Kall fusion och beprövade politiska misslyckanden

Teknikjournalisten Mats Lewans bok om Andrea Rossi och kall fusion har fått fart på debatten om tvivelaktiga innovationer och tveksam mediarapportering. I dagens avsnitt av Vetenskapsradion sågades både Rossi och Lewan jäms med fotknölarna.

Den ”kalla fusionen” är alltså på gång igen, efter att ha legat i dvala ett par årtionden. I slutet av åttiotalet lyckades ju Andrea Rossi skapa en närmast religiös diskussion i medierna efter avslöjandet att han lyckats få fram billig energi med hjälp av en form av enkel fusionsreaktion vid rumstemperatur.

Tanken var då som nu att man med hjälp av en katalysator (oftast av palladium) skulle kunna omvandla väte till helium i rumstemperatur och på kuppen få en fantastisk, billig och outsinlig energikälla (jag skrev en del om det här i ”Billiga batterier och kall fusion”).

Det nya är framför allt att en grupp svenska forskare har synat Rossis experimentapparater och på något sätt övertygats om att det kanske ändå ligger något i den kalla fusionen. Andra forskare, t ex kärnfysikern Peter Ekström vid Lunds universitet, klassar alltsammans som nonsens.

I dagens avsnitt av Vetenskapsradion siktade man framför allt in sig på Mats Lewans roll i uppväckandet av den kalla fusionen. Det är Lewin som har drivit frågan (i Ny Teknik där han arbetar) och det är han som lyckades sammanföra Rossi och de svenska forskarna. De svenska forskarnas positiva omdömen om Rossis idéer är i stort sett det enda positiva som någon säger idag och det utnyttjas maximalt av Rossi. Inte så märkligt, med tanke på att Rossis kvalifikationer som skojare är betydligt bättre belagda än hans kvalifikationer som forskare och uppfinnare.

Måste visa resultat
Efter åttiotalsbubblan klingade diskussionen om den kalla fusionen av. Ingen kunde ju visa några praktiskt fungerande system och då blev det till slut lite fånigt att hävda att kall fusion var en enkel och praktisk teknik.
Det här är det stora problemet för uppfinningar som försöker lösa uppenbara problem. Det spelar ingen roll hur komplicerade systemen är inuti. När de väl skall demonstreras kan vem som helst avgöra om det fungerar eller om det inte fungerar. En apparat som skall generera elektricitet måste leverera elektricitet och en appart som skall generera värme måste bli varm. Så enkelt är det.

Ett bra exempel på det här var förresten tävlingen i självkörande modellbilar i Nürnberg härom veckan. Varje studentgrupp hade lagt ner månader av hårt arbete på att skriva program och förfina algoritmer. Ytterst få av åskådarna skulle kunna avgöra systemens funktion och problem genom att analysera programmen.

Men när bilarna väl kom ut på banan var det inga som helst problem att analysera funktionen. Då stod det plötsligt ytterst klart vem som hade lyckats och vem som hade misslyckats. Vem som helst kunde avgöra det på bara ett par minuter.

Politik är svårare
Då är det betydligt svårare att avgöra vad som är vettigt och vad som är dumheter i politiken. Åtminstone tar det betydligt längre tid att genomföra fullskaleexperiment och ibland hjälper inte ens det.

Det märktes ganska tydligt vid EU-valet i helgen. De partier som förespråkade sådant som visat sig fungera hyfsat bra fick på skallen, medan mera aparta och världsfrånvända partier klarade sig mycket bättre.

Här har vi ett klart problem. Politik är i sig inte mer komplicerat än vetenskap och teknik. Men det är väldigt mycket svårare att övertyga om vilka aktiviteter som leder till vilka effekter. Det verkar också vara svårt att ha ett tillräckligt övergripande perspektiv för att undvika att göra om uppenbara misstag efter vad som verkar vara en lång tid (ett par tiotal år).

Många har glömt marginalskatten
Ta till exempel skattepolitiken, som har varit i fokus en hel del de senaste månaderna. Där testade vi i Sverige under ett par årtionden ett system med snabbt ökande skatter, kraftigt progressiva skatteskalor och hög inflation. Inflationen gjorde att alla löntagare snabbt gled uppåt i skatteskalorna och till slut låg marginalskatten också för en tämligen normal löntagare över åttio procent. Till det kommer arbetsgivaravgiften, som steg från ca 12 procent 1970 till ca 32 procent 1977. Den som inte drog nytta av den fulla avdragsrätten för räntor var kvalificerad förlorare.

