I förra veckan besökte EU:s klimatkommissionär Wopke Hoekstra Sverige. Han var imponerad över Sveriges klimatarbete och han hade naturligtvis rätt. Trots den förra regeringens vansinniga nedläggning av fyra kärnkraftverk har ju Sverige EUs lägsta koldioxidutsläpp per invånare. Men i SVT ansträngde sig Camilla Kvartoft något alldeles otroligt för att få honom att säga att Sverige är jättedåligt.

De flesta har säkert märkt att SVT, SR och TV4 (och förstås DN) har passerat de flesta gränser när det gäller att berätta hur usla vi i Sverige är när det gäller klimatutsläpp och klimatarbete. Allt handlar om att vi inte klarar våra åtaganden och angreppen mot nuvarande regeringen för deras klimatpolitik är ganska otroliga. Så det kanske kan vara på sin plats att stoppa in lite fakta.

Vi är bäst
Till att börja med kan det kanske vara bra att slå fast att Sverige fortfarande är bäst i jämförelse med alla I-länder. Det har vi varit sedan slutet av åttiotalet efter att vi byggde världens bästa energiförsörjning. 1990 hade vi halva koldioxidutsläppen per invånare jämfört med Tyskland och nästan lika mycket lägre än övriga industriländer. Av de stora industriländerna kunde bara Frankrike (nästan) konkurrera och det berodde förstås på deras kärnkraftssatsning. Portugal och Spanien hade så sakta börjat få lite fart på sin industri men låg fortfarande lite lägre än vi (de passerade oss sedan ganska snabbt).

Sveriges tätplats var absolut ingen självklarhet. 1970 låg Sverige på samma utsläppsnivå som Tyskland, Storbritannien, Danmark och andra industriländer. Men från 1970 till 1990 nästan halverade Sverige utsläppen av koldioxid. EU-länderna i genomsnitt ökade under samma period utsläppen med 18 procent.

Från 1990 till 2023 halverade Sverige utsläppen igen. Det gjorde flera andra EU-länder också, men då från helt andra nivåer. Om vi tittar på faktiska utsläpp ligger idag Sverige en bra bit under hälften av de tyska och ganska precis på hälften av de genomsnittliga EU-utsläppen. Vi har till och med 28 procent lägre utsläpp än genomsnittet i världen.

Observera att det här enbart gäller utsläpp av koldioxid (enligt Global Carbon Atlas) och inte tar med skogens upptag av koldioxid. Om vi räknar på det sättet har inte Sverige några koldioxidutsläpp alls.

Löjliga löften
Vi är med andra ord bäst hur man än räknar. Hur kan då media klaga på att vi är så usla och skrika om feta EU-böter för att Sverige inte uppfyller sina klimatlöften?

Det beror helt enkelt på att den förra regeringen var så fullständigt oduglig när det gäller förhandling. När EU bestämde att reduktionen av koldioxid skulle utgå från status år 1990 borde självklart den dåvarande regeringen pekat på att Sverige redan 1990 gjort allt det där som andra länder gör idag. Vi skulle naturligtvis krävt (och fått) rimligare krav.

Men S/MP-regeringen gjorde precis tvärtom och ville i stället ha ännu strängare krav än övriga EU-länder. Tanken var väl att visa sig på styva linan men övriga EU-länder skrattade rimligen bara åt de dumma svenskarna. S/MP-regeringen visade upp ett närmast ofattbart självskadebeteende.

Att man sedan dessutom under regeringstiden passade på att lägga ner fyra kärnkraftverk (O1, O2, R1 och R2) innebar en närmast suicidal energi- och klimatpolitik. Ett bortfall av 3 GW innebar ett årligt bortfall av ca 24 TWh, något som motsvarar upp till 24 miljoner ton koldioxid om man räknar på kolkraft eller 9,6 miljoner ton om vi utgår från genomsnittlig EU-elmix. Med tanke på att Sverige 2023 släppte ut 37 miljoner ton koldioxid är det lätt att inse att kärnkraftsnedläggningen innebar en våldsam belastning på klimatpolitiken. 9,6 miljoner ton koldioxid är mer än vad alla personbilar i Sverige släpper ut.

