdrag). Då känns det nog bättre.

Moms och annat
Staten har som tur är fler vägar än den statliga inkomstskatten för att få in pengar. Mervärdesskatten är till exempel en utmärkt mjölkko, som ger 354 miljarder kronor. Skatt på kapital ger faktiskt hela 185 miljarder, där skatten på företagens vinster står för hälften och skatten på hushållens ränteinkomster ger 39 miljarder. Den fastighetsskatt som finns kvar ger knappt 32 miljarder.

Indirekta skatter och punktskatter ger också en hel del. Energiskatten drar till exempel in 39 miljarder (varav elskatten 19 miljarder) och koldioxidskatten ytterligare 23 miljarder. En finess sedan några år är att addera mervärdesskatt på energiskatten, vilket ger nästan 10 miljarder extra.

De bensindrivna personbilarna drar förresten in 24 miljarder i energiskatt och koldioxidskatt plus moms. Till det kommer 16,8 miljarder i skatt på vägtrafik. Innan vi ens börjar titta på dieselbilarna har staten kammat hem 41 miljarder kronor. Det kan jämföras med de ca 24 miljarder som går åt till väginvesteringar.

Allt som allt går ungefär hälften av de totala skatteintäkterna till staten. Kommuner och landsting lägger beslag på resten.

Transferering
Det är relativt lätt att kvantifiera sådant som vägar, järnvägar, försvar och rättsväsende. Skolor och sjukvård är också hyfsat lätt att sätta prislappar på. Totalt går ca 13 procent av de offentliga utgifterna till sjukvården, 12 procent går till utbildning, 3 procent går till försvaret och lika mycket till rättsskipning och samhällsskydd. Vägar och järnvägar får vardera ungefär 1,5 procent. Lägger vi samman det kommer vi upp i 34 procent. Socialt skydd, med alla transfereringssystem tar 42 procent och den offentliga förvaltningen kräver 15 procent.

Svårt att se
Och vart vill jag då komma med det här siffertugget? Kanske till att det är lite för lätt att tappa bort sig i sifferexercisen. Den totala ”omsättningen” är gigantisk och transfereringssystemets andel är så stor att summor i klass med hela försvarsbudgeten kan bli närmast osynliga för allmänheten. Några tiotal miljarder är fantastiskt mycket i budgeten för vägbyggen, men en liten del av bidragssystemen.

Men det är också förvånansvärt skojigt att bläddra runt i alla de siffror som faktiskt finns tillgängliga. Man hittar alltid något som förvånar, roar eller irriterar. Eftersom vanliga media verkar vara paniskt rädda för siffror är det nödvändigt att göra sådana här kontroller på egen hand och det är faktiskt inte svårt. Statistik finns det gott om.

Ränteavdrag är en liten del
Om vi går tillbaka till inledningen borde det i alla fall inte vara alltför omöjligt att hitta en lösning på ränteavdragen. En relativt enkel lösning är väl att montera ner avdragen och samtidigt sänka andra skatter lika mycket. Trots allt handlar det inte om några gigantiska summor, utan ”bara” om mindre än två procent av de totala skatteintäkterna.

Filed under: Göte Fagerfjäll