Så fick till slut Saab det stora genombrottet för JAS. Ukraina vill köpa 100 – 150 JAS-plan och det innebär samtidigt att planet äntligen blir ”proven in battle”. Det här kanske till och med kan få Kanada att göra slag i saken och köpa JAS parallellt med amerikanska F35. Och nu kan vi verkligen tala om en ”grön omställning” till skillnad från Northvolt och Stegra.

För Saab är naturligtvis Ukraina-affären en jättestor framgång. Hittills har man nästan alltid snavat på målsnöret, framför allt inom NATO. JAS har ofta framstått som det bättre planet, men i slutförhandlingen har ändå Lockheed vunnit med sitt stealthplan F35 (eller ibland med F18). Och det gäller ju att hålla sig väl med USA. Saab har fått nöja sig med köpare som Brasilien, Thailand och Sydafrika. Colombia har också nyligen bestämt sig för att köpa JAS. Och så har vi förstås Tjeckien och Ungern som leasar JAS.

Missade Norden
Men i Norden har det gått sämre. Varken Danmark, Norge eller Finland vågade satsa på JAS – kanske inte helt förvånande då Sverige på den tiden inte var medlem av NATO. Lika illa gick det i Baltikum. Inget av de baltiska länderna ville satsa på JAS.

Och det är klart – F35 är ett utmärkt flygplan och Lockheed är en formidabel flygplanstillverkare. JAS är inget ”riktigt” stealthplan och – kanske viktigast av allt – F35 är, precis som F18, beprövat från en rad verkliga konflikter. JAS har aldrig varit i riktig strid (utom en insats nyligen mot Kambodja).

Varför borde då ”egentligen” övriga Norden ha valt JAS? Tja, det enkla svaret är väl att det är ett förbluffande bra plan, speciellt om fienden är Ryssland. Inte minst handlar det om att planet inte kräver stora flygbaser utan kan operera från enkla landsvägsbaser. Alla vet väl vad som händer med stora flygbaser i händelse av krig.

I NATO-övningar har också JAS visat framfötterna på ett imponerande sätt. JAS ”vann” till exempel nyligen övningsstrider mot F35 och det förvånade nog alla.

Sedan är naturligtvis den enmotoriga JAS mycket billigare att flyga än andra plan. Det är faktiskt en jäkla skillnad i pris per flygtimme.

Nu är det allvar
Det där med att klara sig utan stora flygbaser och att vara billig att flyga var väl inga större argument så länge ingen trodde att det faktiskt kunde bli krig. I fredstid finns det ju knappast någon risk att landets flygfält blir bombade och det går utmärkt att hålla ner antalet flygtimmar. Flygvapnet är mest en avskräckande symbol.

Men idag är situationen väldigt annorlunda. Ukraina är mitt i ett fullskaligt krig och ingen bedömare vågar längre lova ”evig fred” någonstans i Europa. Upprustningen som sker idag grundar sig på en verklig krigsrisk och i det läget är det plötsligt väldigt viktigt att ha prylar som faktiskt fungerar i en krigssituation.

Dessutom gäller det att kunna få leverans av prylarna inom rimlig tid och det är inte så lätt när behoven är stora. Den som vill ha ett antal F35-plan får räkna med att vänta ganska många år. Det gäller förresten all annan försvarsmateriel också.

Men nog nu med flygplansnörderiet för en stund. Jag kan visserligen hålla på hur länge som helst men jag gissar att inte alla är lika flygintresserade som jag. Så vi lyfter blicken mot politiken i stället.

Det räcker inte att snacka
”Speak softly and carry a big stick; you will go far” är ett utmärkt uttryck som Theodore Roosevelt gärna använde. Den som har verklig makt behöver inte höja rösten i onödan. Alla lyssnar ändå. Men Sverige och dagens Europa har satt sig i en situation där man inte har mycket annat än ord att komma med. Och då hjälper det inte att tonläget är högt och orden är många. Det pinsamma är att vi åtminstone i Sverige för inte så längesedan gjorde det mesta rätt.

Efter andra världskriget insåg Sveriges politiker att vackra ord inte räcker särskilt långt. Sverige hade visserligen lyckats undvika att bli indraget i kriget men den påtvingade eftergiftspolitiken var sannerligen inte mycket att vara stolt över. Ingen ville vara med om sådana pinsamheter igen och riksdagen röstade igenom en kraftfull upprustning av både det miltära försvaret och det civila försvaret. Ända fram till mitten av sextiotalet låg försvarsbudgeten på fyra procent av BNP. Därefter sjönk den sakta till under en procent 2015.

I fast penningvärde steg förstås försvarsutgifterna ända fram till 1977. Därefter planade de ut runt 50 miljarder kronor (i 2019 års penningvärde) fram till strax före millennieskiftet. 2015 var utgifterna nere i 41 miljarder.

Det pinsamma var väl att den nästan totala slakten av det svenska försvaret bara sparade några få miljarder per år i faktiska pengar. Det hade naturligtvis kostat betydligt mer än så att bibehålla Sveriges mycket höga försvarsnivå, men ärligt talat inte så ruggigt mycket mer. Vi sparade förbluffande lite på att i det närmaste avskaffa försvaret.

Vi var stora
Så här trettio år efter storslakten är det nästan omöjligt att förstå hur stort försvar vi faktiskt hade. När jag själv gjorde ”lumpen” på sjuttiotalet hade vi t ex 26 infanteribrigader och 18 andra brigader (norrlandsbrigader, pansarbrigader, kustartilleribrigader och mekaniserade brigader). Vi hade också 21 flygflottiljer och förstås flottan.