En såpass hög marginalskatt kändes förstås extremt orättvis. Att bara få behålla 20 procent av en löneökning, trots att pensionsavgifter och sjukvårdskostnader redan var betalda (arbetsgivaravgiften) – det var ohållbart.
Skattereformen 1991 var en förutsättning för att få ordning på den svenska ekonomin. Den maximala marginalskatten sänktes till 50 procent (plus arbetsgivaravgifter), vilket de flesta accepterade som någorlunda rättvist. Den temporära värnskatt (fem procent på höga inkomster) som infördes 1995 kom dock att ligga kvar.

Vägen från en katastrofekonomi till ett europeiskt föredöme tog lite tid, men idag ser vi att skattereformen fungerade och att de dynamiska effekter som många fnös åt en gång i tiden faktiskt existerade. Trots fortsatta skattesänkningar har inte statens skatteinkomster minskat.

Att i det läget propagera för kraftigt höjda skatter med hög progressivitet känns märkligt. Ändå ser vi flera partier lägga fram sådana förslag i sina skuggbudgetar. Och förvånansvärt många verkar ha glömt den långa perioden av fullskaletest som redan genomförts och de problem som det ledde till.

Beprövade misslyckanden
Många av oss som gillar historia blir lite irriterade när gamla och beprövade misslyckanden dyker upp igen som nya och fräscha idéer. Det är ungefär som om någon skulle plocka fram bubbelminnestekniken ur lådorna och göra en nylansering. Skillnaden är väl att tekniska misslyckanden bara lockar till skratt, medan politiska misslyckanden lockar till – ja, vad det nu är.

Nej, det är viktigt att komma ihåg att ett beprövat misslyckande inte blir bättre för att det är beprövat.

5 Responses to “Kall fusion och beprövade politiska misslyckanden”

  1. Intressant krönika.
    MEN, avsnittet ”Politik är svårare” ger jag inte mycket för.
    Politik är för merparten av väljarna en känslofråga av rang!
    Den politiker lyckas bäst som kan få väljaren att tro att han kommer att få det bättre och att ingen behöver betala något för det.
    Senast idag hörde jag i en diskussion att ”bidrag är också jobb de konsumerar ju och betalar moms”.
    Så bra då, då ökar vi bidragsmängden till det tiodubbla och landet kommer att flöda av mjölk och honung? Jag blev tyst i diskussionen…
    Vad gör man åt ett sådant folk?

  2. Hej Eric
    Jag tvivlar på att väljarna är så godtrogna, däremot är nog medierapporteringen ett problem. Lite mera realism och faktakoll hos journalister skulle kanske hjälpa.
    /göte

  3. En detalj: De som i slutet av 80-talet gjorde kall fusion populärt var inte Rossi utan Stanley Pons och Martin Fleischmann.

    Under 70- och 80-talen var väl Rossi fullt upptagen med att begå miljöbrott och lura folk med sin ”Petroldragon”.

  4. Sorry to answer in english.

    it seems you have very biased information against cold fusion, and are basically ill informed like most people.

    the best book on cold fusion scientific fiasco is Excess Heat by Charles Beaudette
    http://iccf9.global.tsinghua.edu.cn/lenr%20home%20page/acrobat/BeaudetteCexcessheat.pdf#page=35

    to see where is current state of replication of F&P in labs:
    SRI/ENEA/Navy NRL replications
    https://mospace.umsystem.edu/xmlui/bitstream/handle/10355/36833/ExcessPowerDuringElectrochemical.pdf?sequence=1
    Totota replicating Mitsubishi
    http://jjap.jsap.jp/link?JJAP/52/107301/
    Navy Spawar
    http://www.researchgate.net/publication/242327687_SPAWAR_Systems_Center-Pacific_PdD_CoDeposition_Research_Overview_of_Refereed_LENR_Publications

    a review
    http://link.springer.com/article/10.1007%2Fs00114-010-0711-x

    about recent industrial claims,
    http://www.lenrftw.net/home/are-low-energy-nuclear-reaction-devices-real

    about E-cat
    read the book
    http://animpossibleinvention.com/
    about swedish Elforsk http://www.elforsk.se/Global/Trycksaker%20och%20broschyrer/elforsk_perspektiv_nr2_2013.pdf#page=4
    about US partner http://www.prnewswire.com/news-releases/industrial-heat-has-acquired-andrea-rossis-e-cat-technology-241853361.html
    in china http://www.e-catworld.com/2014/05/09/tom-darden-involved-in-opening-of-nickel-hydrogen-energy-research-center-in-tianjin-china/

