För bara ett par år sedan hävdade våra politiker att Sverige hade elöverskott och att två stängda reaktorer var ett bra sätt att hålla upp elpriserna. Idag får vi dessutom veta att elnätsavgifterna kommer att öka dramatiskt på grund av att vi för att lösa energibristen måste bygga ut elproduktionen med dyr havsbaserad vindkraft.

Jag blir faktiskt mörkrädd när jag tittar på den politiska långtidsplaneringen när det gäller energiförsörjning, bostadsbyggande, krishantering, vägnät, skola, demografi och förbluffande mycket annat. Framförhållning som en hamster är ett uttryck som osökt dyker upp.

Journalisterna vaknar?
Den senaste veckan verkar en och annan journalist ha vaknat upp ur sin törnrosasömn. I flera av våra stora tidningar har man fått upp ögonen för att Sverige är på väg mot en gigantisk utbyggnad av jättelika vindkraftverk. Runt hela kusten från norska gränsen i väster runt Skåne och norrut längs hela östersjökusten skall det byggas 300 m höga vindkraftverk.

I måndagens Expressen beklagar sig Reidar Svedahl, kommunalråd i Norrköping över att staden riskerar att förfulas av 77 vindkraftverk, stora som Eiffeltornet (300 m höga). Vindkraftparken som skogsindustrikoncernen Holmen planerar att bygga kommer också att ge upphov till ljudstörningar och blinkande ljus.

Att just Expressen använder ett helt tidningsuppslag för att peka på problemen med vindkraftsutbyggnaden är ganska oväntat. Men de är inte ensamma. Vindkraftens problem börjar uppmärksammas både tidningar och TV (hittills mest i TV4 förstås). Härom dagen hörde jag till och med ett inslag i Sveriges Radios P1 som skulle kunna tolkas som vindkraftskritik. Och då har det sannerligen gått långt.

För en del journalister verkar det vara den subventionerade anslutningen av havsbaserad vindkraft som fått vågskålen att tippa över. Beslutet att låta de svenska elkunderna betala den jättedyra elanslutningen hela vägen ut till de havsbaserade vindkraftsparkerna kommer att höja de redan höga elnätspriserna dramatiskt. Det här ett faktum som inte går att komma runt med politiskt svammel.

Nedlagda reaktorer
I Expressens tidningsuppslag går man igenom de planer som finns för vindkraftsutbyggnaden i olika regioner. Totalt är tanken att bygga ut vindkraften med 58 TWh, från dagens ca 27 TWh per år till ca 85 TWh per år 2040. Större delen av utbyggnaden (35 TWh) är tänkt att ske i norra Sverige, men redan de 23 TWh som skall byggas ut söder om Dalarna kommer att förändra södra Sverige på ett ganska katastrofalt sätt.

Låt oss då för ett ögonblick jämföra elproduktionen från de tänkta vindkraftverken med elproduktionen från kärnkraften. Som gammal Tjörnbo är jag naturligtvis speciellt intresserad av vilka alternativ som finns för att slippa förstöra den fantastiska utsikten på Bohuskusten.

Vi ser då att Västra Götaland och Halland idag producerar 3,9 TWh vindkraftsel per år och att den siffran är tänkt att öka till 9,5 TWh. Uppenbarligen räknar man med ett ökat behov av 5,6 TWh fram till 2040.

När vi jämför vindkraft och kärnkraft måste vi förstås ta hänsyn till att vindkraftselen inte är planerbar. Den varierar dramatiskt med vindstyrkan (med mer än en faktor tio) och när det blåser kraftigt måste överskottet exporteras eller dumpas. Vi måste därför räkna bort minst 30 procent (förmodligen mycket mer). Ett behov av 5,6 TWh vindkraft kan då rimligen täckas med 3,9 TWh planerbar kärnkraft. Den totala vindkraftsproduktionen 2040 i Västra Götaland och Halland på 9,5 TWh motsvarar på sin höjd 6,6 TWh kärnkraft.

Lustigt nog är 6,6 TWh nästan lika mycket som den senast nedlagda ringhalsreaktorn producerade 2019 innan man började dra ner(6,7 TWh). Samma sak gällde året innan för R2-reaktorn. Nedläggningen av R1 och R2 kostade alltså 13,4 TWh planerbar elenergi. Det motsvarar 19,1 TWh vindkraftsel om vi räknar med 70 procents utnyttjande och i verkligheten förmodligen mycket mer än så.

Fullständigt vansinne!
Om vi struntat i att lägga ner R2-reaktorn skulle vi alltså kunna riva alla fula vindkraftverk i hela Västsverige och dessutom lova att aldrig bygga några fram till 2040. Om vi struntat i att lägga ner både R1 och R2 kunde vi ha kastat alla utbyggnadsplaner söder om Dalarna i papperskorgen.

”Men kärnkraften är ju så dyr”, säger våra politiker. ”Det hade kostat en förmögenhet att fortsätta att driva R1 och R2 i ytterligare tjugo eller fyrtio år”.