Vi kunde snabbt mobilisera upp till 850 000 soldater med full utrustning. Flygvapnet hade uppåt 1 000 flygplan och ännu fler piloter. Att anfalla Sverige hade blivit mycket dyrt.

Tyvärr hade gemene man på sjuttiotalet gått på Sovjetunionens propaganda om ”den oövervinneliga ryska armen och de fantastiska spetsnaz-soldaterna”. Det påminner faktiskt om Rysslands seger när de 1809 lyckades ta över Sveaborg med hjälp av enbart propaganda.

Idag kan inte Sverige mobilisera några 850 000 soldater. Den högsta siffra jag sett är 63 000 men då ingår hemvärn, civilanställda och ganska mycket ”god vilja”. Antalet ”riktiga soldater” är väldigt mycket mindre. Finland kan däremot fortfarande mobilisera 250 000 soldater.

Förhoppningen är att Sverige om några år skall kunna mobilisera 90 000 soldater. Vi hoppas också kunna gå från dagens två brigader till fyra brigader 2030.

Som tur är har vi fortfarande tre flygflottiljer och 96 JAS-plan.

Grön omställning
Grönt är standardfärgen i försvaret så vi kan verkligen tala om ett behov av en grön omställning. Som tur är lyckades inte storslakten förstöra hela vår försvarsindustri även om det mesta antingen hamnade hos Saab eller såldes till internationella företag, framför allt BAE Systems. Hos Saab finns numera förutom flyget också ubåtarna (från Kockums), radarverksamheten (från Ericsson)och en del av produkterna från Bofors. BAE Systems tog över det mesta från Bofors och dessutom den extremt framgångsrika pansarfordonstillverkningen hos Hägglunds.

Försvarsindustrin är idag en lysande verksamhet, något som bland annat återspeglas i Saabs aktievärdering. Inom försvarsindustrin handlar idag allt om att kunna bygga nya fabriker och förbättra den totala infrastrukturen. Efterfrågan på fungerande försvarsmateriel är enorm och Sverige har traditionellt en mycket avancerad och välfungerande försvarsindustri. Mycket finns fortfarande kvar trots politiska katastrofer.

Här kan vi verkligen tala om gröna framgångar, till skillnad från alla de ”gröna” klimatverksamheter som nu faller som käglor. Northvolt är i praktiken borta, Stegra står på ruinens brant och LKABs Hybrit-projekt har skjutits på en synnerligen osäker framtid. Vindkraften verkar vara på väg åt samma håll med gigantiska förluster och anläggningar som Markbygden 1 nära konkurs.

Hela Europa
Nu är det förstås inte bara Sverige som slaktade försvaret. Nästan alla länder i Västeuropa lyssnade på samma rådgivare. Det är väl egentligen bara Finland och Polen som klarad sig undan de värsta av galenskaperna.

Faktum är att vi har Donald Trump att tacka för att Europa har kommit tillbaka till någon form av besinning när det gäller försvar. Under Trumps förra fyraårsperiod blev han genuint illa sedd i Europa när han krävde dramatiskt ökade försvarsutgifter (för NATO-länder) och hotade med att lämna försvarssamarbetet om inte de europeiska länderna började ta ansvar för sina egna försvar.

Det här sågs som sagt inte med blida ögon, speciellt som alla egentligen visste att Trump hade fullständigt rätt. Det slutade i alla fall med att NATO tog beslut om att länderna var tvungna att satsa mer på sina egna försvar.

I Trumps nya period höjdes ribban ytterligare. Den här gången hade NATO-länderna redan insett att kriget var ett faktum och det var nu betydligt lättare att rösta igenom radikala upprustningspaket.

Idag är den europeiska försvarsindustrin hetare än någonsin sedan andra världskriget. De klassiska vapenproducenterna, Frankrike och Storbritannien, utmanas nu av ett Tyskland som satsar stenhårt på försvarsindustri i stället för den kollapsande bilindustrin. Samtidigt gör Sverige sitt bästa för att återta den topplacering inom vapenindustrin som man hade innan fredsrörelsen lyckades ”snöpa” den med stenhårda exportregler. De närmaste åren kommer sannolikt vapenindustrin att ”knäcka” det mesta av den gröna bubbla som ändå var på väg att spricka.

Saab lyfter
Och vad innebär det här för Saab och JAS? I bästa fall alldeles otroligt mycket. Gripen E har ett guldläge eftersom planet både är supermodernt och färdigutvecklat. Ett stort antal nya köpare innebär att framtida utveckling garanteras och att Saab inte behöver gå in i tvivelaktiga konstruktionssamarbeten med andra flygplanstillverkare.

Den stora utmaningen blir väl att kunna öka produktionskapaciteten, men också här finns intressanta möjligheter. Produktionen i Sverige kan kombineras med produktion i Brasilien och Ukraina och alla som kan något om flygplansproduktion vet att de bägge länderna ligger i absoluta framkant. Brasiliens Embraer är ruggigt bra på att producera flygplan av alla tänkbara typer. Och Ukraina var bas för produktionen av Antonov-plan, bland annat det gigantiska transportflygplanet An-225 (världens största).

Det här kommer att bli väldigt intressant.

Filed under: Göte Fagerfjäll