Om tre veckor lägger Microsoft ner supporten för Windows XP och jag fick igår en pressrelease från Dell om det här. Företaget försöker övertyga de många XP-användarna (38 procents marknadsandel enligt Wikipedia) om vilket gammalmodigt och eländigt system XP egentligen är.

Det här gör man genom att jämföra med allt som hänt sedan 2001, då XP lanserades. På den tiden hade mobiltelefoner kameror med bara 0,3 miljoner bildpunkter och datorer kunde väga uppåt tre kilo.

Men frågan är väl om inte den här kampanjen bara gör användarna ännu mer irriterade (om det nu är möjligt). Operativsystemet är ju basen för all mjukvaruutveckling och att betrakta ett operativsystem på samma sätt som en konsumentpryl visar på ett ganska märkligt synsätt.

Att köpa en ny mobiltelefon eller TV-apparat och kasta den gamla är ju enkelt. Men att tvingas byta operativsystem är ett problem av en helt annan dignitet. En del program går att uppdatera, andra inte. Egenutvecklade program måste skrivas om. Många periferienheter stöds inte längre och måste bytas mot andra. Och framför allt – man måsta lägga förbluffande mycket tid på att komma tillbaka till någon form av status quo.

Att ett operativsystem från 2001 klassas som urmodigt känns ännu mer egendomligt om man jämför med Unix/Linux, som måste betraktas som den stora konkurrenten inom generella operativsystem (Apple levererar en komplett hård/mjukvarumiljö och ”tävlar” på en delvis annan marknad). Första Linux-versionen kom 1991 och första Unix-versionen kom redan 1969.

Svårt bygga backupdator
Eftersom det finns såpass många olika versioner av Linux har det alltid känts enklare att hålla kvar vid Windows. Men nu vete fasen om jag inte måste tänka om. Min senaste dator är baserad på Windows 7 och har ovanpå det ett virtualiserat XP-operativsystem. Tyvärr gör problem med periferienheter och allmän inkompatibilitet att jag måste ha en XP-dator också.

Det enklaste skulle förstås vara att använda ett litet modernt moderkort (där har det hänt mycket de senaste åren) och bygga ihop en XP-dator som av säkerhetsskäl får arbeta skilt från nätverket. Livslängden hos gamla datorkort brukar ju begränsas av åldrande kondensatorer etc, plus att de är långsammare och mera energikrävande.

Men den gubben går inte alls. Alla moderna moderkort har drivrutiner för Windows 7/8 och en rad Linux-versioner. XP-drivrutiner finns inte. Så trots att jag har en oanvänd XP-licens (och ett par Windows 2000-licenser) går det inte att komma vidare den vägen. Den mest framkomliga vägen är att virtualisera XP ovanpå Linux, men det löser tyvärr inte drivrutinsproblemen.

Här inställer sig förresten ett annat intressant problem för alla som har XP-datorer med förinstallerade operativsystem (det vanligaste på senare år). Om den XP-baserade datorn går sönder går det varken att köpa en ny XP-baserad dator eller att flytta det befintliga operativsystemet till en annan dator (inte tillåtet). Det går inte ens att köpa en XP-licens. Det gäller att hålla liv i sina gamla XP-datorer och behandla dem med silkesvantar. Annars kan det bli verkligt tråkigt.

Resultatet är att Linux har gått och blivit det ”säkra” alternativet, medan Windows har blivit det riskabla. Så var det väl ändå inte tänkt?

Windows på Alpha
När jag ändå tvingas att lägga ner jobb är det kanske lika bra att göra något kul av det. Till exempel dra igång min gamla Windows NT-version från 1995. Den har åtminstone fördelen att kunna köras på fler processorarkitekturer än x86. Operativsystemet fungerar på x86, PowerPC, Alpha och MIPS.

