Ta ansvar för naturen
Jag är född på landsbygden och jag trivs i naturen. Kanske är det därför jag blir så irriterad över ”miljövänner” som inte förstås att landsbygden måste förvaltas och att människor måste ta ansvar för den natur som vi uppskattar och som vi vant oss vid. Öppna och vackra landskap är inte naturligt och för att behålla öppna landskap krävs ibland en del ”onaturliga” åtgärder.
För ett par veckor sedan dödades uppåt sextio får i två vargattacker mot samma gård i Gnesta. Hur många som skadades vet jag inte. Enligt Länsstyrelsen har ägarna sig själva att skylla, eftersom de inte byggt tillräckligt höga och tillräckligt kraftfullt elektrifierade stängsel runt ägorna.
Vargattacker av det här slaget är varken ovanliga eller onaturliga. Det är helt enkelt vargarnas naturliga beteende och orsaken till att vargen en gång i tiden utrotades i Sverige. Vargar och tamdjur fungerar helt enkelt extremt dåligt ihop.
Varg och skarv utrotades
På land fördes ett framgångsrikt krig mot vargen och runt våra kuster var fiskarna lika framgångsrika i kriget mot den hatade skarven. I mitten av 1800-talet var skarven utrotad. Också sälstammen hölls nere, men där handlade det aldrig om utrotning. Säljakten var alltid en intressant inkomstkälla och en rimlig sälstam reducerade inte fiskbestånden alltför mycket.
Öppna landskap
Och vad har då öppna landskap med vargen att göra?
Det hela är mycket enkelt. Det svenska öppna landskap som vi brukar sjunga om är inte ett dugg naturligt. Det naturliga är i stället oframkomlig urskog. Bakom det öppna landskapet ligger århundraden av slit från bönder som röjt skog, flyttat stenblock och anlagt åkrar och ängar. Betesängarna hölls öppna av betande kor och får.
Många av de gamla gårdarna har i och för sig planterats igen med skog, men tack och lov finns tillräckligt mycket kvar för att vi skall kunna njuta av kulturlandskapets skönhet. Det är verkligen vackert.
Jag promenerar så ofta jag kan runt på våra egna marker och förbluffas då alltid över vilket gigantiskt arbete som lagts ner. Stora delar av norra Blekinge är ju från början en gigantisk stenhög och vår mark är sannerligen inget undantag. Det ligger ett otroligt arbete bakom varje äng och åker och vi vill inte göra det arbetet ogjort genom att fylla ängarna med träd (även om det naturligtvis vore mest lönsamt).
I stället går jag runt med röjsågen och håller bort sly. Fram till ett par år sedan kunde jag dessutom köra runt på de gamla åkrarna med gräsklippare (trädgårdstraktor). Det går tyvärr inte längre, efter att vildsvinen bökat upp marken.
Får och varg
Röjsåg är väl bra, men för att hålla landskap öppna på riktigt krävs betesdjur. Kor fungerar utmärkt, men kräver idag större areor för att nå lönsamhet. Får är betydligt rimligare i mera småskaliga sammanhang. De är dessutom fantastiska på att hålla ängar vackra. De tuggar med glädje i sig sådant som korna ratar och marken blir slät och fri från taggiga buskar och växter.
Får kräver inte heller särskilt avancerade inhägnader. Vanliga låga (och billiga) fårstängsel duger bra. Det är inte svårt att promenera omkring i marker där det finns får.
Men som sagt – får och varg passar sällsynt illa ihop och alla de rekommenderade åtgärderna för att få de bägge arterna att samexistera faller på sin omöjlighet. Att samla ihop och stänga in fåren varje kväll är löjligt dyrt och gör det omöjligt att ha får där de faktiskt gör nytta (ute i skogen). Att sätta upp jättehöga vargstängsel är också väldigt dyrt och innebär dessutom att hela grundtanken med öppna landskap försvinner. Då går det inte längre att ta sig fram i naturen.
Utrota varg?
Men inte kan vi väl utrota den svenska vargstammen, när vi lagt ner så otroligt mycket pengar på att plantera in och underhålla den?
Ärligt talat – varför inte. I den södra halvan av Sverige var vargen borta i mitten av 1800-talet och i de norra delarna var i praktiken stammen borta i slutet av 1800-talet. Därefter handlade det mest om vargar som strövade in från Finland.
Sverige har alltså i praktiken varit vargfritt i sådär 150 år och ingen klagade över det – tvärtom.
Nackdelen skulle väl möjligen vara att älgstammen tillåts växa sig för stor, men det saknas inte jägare som är intresserade av att skjuta älg.
Utrota vildsvin?