Biobränsle
För att i någon mån kompensera för den nedlagda kärnkraften valde S/MP-regeringen att satsa hårt på inblandning av biobränsle. Det gjorde bensin och diesel vansinnigt dyrt samtidigt som reduktionen av utsläppen bara var bokföringstekniska. Globalt sett minskade inte utsläppen av koldioxid men med den modell som EU valt kunde ändå Sverige tillgodoräkna sig en minskning.

Man bytte alltså en mycket effektiv global minskning av koldioxidutsläpp (kärnkraft) mot en totalt meningslös symbolåtgärd. De patetiskt usla och onödiga klimatlöftena till EU innebar dessutom att Sverige riskerade (och riskerar) mångmiljardböter trots att vi är i särklass bäst.

Kärnkraft
Att inblandning av biobränsle är meningslöst vet nog de flesta (även klimatjournalisterna). Till och med Greenpeace har ju brännmärkt tekniken. Men i svenska media framställs inblandning av biobränsle som något ganska fantastiskt och nuvarande regeringens beslut att minska inblandningen framställs som en ”synd mot Gud”. Därför hade naturligtvis Camilla Kvartoft förväntat sig att Wopke Hoekstra skulle framhålla biobränsle som ”den stora lösningen”. Det gjorde han inte.

I stället pekade han ut Sveriges satsning på ny kärnkraft som en bra och framsynt klimatsatsning. Det fick Camilla Kvartoft att nästan gå i taket. Ett sådant uttalande innebär ju underförstått att man underkänner förra regeringens nedläggningarna av fullt fungerande reaktorer.

Vind och sol blev inte bra
Men vi har ju vindkraft och solenergi. De senaste åren har det byggts massor av bådadera och vi har nu uppåt 17 GW installerad vindkraft och två GW installerad solenergi.

Men vad hjälper det när vi inte kan styra över varken sol eller vind. Det hela blev faktiskt precis så dåligt som vissa av oss befarade och varnade för en gång i tiden. Vindkraften har till exempel blivit både väldigt dyr och väldigt olönsam. Den har dessutom både förstört lönsamheten för alla övriga elproducenter och samtidigt lett till kraftigt höjda elpriser för konsumenterna. Lite som ett ”inverterat Kinderägg” (två önskningar på en gång) med två käftsmällar på samma gång.

För det är klart – 17 GW när det blåser som mest är inget som går att hantera i det svenska elsystemet. Då får vi minuspriser och alla elproducenter måste betala för att bli av med elen.

När det inte blåser blir i stället priserna väldigt höga. Det hjälper inte vindkraftsproducenterna eftersom de då inte har något att sälja. Men det måste fortfarande finnas elproduktion från vattenkraft och kärnkraft för att klara elbehovet.

Det grundläggande problemet är som vanligt att den väderberoende elproduktionen måste ha hundraprocentig uppbackning av stabil och helst fossilfri elproduktion. Det innebär i praktiken att den väderberoende elproduktionen inte gör någon nytta utan bara ställer till ett elände för elpriser och elnät. Vi ser till exempel i år hur ett överskott av vindkraft i norra Sverige har lett till att vattenkraften inte kan utnyttja tillgängliga vattenmagasin. I april, före vårfloden hade vattenmagasinen en fyllnadsgrad på 50 procent i stället för normala 20 procent. Det innebär att en stor del av vårfloden måste ledas förbi kraftverken i stället för att producera el.

Som det ser ut idag har vi en alldeles för svängig elproduktion med överproduktion i norra Sverige och både energi- och effektbrist i södra Sverige. Problemen går inte att lösa med ökad vindkraft och solenergi, tvärtom skapar varje ny solpanel och varje nytt vindkraftverk bara större problem.

Genom att byta kärnkraft mot vindkraft har vi fått ett elsystem som är mycket sämre och mycket dyrare än tidigare. Tanken att byta stabil elproduktion i södra Sverige mot våldsamt varierande elproduktion i norra Sverige var verkligt usel.

Som tur är slog prognoserna för elanvändningen totalt fel annars hade situationen varit totalt katastrofal. Nu har vi i stället för den beräknade ökningen en stadigt minskad elanvändning, på samma sätt som i övriga Europa. Industrins elektrifiering avbröts effektivt när priserna rusade och tillgången minskade. I Sverige har industrins elanvändning sjunkit med ca 28 procent de senaste 16 åren.

