Att leva med deflation

Elektronikindustrin är sannerligen inte lätt att förstå sig på. Men det kanske vore bra om företrädare för andra industrier, politiker och ekonomer tog sig en ordentlig titt på den verklighet som vi har vant oss vid. En verklighet där deflation är en självklarhet och där förra veckans sanning kan vara dagens sämsta skämt.

Jag besökte tidigare idag Stora Elektronikdagen med Summit och det var utan tvekan väl spenderade timmar. Enda felet var väl att jag måste åka hem före champagneprovningen och middagen (för att fixa det här brevet), men livet är ju inte bara nöjen.

Ett av flera bra föredrag hölls av Tommy Noaksson från ABB. Han har funnits i elektronikindustrin i många år och han hade samlat ihop en ordentlig bunt med intressant information. Den som vill läsa mer om det kan klicka här (eller gå till dagens huvudartikel).

Det är väl ingen direkt hemlighet att jag också gillar att ställa samman data, så jag passade på att fota av Tommys presentation och lägga den i ”intressanta högen”. För data är himla praktiska och ibland kan det vara skönt att slippa göra alla sammanställningar själv.

Konsumentprisindex
”Alla” vet väl att det mesta blir dyrare med tiden. Eller rättare sagt, allt utom elektronik. Därför är ett diagram med konsumentprisindex i förhållande till konsumentelektronik en verkligt bra bild att ha framför sig.

Tommy Noaksson har ställt samman siffrorna från 1980 och framåt och där finns faktiskt en del som jag inte hade helt klart för mig. Framför allt hade jag missat ”knäet” i mitten av nittiotalet. Tydligen låg priserna för konsumentelektronik i stort sett stilla fram tills dess, för att sedan vända neråt till en ren (och kraftig) deflation.

I jämförelse med konsumentprisindex (KPI) faller förstås elektronikpriserna hela vägen tillbaka till 1980 (och innan dess). KPI stiger ju ganska jämnt från referensnivån 1980 (100) till 300 år 2010. Det är en präktig inflation av den typ som väl Stefan Ingves önskar mer än något annat.

”Hemelektronikindex” ökar faktiskt en aning i början av åttiotalet, från referensnivån 100 till ungefär 120. Sedan ligger den fast på samma nivå fram tills andra halvan av nittiotalet. Först därefter bär det neråt, inte bara i förhållande till KPI.

Fortsätter neråt
Det verkligt intressanta är att nedgången sedan dess har fortsatt i samma takt. Skillnaden mellan KPI och ett tänkt ”hemelektronikindex” (HI) har alltså ökat något alldeles otroligt de senaste tjugo åren. Om bägge index sattes till 100 år 1980 var 1990 KPI 180 och HI 120, medan år 1995 KPI var 250 (hög inflation) och HI fortfarande 120. År 2000 hade KPI bara vuxit till ca 260, medan HI var nere på 80. Fram till 2010 hade sedan KI vuxit till 300, medan HI sjunkit till ofattbara 20. Och trenden fortsätter på samma sätt.
Det går konstigt nog
Att det ser ut så här också i verkligheten är inte svårt att märka. Det är bara att slå upp senaste reklambladet från valfri hemelektronikkedja. En 32-tums TV-apparat går att köpa för en bit över tusenlappen och det mesta annat som kan klassas som mogen teknik blir bara billigare.
Tekniken mognar dessutom snabbare än sommaräpplen. För varje ny teknikgeneration blir ”intjäningsperioden” allt kortare. För 3D-TV fanns den knappast och 4K-tekniken ser ut att bli ”mainstream” på rekordtid.
Till slut är det förstås komponenttillverkarna som får ta smällen. De tvingas hela tiden konstruera och producera mer integrerade komponenter till ett lägre pris. Och ändå överlever de. Ökad produktivitet i alla led och förstås ökade volymer. Men den som jämför volymökningarna med marginalminskningarna ser för det mesta minusposter. Ändå fungerar det, helt enkelt för att företagen har vant sig vid att det skall se ut så här.

Resten av industrin?
En deflation i nivå med elektronikindustrin klarar knappast någon annan industrigren och definitivt inte några nationalekonomer. Men det kanske ändå är dags att dra slutsatser från det som vi har sett under så lång tid. Lite deflation kanske inte är så allvarligt ändå. Katastrofåtgärder i stil med negativ ränta kanske bara är dumt.

Eller vad tror ni?

2 Responses to “Att leva med deflation”

  1. Allt hänger samman.
    En kärnpunkt i sammanhanget är att konstruktionsverktygen samtidigt tagit sjumilakliv framåt vilket gjort att framställningsprocessen för elektronik blivit möjlig och enklare, vilket i sin tur möjliggjort ännu mer komplicerade konstruktioner till samma eller lägre pris än föregående generations prisnivå.

    På medeltiden som delvis inte var så mörk, folkvandringstid och digerdöden undantagna spreds kunskapen om vattenkvarnar och väderkvarnar över Europa snabbt. På 200 år från 800-talet och framåt spriddes kunskapen till varje vrå av kontinenten.
    Vill minnas att Öland hade 400 väderkvarnar av olika storlek under 1800-talet.

    Denna spridning av kunskap ledde till att man fick en kraftkälla som bortsett från att driva kvarnar även kunde användas till vadmals-stampar och smideshammare. Vadmals-stampar var en förutsättning för att på ett lätt sätt göra om ylle-lump till fibrer för att göra papper.
    Så när Gutenberg kom med sina lösa blytyper så var tillgången på papper god. Utan något att trycka på hade det tryckta ordet böcker inte varit en omedelbar succé.

  2. Väderkvarnar på Öland.
    Enligt Wikipedia skulle det år 1820 ha funnits 1713 st. väderkvarnar.
    2014 fanns 352. Vid ett besök på Öland för något decennium sedan hörde jag siffran 4000 men även fan blir gammal, så det är fullt möjligt att det var överdrivet.
    Såg att Ölands Kvarnförening diplomerat ett antal kvarnreparatörer, det vore något för CV:t.

    Appropå väderkvarnar så levererade tydligen Vattenfalls vindkraftverk på Näsudden, Gotland 20 % mer el än förväntat.

    Anledningen till detta var/är att vinddata i Svea Rike tydligen var/är angivet vid marknivå, inte 200 m upp som vingarna hos Näsuddens vindkraftverk (tornet var 95 m högt) var i närheten av när vingarna passerade maxhöjden.
    Det blåser tydligen mer ju högre upp man är.

Leave a Reply