Och när vi ändå är igång – varför inte ta tag i vildsvinsstammen också. Tramset om en hållbar vildsvinsstam faller ju ganska platt när vi tittar på historiska fakta. Sverige har inte haft någon ”riktig” vildsvinsstam sedan yngre stenåldern.
Den vildsvinsstam som finns idag är inplanterad av jägare som ville ha ett nytt villebråd (från hägn). ”Rymningarna” ledde först inte till några större etableringar, men 1987 hittades en första större vildsvinshjord. Därefter har det gått väldigt snabbt.
Nackdelen med vildsvin är förstås att de ställer till med så mycket elände på landsbygden. Alla funderingar på odlingar i mindre skala blir meningslösa och mycket av det som är positivt på landsbygden försvinner. Alla de odlingar som min svärmor höll på med på sjuttio- och åttiotalet hade till exempel varit totalt omöjliga idag. Tanken på att odla potatis är idag ett skämt.
Utrota skarv?
Skall vi avsluta med en liten räd mot skarvarna också? Ja, varför inte. Skarven ställer till mycket mer elände än de flesta tror.
Problemet är inte bara att skarven fångar så mycket fisk och skiter ner så många öar. De är också en huvudorsak till övergödningen i Östersjön.
Det här berättade en forskare från SLU under Östersjökonferensen 2016. Han talade om den viktiga balansen mellan kustnära rovfiskar, småfisk, kräftdjur och trådalger. När bestånden av framför allt abborre och gädda decimeras blir det för mycket småfisk (spigg) som äter för mycket kräftdjur. Färre kräftdjur innebär att de trådalger som bildas inte betas av på ett normalt sätt.
Resultatet är att havets kapacitet att ta upp näringsämnen minskar. Så länge trådalgerna betas av i ett jämnt tempo undviks övergödning och näringskedjan fungerar som den skall. Annars klarar havet inte av ens en helt normal tillförsel av näringsämnen.
I dag talar man väldigt mycket om att minska yrkes- och fritidsfisket och att minska utsläppen av näringsämnen från jordbruket. Men det hjälper dåligt, eftersom skarven fångar så stora mängder kustnära rovfisk. Där är skarven i särklass störst, följd av sälen en bra bit ner. Sportfiskarnas betydelse är ganska liten och yrkesfiskarnas betydelse är närmast marginell.
Det finns i och för sig en och annan forskare som hävdar att skarven inte alls ställer till någon skada och att de främst äter småfisk. Det är inte alldeles lätt att förstå hur man kan komma till den slutsatsen.
Är det då möjligt att reducera skarvbeståndet eller till och med utrota skarven? Tja, det har gjorts tidigare. I mitten av 1800-talet var som sagt skarven i stort sett borta och inte förrän i mitten av nittonhundratalet återkom den i liten skala.
Kan vi ta oss rätten?
För ett par hundra år sedan fanns det knappast någon som såg ett problem i att decimera och utrota oönskade djurarter. I dag är ämnet betydligt känsligare. Djurens rättigheter har förts längre upp på listan.
Samtidigt har vi inga problem med att kräva utrotning av invasiva djurarter, alltså djur som inte anses höra hemma här. Mårdhunden är ett exempel där vi som bäst försöker att utrota. Spansk skogssnigel och vandringssmussla är arter som vi inte längre klarar av att utrota, trots att vi gör vårt bästa.
Men när det gäller varg, vildsvin och skarv tar allt stopp. EU har beslutat att Sverige skall ha både en vargstam och en vildsvinsstam. I sin oändliga visdom fridlyste till och med EU skarven, något som också Sverige tvingades att rätta sig efter vid inträdet. Och Sverige gör ju alltid som EU säger.
Det moraliska problemet kombineras också med den minst lika viktiga ”gullighetsfaktorn”. Att skjuta vargar och sälar orsakar alltid stora protester, medan vildsvin och älgar får klara sig själva. Skarvar är visserligen fula och skitar ner, men de klassas ändå in i fåglarnas ”gullighetszon”.
Och så har vi förstås det här med naturens visdom. Det skulle innebära att naturen sköter allt själv på bästa sätt, medan människan bara är ett problem. Det är ett mycket säreget sätt att betrakta världen.
Bo i öppna landskap
Nej, jag tycker nog att vi skall sträva efter att bo i öppna landskap. Den tekniska utvecklingen har gjort det fantastiskt enkelt att flytta från staden till landet och jag är övertygad om att utflyttningen från städerna fortsätter att öka.
I det läget har jag svårt att förstå varför vi medvetet skall krångla till livet för folk. Varför vi skall kräva att landsbygden stängslas med höga vargstängsel och kraftiga vildsvinsstängsel.