El när det behövs
Grundproblemet är, som väl alla borde veta vid det här laget, att elektricitet måste produceras i samma ögonblick som det konsumeras. Det ”gamla” systemet hanterade detta genom att ha tolv stora kärnkraftsreaktorer som pumpade ut basenergi söder om Dalälven och ett antal stora vattenkraftverk som gav energi åt norra Sverige och fungerade som buffert för södra Sverige. Det här fungerade löjligt bra.

Under sommaren, när elbehovet är lägre, passade man på att göra årlig service på reaktor efter reaktor och fylla på med bränsle. Annars gick reaktorerna hela tiden för fullt och vattenkraften skötte variationerna över dygnet och över året. Så länge vattentillgången var normal räckte vattenmagasinen hela året och vattenkraften kunde räkna med att göra el av i stort sett allt tillgängligt vatten.

Det här var världens bästa elsystem och något som vi borde ha varit väldigt stolta över. De befintliga reaktorerna skulle utan problem ha kunnat köras i ytterligare fyrtio år och efter hand uppgraderats till högre effekt på samma sätt som t ex Oskarshamn 3 (som byggdes med en effekt på 1 050 MW och sedan i två steg uppgraderades till 1 450 MW). Elnätet hade inte behövt några större utbyggnader och det fanns inga som helst behov av varken vindkraft eller solenergi.

Naturligtvis skulle reaktorerna förr eller senare ha behövt bytas ut men det visade sig tidigt att grundkonstruktionen i de svenska reaktorerna är oerhört stabil. I början talade man om fyrtio års livslängd men idag vet man att både åttio och hundra år är fullständigt tekniskt möjligt. De delar som slits, till exempel turbinerna, byts ändå med jämna mellanrum. Att lägga ner reaktorer i förtid är en fullständigt sanslös kapitalförstöring.

Politisk nedläggning
Kärnkraftsdebatten var som starkast på sjuttio- och åttiotalet men efter hand insåg ändå de flesta att det var väldigt skönt att ha tillgång till stabil och billig energi. Framåt millennieskiftet var en klar majoritet av svenskarna positiva till att fortsätta driva kärnkraften. Många ville till och med bygga nya reaktorer. Fukushima-olyckan ändrade inte uppfattningarna särskilt mycket. I Sverige behöver vi ju inte planera för varken jordbävning eller tsunami.

Problemet var i stället att kärnkraftsaktivister hade skaffat sig så viktiga positioner i framför allt Centerpartiet och Miljöpartiet. Långt efter att Sveriges befolkning insett kärnkraftens fördel kunde ett relativt fåtal politiker använda sin vågmästarställning för att medvetet förstöra den svenska elproduktionen.

Det kanske pinsammaste av allt är att de här politikerna idag gör sitt bästa för att skylla ifrån sig och hävda att de inte alls var ansvariga för de katastrofala nedläggningarna av fyra kärnkraftreaktorer mellan 2015 och 2020. Till och med Miljöpartiet, som var drivande i frågan, påstår nu att de inte hade något att göra med nedläggningarna. Socialdemokraterna, som var slutgiltigt ansvariga, säger sig idag vara helt oskyldiga.

Det kanske kan vara bra att minnas att Vattenfall, före valsegern 2014 för S/MP, var i fullt arbete med att planera bygget av två nya reaktorer, Ringhals 5 och 6. I Oskarshamn hade just de två reaktorerna O1 och O2 moderniserats och uppgraderats till senaste standard. Allt såg ljust ut för kärnkraften.

Efter valsegern för S/MP gjorde den nya regeringen klart att kärnkraft inte hade någon plats i deras energisystem. I Oskarshamn beslutade man då att inte återstarta den nyrenoverade O2-reaktorn och att 2017 stoppa driften i O1-reaktorn.

Vid Ringhals såg S/MP-regeringen först till att Vattenfall stoppade planeringen av R5 och R6. Därefter lyckades man få igenom en nedläggning av R2-reaktorn i december 2019 och R1-reaktorn i december 2020.

Sverigedemokraterna lyckades i januari 2020 driva igenom en riksdagsomröstning för att stoppa nedläggningen av de två Ringhalsreaktorerna men förslaget röstades ner med en rösts övervikt. Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet röstade mangrant för nedläggning. Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna röstade alla för att riva upp nedläggningsbeslutet.