    This articleexplain well the media fiasco http://www.lenr-canr.org/acrobat/RothwellJcoldfusion.pdf#page=4
    but there is much more that can be put here…

    about scientific incapacity to manage revolution, because of groupthink, some non specific documents:

    http://www.uky.edu/~eushe2/Pajares/Kuhn.html

    http://www.princeton.edu/~rbenabou/papers/Groupthink%20IOM%202012_07_02%20BW.pdf

    http://amasci.com/weird/vindac.html

    http://www.mosaicsciencemagazine.org/pdf/m18_03_87_04.pdf

    and also read Antifragile by Nassim Nicholas taleb

    good reading.
    I hope it will feed your debate on real informations.

    best regards.

  5. another point of view
    http://ingandrearossi.net/
    some data from Il Coriere delle siera
    http://www.lenr-forum.com/old-forum/showthread.php?2384-History-of-Rossi-E-cat

    as said Rossi was cleared of accusation agains environment crim because laws were retroactive…

    note also that ”some people” sabotaged tanks …
    whoe interest was it ? nor rossi whou would pay the bill ? not environ who love environement ?
    hum… those who make the bill grow grow grow…

    if you imagine rossi is a crook, imagine mafia who control waste management was not far.

    anyway it is not important, as the recent test prove E-cat works…

    not a surprise since nobody found anything scientific to criticize F&P…

    did you read Beadette book? no of course.
    did you read Mats Book ? no of course ?

    did you read Roland Benabou ”Groupthink: Collective delusion in organizations and morkets”. No of course.

    if you did not read the data, is it honest to propose an opinion ?

    ”Unfortunately, physicists did not generally claim expertise in calorimetry, the measurement of calories of heat energy. Nor did they countenance clever chemists declaring hypotheses about nuclear physics. Their outspoken commentary largely ignored the heat measurements along with the offer of an hypothesis about unknown nuclear processes. They did not acquaint themselves with the laboratory procedures that produced anomalous heat data. These attitudes held firm throughout the first decade, causing a sustained controversy.

    The upshot of this conflict was that the scientific community failed to give anomalous heat the evaluation that was its due. Scientists of orthodox views, in the first six years of this episode, produced only four critical reviews of the two chemists’ calorimetry work. The first report came in 1989 (N. S. Lewis). It dismissed the Utah claim for anomalous power on grounds of faulty laboratory technique. A second review was produced in 1991 (W. N. Hansen) that strongly supported the claim. It was based on an independent analysis of cell data that was provided by the two chemists. An extensive review completed in 1992 (R. H. Wilson) was highly critical though not conclusive. But it did recognize the existence of anomalous power, which carried the implication that the Lewis dismissal was mistaken. A fourth review was produced in 1994 (D. R. O. Morrison) which was itself unsatisfactory. It was rebutted strongly to the point of dismissal and correctly in my view. No defense was offered against the rebuttal. During those first six years, the community of orthodox scientists produced no report of a flaw in the heat measurements that was subsequently sustained by other reports.

    The community of scientists at large never saw or knew about this minimalist critique of the claim. It was buried in the avalanche of skepticism that issued forth in the first three months. This skepticism was buttressed by the failure of the two chemists’ nuclear measurements, the lack of a theoretical understanding of how their claim could work, a mistaken concern with the number of failed experiments, a wholly unrealistic expectation of the time and resource the evaluation would need, and the substantial ad hominem attacks on them. However, their original claim of measurement of the anomalous power remained unscathed during all of this furor. A decade later, it was not generally realized that this claim remained essentially unevaluated by the scientific community. Confusion necessarily arose when the skeptics refused without argument to recognize the heat measurement and its corresponding hypothesis of a nuclear source. As a consequence, the story of the excess heat phenomenon has never been told.”

Leave a Reply