Eller vad tycker ni?
Filed under: Göte Fagerfjäll
Vågat att ge sig in på ett sådant känsligt ämne Göte. Att ha utrotning som en generellt problemlösning är kanske inte helt optimalt. Låt oss bara tänka tanken att vi skulle utrota alla djurarter och insekter som upplever ger oss ”problem”, vad skulle det innebära?
Låt oss begränsa oss till kombinationen varg och får, som verkar vara huvudämnet. Ingen av dessa två djurarter är unikt för Sverige, inte kombinationen heller. Titta på hur man hanterar denna kombination i andra länder, så ser man att det ibland finns andra lösningsalternativ än utrotning. En del av dessa lösningar provas i Sverige, och med helt okay framgång vad jag har förstått, och då tänker jag inte på höga elstängsel. Skriver detta utan att var en barrikardernas miljövän.
Jag tycker precis som Du, Göte!
Jag kör fortfarande omkring med min trädgårdstraktor och håller öppet sedan 36 år tillbaka på min lilla plätt i Småland. Hela vinsten utgörs av tillfredsställelsen se att min gammelfarfars och gammelfarmors slit inte förfaller för mycket… Stengärdsgårdarna, odlingsrösena och åkrarna finns kvar och gör det ljust och fint i de mörka skogarna. Och jag får välbehövlig motion!
Intressant fråga, dock ställer den existensiella frågor på din spets; Varför skulle människan ha rätt att utrota andra livsformer enbart för ekonomisk vinning? (Ja det handlar om enonomi. Om vi anser att kött och öppna landskap är en existensiell rättighet så går det att rent tekniskt att skydda dem mot oönskade hot. Handlar bara om prislappen).
Om vi anser oss ha rätt till det eftersom vi anser oss intelligentare, så kanman fråga sig om vår definition av ”intelligens” är universellt bra? (om nu vår intelligens som fört planeten till hotat läge verkligen kan anses som intelligent ur ett existensiellt perspektiv?)
Så länge vi inte kan ge ett hållbart svar på detta ska vi nog akta oss för att prata i termer av utrotning.
Hej, ang. ”skarven” vill jag informera om detta inlägg;
http://www.jaktjournalen.se/debatt-eu-och-den-kinesiska-skarven-p-c-sinensis-fran-skyddsvard-till-frammande-invasiv-art-av-unionsbetydelse/
Med vänlig hälsning
Christer Olburs
Saklighet, kunnande och fakta är bättre än tillfälliga känslomässiga opinioner. Tack, Christer.
Vårt vackra svenska öppna landskap skulle behöva en gigantisk gräsklippare som kunde fimpa de fula betongtorn med en snurra på, som sticker upp lite varstans i vår fagra natur, och är så stora och höga att de syns på mils avstånd. Skulle gärna se att även dessa monster utrotades.
Jag trodde väl nästan att ordet ”utrotning” skulle få lite fart på kommentarsfältet.
Det finns ju också ett antal riktigt galna experiment när det gäller utrotning av djur. Mao Zedungs utrotning av småfåglar ledde till exempel till svältkatastrof i Kina. Annars är det väl medveten eller omedveten inplantering av invasiva arter som ställt till med mest problem i olika delar av världen.
Utrotning som standardmetod är sannerligen inget som jag rekommenderar, varken av moraliska eller praktiska skäl. Ändå är det faktiskt normen för att hantera främmande invasiva arter. Där kommer sällan moralfrågan upp.
En viktig detalj är att fundera på på vad som skall betraktas som en inhemsk art. Hur länge måste en art ha funnits i faunan för att betraktas som inhemsk och hur länge måste den ha varit borta för att betraktas som främmande.Och förstås om vi kan acceptera en utrotning för några hundra år sedan som ”de facto”.
För vildsvinen är det hela ganska oproblematiskt. De har inte funnits i Sverige på sådär 4 000 år och de har planterats in olagligt för bara några årtionden sedan. Att EU anser att Sverige bör ha en vildsvinsstam är inget som vi behöver bry oss om. Det moraliska problemet är inte större än för mårdhunden, även om det praktiska problemet att utrota vildsvinsstammen kan vara nog så stort.
Skarven är en ”luring”. Jag har länge följt debatten om vad mellanskarven egentligen är för en rackare, alltså om den är en inplanterad kinesisk skarv eller om det är en äldre inhemsk art och vilken skarvart som i Sverige utrotades i mitten av 1800-talet. Att vi klarar oss utmärkt utan skarv står i alla fall utom allt tvivel.