Elände i Sydsverige
Redan nedläggningen av Barsebäck 1 och 2 (1999 och 2005) skapade stora problem med elförsörjningen i södra Sverige. Nedläggningen av O1 och O2 (2015 och 2017) förstärkte problemen men först med nedläggningen av Ringhals 1 och 2 blev situationen uppenbart katastrofal. Från att ha haft Europas (och förmodligen världens) stabilaste elsystem hade plötsligt elområde 4 (Skåne, Blekinge, Öland, södra Halland och södra Småland) fått Europas sämsta elförsörjning.

En del av de politiker som drivit igenom kärnkraftsnedläggningarna trodde nog att vind och sol skulle kunna lösa problemen men ganska snart insåg förmodligen också de mest blåögda politikerna att allt höll på att gå åt skogen. I det läget gjorde man allt för att ”sälja in” berättelsen om att de inte hade något med nedläggningarna att göra och att problemen förresten skulle kunna lösas med mera havsbaserad vindkraft.

Märkligt nog köpte både TV, radio och de flesta tidningarna de här dumheterna i stort sett rakt av.

Ny kärnkraft
Elbristen i södra Sverige har lett till ett idiotstopp för ny industri i regionen. Det fick inte så mycket uppmärksamhet så länge den politiska euforin över satsningarna i Norrland höll i sig. Men nu när Northvolt kapsejsat, Stegra är på väg åt samma håll och LKAB (klokt nog) sopat Hybrit under mattan börjar allt fler uppmärksamma södra Sverige. Det kan ju inte vara rimligt att lägga massor av skattepengar på uppenbart olönsamma projekt i norra Sverige samtidigt som man stoppar uppenbart lönsamma industriprojekt i södra Sverige. Efter nedläggningarna i Ringhals har till och med industrin i Göteborgsområdet stora energiproblem.

Vid det här laget inser nog alla att södra Sverige behöver massor av planerbar elproduktion. En del hävdar fortfarande att vindkraftens problem går att lösa med mera vindkraft men det är väl tveksamt om ens Tomas Kåberger egentligen tror på sådana dumheter längre.

Vi behöver med andra ord kärnkraft eller fossildrivna kraftverk för att ersätta de nedlagda kärnkraftsreaktorerna. Sedan några veckor finns ett riksdagsbeslut som gör det politiskt och ekonomiskt möjligt att bygga nya kärnkraftsreakorer så det är egentligen bara att sätta igång.

Det enda hindret är att de politiker som lade ner fullt fungerande reaktorer inte vill tappa ansiktet genom att gå med på att bygga nya. Det skulle ju bevisa att de gjort ett gigantiskt misstag som kostat Sverige otroligt mycket pengar.

Och där står vi nu. Vi vet mycket väl vad som är problemet och vi vet vad som kan lösa det och vad som inte kan lösa det. Tyvärr är risken stor att ett regeringsskifte nästa år innebär att man väljer den dyra lösning som inte löser problemet. De ansvariga vill ju inte tappa ansiktet.

Mindre dumheter från EU?
Den här krönikan är kanske lite mer positiv mot EU än normalt. Det beror helt enkelt på att EU i någon liten mån verkar ha insett att Europa är på väg helt ”bortitok”. Jag måste erkänna att jag blev nästan lika förvånad som Camilla Kvartoft av att höra vad Wopke Hoekstra hade att säga.

Det verkar också som om den nya tyska regeringen har en betydligt bättre sjukdomsinsikt än den tidigare. Förbundskansler Friedrich Merz talar till och med om att återstarta kärnkraft och han har verkar glad åt att Audi beslutat att fortsätta tillverka bensin- och dieselbilar.

De ledande EU-länderna verkar också ha fått upp ögonen för att kraven från NATO inte enbart är av ondo. Att tvingas öka försvarsutgifterna från under en procent upp till fem procent låter hemskt ända tills man börjar fundera på vad det betyder för försvarsindustrin. Den tyska försvarsindustrin är stark och samma sak gäller många andra EU-länder (inte minst Sverige). Här har Tyskland en lång erfarenhet.

Att rensa bort dumheter från EU blir inte lätt men hotet från Ryssland har gett EU en fantastisk möjlighet att ändra riktning utan att tappa ansiktet. Elbilsdumheter och uppenbart idiotiska gröna bubblor kan temporärt läggas åt sidan av säkerhetsskäl (och sedan grävas ner lika djupt som Hybrit). Det finns kanske ett hopp.

Förhoppningsvis gäller det Sverige också. Men det blir inte lätt.

Filed under: Göte Fagerfjäll