En gång i tiden gick jag ett par sälj- och förhandlingskurser av ganska tveksam kvalitet. De gjorde mig varken till driven säljare eller listig förhandlare. Men några av knepen känner jag igen i dagens regeringsförhandlingar och Löfvén verkar ha tagit dem till hjärtat.

Sälj!
Det viktigaste knepet är att sälja – att få ordern så snabbt som möjligt. Det låter självklart, men många säljare (inte minst jag på den tiden) ägnar alldeles för mycket tid åt att berätta om sin produkts förträfflighet och eventuella svagheter. Säljaren vill vara alldeles säker på kunden efteråt skall vara nöjd och inte anse sig lurad.

Men kunder känner sig sällan lurade. När kunden väl har köpt varan är han/hon i stället noga med att övertyga sig själv och andra om att beslutet var korrekt. De flesta fungerar på det sättet.

Alternativen försvinner
Det hela blir extra intressant om köparen genom att underteckna ordern har tappat möjligheterna till alternativa lösningar. Det kan till exempel handla om en teknisk lösning som är så speciell att man i praktiken sitter fast hos en enda leverantör.

Då krävs det extra mycket elände för att köparen skall erkänna för sig själv att beslutet nog var dåligt. Och det krävs otroligt mycket elände för att köparen skall erkänna för andra att han/hon gjort ett misstag.

Spräng Alliansen
Vad har då det här med regeringsförhandlingarna att göra?

Det är ganska lätt att se Socialdemokraterna som drivna säljare och listiga förhandlare. Dessutom har de en hyfsat stabil position att utgå från och två väl definierade mål. Det gäller att spränga Alliansen och det gäller att ta/behålla makten.

För att nå de målen kan det vara värt att göra stora eftergifter. Speciellt om det är möjligt att ”under resans gång” backa ganska långt från eftergifterna. Det första och i särklass viktigaste är att genomföra försäljningen och få ordern.

Tvingas backa
När jag skriver det här har Centern och Liberalerna redan bundit sig vid en lösning som ger Socialdemokraterna makten i utbyte mot ett antal specificerade politiska eftergifter. En av dem är att Vänsterpartiet hålls utanför beslutsprocesserna.

Tyvärr glömde man att förankra det här hos Vänsterpartiet, vilket sannolikt kommer att kräva de första av många reträtter. Alternativet skulle vara att avblåsa alltsammans.

Inget alternativ
Problemet är att Centern och Liberalerna redan har låst sig vid ett samarbete med Socialdemokraterna. Det finns i praktiken ingen Allians att söka sig tillbaka till, samtidigt som opinionssiffrorna talar sitt tydliga språk. Ett extraval ser ut att bli mycket negativt för Centerpartiet och en katastrof för Liberalerna.

Så det är bara att hänga med och övertyga sig själva och andra om att varje reträtt från kraven nog egentligen är nödvändiga och bra steg.

Fortsatta reträtter
Så här lär det fortsätta. Eftersom både Centerpartiet och Liberalerna har avstått från ministerposter blir det svårt att få något verkligt inflytande. De fortsatta förhandlingarna lär handla om att behålla så många löften som möjligt och göra reträtterna möjliga att urskulda inför väljare och partifolk. Det är ingen avundsvärd position.

Problemet är återigen att det egentligen inte längre finns något vettigt alternativ. Alla hot om en återuppstånden Allians eller nyval kommer att eka tomma.

Jag är imponerad!
Ni kanske ser det här som ett politiskt inlägg mot Socialdemokraterna, men så är det inte alls. Tvärtom är jag djupt imponerad över att de lyckats så bra utan att till synes göra särskilt mycket.

Många ser nog Centerpartiets Annie Lööf som den aktiva säljaren och Socialdemokraternas Stefan Löfvén som den motvilliga köparen. Med mitt sätt att resonera borde det i så fall vara Socialdemokraterna som tvingas övertyga sig själva om att ”dealen” är bra.

I verkligheten är det förstås precis tvärtom. Socialdemokraterna är både säljare och vinnare. Visserligen tvingas man gå med på en hel del liberal politik, men det mesta går nog att ”mala ner” i den stora regeringskvarnen. Både Lööf och Björklund kommer som sagt att uppfinna argument om varför reträtterna är nödvändiga.

Speak softly
President Theodore Roosevelt myntade en gång devisen: ”speak softly and carry a big stick”. Då handlade det om utrikespolitik, men uttrycket fungerar bra på mycket annat också.
Stefan Löfvén har talat mycket lågmält och effektivt dolt sin knölpåk bakom ryggen. Det är ganska imponerande.

Annie Lööf har definitivt inte talat lågmält, men ännu värre är att hon hade en käpp som gick upp i rök i samma ögonblick som hon offentliggjorde sina avsikter. Det var nog inte så listigt.

Så det är bara att gratulera Stefan Löfvén. Han lärde sig uppenbarligen mycket mer på säljkurserna än vad jag gjorde. För att inte tala om erfarenheterna från många års förhandlingar i fackföreningsrörelsen.

Annie Lööf och Jan Björklund skulle nog må bra av en och annan säljkurs. Att omedelbart låsa sina positioner och sedan spela högt på dåliga kort – det ger inte mycket till framgång i längden.

Guldfeber
Jag antar att Annie Lööf hade Chaplins excellenta film ”Guldfeber” i tankarna när hon talade om att hellre äta upp sin sko än att ge SD något inflytande. Scenen där Chaplin äter sin känga är fantastisk.

I Chaplins fall var kängan gjord av lakrits och de många omtagningarna (totalt 63 tagningar) under tre dagar lär mellan varven ha lett till många och akuta besök på toaletten.

Det vill nog inte Lööf riskera

Filed under: Göte Fagerfjäll