Sanningen är en helt annan. Befintlig kärnkraft är nästan löjligt billig jämfört med ny vindkraft. Befintliga kärnkraftsrektorer producerar el till en kostnad runt 20 öre per kWh, medan vindkraft kostar ca tre gånger mer. Allt tal om dyra kärnkraftverk baseras på siffror från dåligt genomförda nybyggen och har inget som helst med befintlig kärnkraft att göra.

Att rusta upp R1 och R2 för att klara ytterligare 20 eller 40 år hade naturligtvis kostat en slant, men knappast mer än 10 öre per kWh. Vi talar då om halva elkostnaden för ny vindkraft och dessutom inga behov av statligt bekostade ledningar till havsbaserade vindkraftverk. Havsbaserad vindkraft är för övrigt betydligt dyrare än 60 öre per kWh.

Så här ser det faktiskt ut. Nedläggningen av R1 och R2 var så fullständigt vansinnig att den knappast går att förstå. I ett slag gjorde våra politiker den mest katastrofala klimat- och miljöåtgärden som skett i modern tid.

Senaste i raden
Det verkligt problematiska med nedläggningen av R1 och R2 är att de gjordes med full vetskap om att nedläggningen var vansinnig. Ingen politiker kan rimligen säga att han/hon inte har någon koll på energisituationen om två eller tre år. Det vore ju en idiotförklaring av den egna politiken.

Det är ärligt talat inte mycket lättare att urskulda nedläggningarna av B1, B2, O1 och O2. Nedläggningen av Barsebäckreaktorerna gjordes efter protester från Danmark, trots att ingen i Danmark rimligen hade förväntat sig sådana konsekvenser. Barsebäcksnedläggningen skapade en energibrist i södra Sverige som vi fortfarande lider av 16 respektive 22 år senare. Sydvästlänken som skulle kompensera för en del av bortfallet är ännu inte klar efter många, många års förseningar.

Nedläggningen av O2-reaktorn i Oskarshamn var alldeles ovanligt fånig. Reaktorn hade genomgått en fullständig renovering och väntade 2014 bara på starttillstånd för att köra ytterligare i många år. I stället beslutades 2015 om nedläggning, något som följdes av nedläggningen av O1-reaktorn 2017.

Både O1 och O2 stängdes av ekonomiska skäl. Sveriges ostkust hade vid den här tiden gott om el och man hoppades att minskad produktion skulle kunna driva upp priserna. Kärnkraftsskatten (som togs ut på den teoretiska toppeffekten) innebar också att det inte var ekonomiskt vettigt att hålla ner produktionen för att vänta på bättre tider eller nya ledningar till Skåne/Blekinge (som behövde el efter Barsebäcksnedläggningen).

Det här var 2015 och 2017 så politikerna visste rimligen att elproduktionen från O1 och O2 skulle behövas inom några få år, men kärnkraftshatet var fortfarande en viktigare faktor.

Om B1, B2, O1 och O2 fått vara kvar hade elbehovet varit säkrat för många år framåt. Tillsammans med R1 och R2 och en förväntad uppgradering vid översyn borde Sverige haft ca 33 TWh extra jämfört med idag. Det motsvarar i princip all planerad vindkraft söder om Västerbotten år 2040.

De flesta vill bo i villa
Att den politiska hanteringen av Sveriges energiproduktion varit katastrofal de senaste åren kommer tyvärr de flesta att få lära sig den hårda vägen. Men det finns gott om andra områden där planerna baserats på politiska principer i stället för verklighet. Just nu ser vi det i den snabba uppgången av villapriserna.

Här ligger grundproblemet i att våra politiker tycker att vi bör bo i lägenhet medan Sveriges invånare hellre vill bo i villa. Det har en majoritet av svenskarna alltid velat göra, även om alla inte haft råd till det. Statistiken från SCB talar sitt tydliga språk.

2020 bodde 40 procent av hushållen i villor med äganderätt, medan 22 procent bodde i lägenhet i bostadsrätt och 27 procent i lägenhet med hyresrätt. Villor med bostadsrätt, specialbostäder och annat står för de resterande procenten.

Om vi i stället tittar på antalet personer per boendeform ökar villaboendet kraftigt. Över 50 procent av svenskarna bor i villa medan 17 procent bor i lägenhet med bostadsrätt och 25 procent i lägenhet med hyresrätt.

Grupperat efter ålder är det lätt att se vad som händer. Ungdomar som flyttat ut från hemmet i tjugoårsåldern bor i hyreslägenheter (36 procent) och i bostadsrättslägenheter (upp till 26 procent). Bara 25 procent av de mellan 25 och 30 år bor i villa.

Det här ändras mycket snabbt när ungdomarna bildat familj. Mellan 30 och 39 år bor 38 procent i villa och över 40 år bor 54 procent i villa. Naturligtvis innebär det också att barn och ungdomar i första hand bor i villa. 60 procent av de mellan 13 och 19 år bor i villa.