På den tiden var det ingen som riktigt trodde att ARM skulle segla upp som utmanare på desktopsidan, så Microsoft nöjde sig med att göra ARM-versioner av Windows CE. Jag har förresten en ARM-baserad HP Jornada med Windows CE i mina gömmor också. Den lanserades någon gång strax efter 1996 och mitt exemplar (som jag fick av min kollega Anders Ljungström) fungerar fortfarande förvånansvärt bra.

Windows NT är intressant, eftersom operativsystemet är grunden för alla moderna operativsystem från Microsoft. Microsoft hade visserligen varit med och utvecklat OS/2 tillsammans med IBM sedan mitten av åttiotalet, men samarbetet bröts i mitten av nittiotalet, trots att man då fått fram den första riktigt användbara OS/2-versionen (OS/2 Warp). Jag hittade förresten just en betaversion av OS/2 Warp när jag tittade i hyllan, men jag kommer nog aldrig att installera den på någon dator.

Microsoft gick i alla fall vidare på egen hand genom att anställa David Cutler från Digital Equipment och låta honom bli chefsarkitekt för NT. David Cutler var arkitekt bakom Digitals VMS-operativsystem och han lät en hel del VMS-funktioner hänga med i NT.

NT utvecklades efter Unix och Linux, men i praktiken kan man nog ändå säga att de tillhör samma generation. Och inget ont i det. Ett operativsystem är inget man ändrar hur som helst. Framför allt måste applikationsgränssnitt, filformat och så vidare hållas stabila över åren.

XP är fortfarande OK
Microsoft har genom åren gjort flera stora förändringar i Windows NT. Med NT4 blev operativsystemet mer grafiskt likt föregångaren Windows 95. Med NT5 (Windows 2000) släppte Microsoft stödet för andra processorer än x86 och först med NT5.2 (Windows XP) var det dags att på allvar lansera Windows NT för den breda allmänheten. Windows XP är lättare att använda än tidigare NT-versioner.

Man kan alltså knappast påstå att Windows XP är ett gammalmodigt operativsystem. Precis som i alla nyare operativsystem från Microsoft ligger NT i botten. XP blev också ganska snabbt det dominerande operativsystemet och försöken att 2007 ersätta det med den nya versionen Windows Vista misslyckades grundligt.

Missen med Vista tog hårt på Microsofts rykte, men Windows 7, som kom 2009, lyckades bättre. 2012 kom så Windows 8, med ett annorlunda grafiskt gränssnitt och lite annat smått och gott.

Allt det här är väl gott och väl, men ett stort problem för användarna är att de tvingas att uppdatera sina system ”i onödan”. Microsoft kan bestämma (och gör det också) att operativsystem inte längre skall säljas och därefter inte längre uppdateras. De kan också se till att nya moderkort inte får drivrutiner till det ”gamla” operativsystemet.

I och för sig är det här inte särskilt märkligt. Microsoft äger koden och alla rättigheter till alla de olika Windows-versionerna. Företaget vill självklart sälja nya versioner och uppgraderingar. Att ligga kvar för länge med en gammal version blir dyrt, även om användarna skulle uppskatta det.

Open Source
Så länge den traditionella affärsmodellen var den enda tillgängliga fanns det inte mycket att säga om det här. Men märkligt nog (eller det kanske inte är så märkligt) lyckades Open Source-modellen etablera sig som ett fungerande alternativ. Och modellen har visat sig speciellt intressant för operativsystem.

Så den som för ett antal år sedan valde att installera någon av de vanliga Linuxutgåvorna på sin dator kan fortsätta att arbeta och uppgradera utan att behöva börja om från början igen. Alla moderna moderkort har färdiga drivrutiner för de vanligaste Linuxutgåvorna och ingen sätter avsiktligt käppar i hjulet. För allt fler väger det upp nackdelarna med det sämre grafiska gränssnittet och problemet med att inte kunna använda en del kommersiella program.

Eller så kan man förstå ge upp alltsammans och köpa en dator från Apple. Konstigt nog hittar jag inte en enda Apple-dator i mina gömmor.

Filed under: Göte Fagerfjäll