Jag har skrivit så mycket om ARM den senaste tiden, så det kanske är dags att titta på något annat. Och vad kan då vara intressantare än min gamla favorit, Alpha-processorn, som verkar vara tillbaka i ny skepnad.

För en tid sedan meddelade nämligen en pressrelease att den nya Sunway BlueLight MPP-datorn hade installerats i det nationella superdatorcentrat i Jinan i september. Datorn skall enligt uppgift klara en biljard operationer per sekund (1000 trillion på engelska – håll med om att det är hopplöst med skillnaden i nomenklatur) eller en petaflop. Datorn är uppbyggd av 8 704 ShenWhei SW1600-processorer, där varje processor har 16 processorkärnor.

Det här är imponerande prestanda hur man än väljer att se på det, men de blir inte sämre av att processorerna enligt uppgift har mycket stora likheter med Digital Equipments ”gamla” Alpha 21164-processor. Alpha-processorn gick ju i graven samtidigt med DEC, men vi är många som imponerades av att DEC både lyckades ta fram vad som nog måste klassas som den tidens mest avancerade ”stora” processor (Alpha) och dessutom den tidens bästa ARM-implementering (StrongARM).

Om nu kineserna har valt att utgå från Alpha-arkitekturen är det bara att gratulera dem. Det ger ett riktigt hyfsat försprång arkitektuellt sett, jämfört med vad de flesta andra har. I processorarkitekturernas värld släpper man ju sällan på kopplingen bakåt och de flesta av dagens arkitekturer letar sig bakåt betydligt längre än Alpha.

Den som verkligen vill gå bakåt i tiden kan alltid ta en titt på Intels x86-arkitektur. Den historien har jag säkert dragit förr, men det finns en del lustigheter som kan vara värda att dra igen.

För det var ju aldrig meningen att x86 varken skulle bli särskilt avancerad eller särskilt långlivad. I mitten av sjuttiotalet, när den gamla 8080-processorn (8 bit, max 64 kbyte minne) var klar och sålde för fullt drog Intel igång sitt jätteprojekt, APX432. Allt var nytt, allt var fantastiskt avancerat och utvecklingsarbetet tog massor av tid. 8086-processorn plockades närmast fram som ett överbryggningsprojekt och den tidens kundpresentationer visar hur lätt det är att gå från 8080 till 8086. 8086-arkitekturen sågs som ett superset av 8080-arkitekturen, med ett superset av 8080-registren och 8080-instruktionerna. Jag har fortfarande kvar en del av de här presentationerna och tar ibland fram dem om jag är på dåligt humör. De stämmer definitivt inte med den historia som man försöker presentera idag och i ärlighetens namn inte helt med verkligheten heller.
Nåväl, 432-processorn gick åt skogen efter gigantiska satsningar och Intel lyckades att få upp prestanda på x86-arkitekturen på ett minst sagt imponerande sätt. Man lyckades till och med sparka undan fötterna på de flesta RISC-arkitekturerna, genom att vara bakåtkompatibel och nästan lika bra.

Idag är ARM den stora potentiella konkurrenten till x86 och Alpha är historia. Men, den som vill bygga en dator baserat på Alpha har sannerligen inte gjort något dåligt val. Den är i grunden minst lika modern som ARM och betydligt modernare än allt vad x86 och PowerPC heter. Den som har gott om konstruktörer, gott om pengar och ett öppet synsätt vad gäller licenser och patent kan nog komma långt.

En del av de här licenserna kommer förresten från Linköping. Klockningen i Alpha-processorn utvecklades till stor del på högskolan i Linköping och var den viktigaste orsaken till att man kunde ta språnget från tiotals MHz till hundratals MHz och ännu mer. Några av er kanske minns Intels vedermödor för att få upp klockfrekvensen på de första generationernas x86-processorer. Då handlade det om att komma särskilt mycket över 10 MHz. Efter Alpha lärde sig alla att komma upp i GHz-området och utvecklingen tog inte stopp förrän energiförbrukningen gick ”in i väggen”.

Vi får väl se vart den kinesiska Alpha-utvecklingen tar vägen. Grundutvecklingen lär ha betalats av försvaret, men en biljard operationer per sekund är ingen dålig plattform att utgå från.

Filed under: Göte Fagerfjäll