Ungefär så här har det sett ut i många år. Urbaniseringen tvingade i och för sig många att bo i lägenhet, men viljan att bo i villa har alltid varit stark. En undersökning nyligen visade att 70 procent av svenskarna ville bo i villa.

Halverad småhusproduktion
Det här borde rimligen göra det lätt för politikerna att planera boende och vägar. Topprioriteten måste vara att göra det lätt och billigt att bygga villor. Om 70 procent faktiskt vill bo i villa är det dessutom rimligt att räkna med ökat villaboende i takt med att folk tjänar mer pengar.

Men våra politiker tänker inte på det sättet. I stället läggs all kraft på att understödja byggandet av lägenheter. De senaste åren har andelen villor i nyproduktionen av bostäder mer än halverats, från låga 45 procent till katastrofala 20 procent. Lägenhetsbyggandet dominerar totalt.

Orsaken är i första hand kommunpolitikernas planmonopol. Kommunerna har i det närmaste total kontroll över villabyggandet och allt fler tjänstemän kastar allt större mängd grus i maskineriet för de som vill bygga villa. Mycket större krav på vägar, järnvägar, kommunala VA-anläggningar, fjärrvärme, bibliotek och allt man nu kan tänka sig kombineras med allmänna miljö- och hållbarhetsfunderingar, där varje bäck och varje groda sätter stopp för villabyggandet.

Det här hade man kanske kunnat förstå om Sverige varit ett tättbebyggt land och om alla ville bo inom en kilometers avstånd från centrala Stockholm, men så är det inte alls. Det finns massor av mark som kan bebyggas några mil ut från stadskärnorna. Även många  landsbygdskommunerna är för övrigt ”duktiga” på att sätta käppar i hjulen för de som vill bygga villa.

Stigande priser
Effekten har inte låtit vänta på sig. Villapriserna stiger snabbt och pandemin har lagt ett extra vedträ på brasan. Många vill ha hemmakontor och det förutsätter i praktiken villaboende. I stort sett alla faktorer talar för ett ökat intresse för villor.

Det här är som sagt inget nytt. De politiker som är planansvariga har vetat detta i många år. Men framförhållning är nu inte svenska politikers paradgren.

99 procent av vildsvinen
Det finns många fler områden där Sverige haft alla fakta, men ändå misslyckats i planeringen. I Norden ser vi till exempel hur Sverige ”står ut” i pandemihanteringen, med dramatiskt mycket högre smitta och dramatiskt många fler döda.

De senaste dagarna har det också talats om ett annat område där Sverige står ut. I Norge är man allvarligt trötta på den misslyckade svenska hanteringen av vildsvinsproblemet. I Sverige finns nu 99 procent av den nordiska vildsvinsstammen.

Problemet är extra stort med tanke på att svinpesten sakta men säkert arbetar sig norrut från Tyskland. I Danmark har man spärrat av gränsen mot Tyskland med viltstängsel och genomfört en nästan total avskjutning av vildsvinsstammen. Idag räknar man med att det finns maximalt fem vildsvin kvar i Danmark.

Situationen är totalt annorlunda i Sverige. Här finns ungefär 300 000 vildsvin som förökar sig snabbt. Det skall jämföras med 400 till 1 200 vildsvin i Norge och ca 1 200 vildsvin i Finland. I Norge har vildsvinen klassats som invasiv art och norska myndigheter skissar på möjligheter att stänga den långa gränsen mot Sverige. I Finland har man som tur är Östersjön mellan sig och Sverige.

Yngre stenåldern
Men inte kan vi väl utrota vildsvinen i Sverige? Har de inte alltid funnits här? Alla har ju sett hur den blivande riddaren Arn skjuter vildsvin i filmatiseringarna av Jan Guillous böcker från medeltiden.

I verkligheten ser det som vanligt annorlunda ut. De senaste belagda fynden av svenska vildsvin i historisk tid kommer från yngre stenåldern, för sådär 5 000 år sedan. Ett par försök på senare tid att plantera in vildsvin för kunglig jakt på Öland höll på att sluta i revolution och man tvingades utrota stammen för att hålla bönderna fredliga. Vildsvin och jordbruk är en usel kombination.

Alla de vildsvin som finns i Sverige idag härstammar från djur som på senare tid har importerats till vildsvinshägn för jakt. Därifrån har de rymt eller släppts ut. 1987 upptäcktes den första frilevande hjorden på 100 djur i Södermanland.

Tragiskt nog lyckades samma år en del av jägarkåren påverka politikerna att riva upp ett riksdagsbeslut om att betrakta vildsvin som oönskade djur i Sverige. Riksdagen beslutade nu i stället att vildsvinet skulle betraktas som en naturlig del av den svenska faunan. Man kan alltså säga att den svenska vildsvinsstammen inplanterades och skyddades av ett politiskt beslut.

Det var ett av många riktigt usla politiska beslut.

Filed under: Göte Fagerfjäll