Vi skulle förmodligen kunna hävda att mellanskarven är en invasiv art och på det sättet förenkla det moraliska problemet. Hur som helst måste vi nog ta tag i eländet.
Och så har vi vargen. Den hör utan tvekan hemma i Sverige och har varit borta i mindre än tvåhundra år. Utrotningen av vargen var extremt medveten, men idag har vargen många vänner, framför allt i städerna.
Vargfrågan är enbart moralisk. Det är viktigt att komma ihåg. Det handlar om människans rätt att förändra naturen och människans rätt att ”ställa sig som domare”. Rent praktiskt har både människor och andra djur det väldigt mycket bättre utan en vargstam. Argumentet att det skulle vara ”naturligare” för ett bytesdjur att bli dödat av en varg än av en människa ger jag inte mycket för.
För egen del har jag svårt att se finessen med att återskapa en vargstam. Här handlar det ju faktiskt inte om att utrota en art, utan om att med stor möda återinplantera något som ställer till fantastiskt mycket problem. Att låta bli det är ett moraliskt beslut som jag tycker vi skall ta.
/göte
Tack Göte, för en (som vanligt) intressant krönika!
Jag menar också att människan har rätt att bestämma över djuren, därför att bi är människor (och djur är djur)
Och i grunden är vi alla smålä… jag menar grönköpingsbor. Och då ställer sig saken i ett annorlunda sken. Vid en omröstning om populäraste personen i Grönköping vann Brandstoet Balder med bred marginal.
Som vanligt väl formulerat och insiktsfullt Göte !
Utrotning är, som sagt, en känslig fråga. Men det finns ju olika grader mellan ”pest och kolera”. Att återupprätta en beståndsnivå i likhet med den vi hade på 50-60 talet borde väl inte vara alltför kontroversiellt , förutom för miljö-och naturfanatikerna och varför EU ska ha någon vetorätt över svensk flora och fauna förefaller mig bara som ett utslag av fega politiker som inte vågar dra näven i bordet.
Förövrigt vill jag tillägga att vi faktiskt hade en nog så påtaglig vildsvinsstam i trakterna av Tullgarn redan 1976 och precis som du och flera vittnar om, så var all hemodling helt omöjlig där och då. Nu är det helt katastrofalt. Jag uppehåller mig mkt o ofta Tyresöskogarna och där är det ”nyplöjt” nästan överallt, något som praktiskt taget inte fanns för ca 3-4 år sedan.
Jag är f ö säkert inte den förste att skriva under på skarvens utbredning i stockholmsskärgården. Det sitter numera alltid ett gäng ”ålakåkor” på varenda liten sten som sticker upp över vattnet och otaliga öar är så koloniserade av skarvarna att det inte finns en levande växt eller träd på hela ön. Att närma sig från läsidan är inte till att tänka på utan gasmask. Stackars dem som har sitt sommarställe i närheten när vinden ligger på från kolonin.
Jag fritidsfiskar inte själv, men både min son och hans kompisar vittnar om hur uselt fisket på abborre och gädda har blivit. De åker numera över till Åland för att få lite bra fiske, men även där märks en tydlig nedgång på tillgången.
Sorgligt är väl våra folkvaldas brist på insyn, kunskaper och förståelse, förutom den förståelse för hur man ska göra för att med alla medel kunna klamra sig fast på sin politikerpost, för där hyses inga betänkligheter.
Det är dags nu att ställa dem mot väggen inför kommande val i höst !!
Tack för krönikan, Göte.
I dessa dagar publicerar myndigheten för samhällsskydd och beredskap en skrift om hur vi skall skydda oss i kris, I det perspektivet måste man tycka att vi har varit dåliga på att skapa skydd för de värsta kriserna.
Om Sverige, genom ett långvarigt krig eller ekonomiska världskatastrofer förlorar möjligheten att importera livsmedel har vi svårigheter. Om vi skall hantera en omfattande ekologisk katastrof kommer de som överlever behöva alla livsmedel som kan produceras. Därför är det viktigt att vi inte kastar bort det som var förutsättningen för lantbruk före mekaniseringen.
Vi bör hålla rätt på vad som var bondens fiender för bara 150 år sedan. Ett land som vårt, med kargt klimat kan inte ta på sig rollen att vara genbank för främmande arter som hotar bönderna. Och det handlar inte bara om djur. De bönder som skall odla jorden i ett nyfattigt samhälle kommer inte att tacka för stubbarna på förskogad åkermark.
Vi kommer naturligtvis inte se någon sådan katastrof, i varje fall inte de närmsta 50 åren. Men världen kommer att finnas längre än så. Vem vet vad som gäller om 200 år?