Uniper har nu beslutat att inte bygga fler kärnkraftverk i Sverige. Samtidigt gör Vattenfall sitt bästa för att förhala och obstruera utbyggnaden av svensk kärnkraft. Det verkar vara dags att ta tag i problemet på allvar och då kan det vara intressant att minnas Sveriges agerande i ubåtsfrågan 2014. Den gången var det tyska ThyssenKrupp som agerade på ett sätt som allvarligt riskerade Sveriges försvarsförmåga. Försvaret tog till maktmedel och beslagtog alla de dokument som försvaret ägde rätt till och regeringen framtvingade därefter en försäljning av hela ubåtsverksamheten. Något liknande borde kunna göras med kärnkraften idag.

De flesta känner nog till de svenska ”smygande” ubåtarna som med sina stirlingmotorer kan tillbringa långa tider i undervattensläge och röra sig så tyst att de är extremt svåra att upptäcka. Vid en övning i Medelhavet år 2000 blev man i USA så imponerade över att HMS Halland inte syntes och hördes att de senare hyrde systerubåten HMS Gotland för att öva tillsammans med. HMS Gotland ägnade sig under två års tid åt att jaga ifatt de amerikanska atomubåtarna och komma i skjutläge utan att bli upptäckt.

Huvuddelen av de svenska ubåtarna har sedan tidigt 1900-tal byggts på Kockums varv i Malmö och senare i Karlskrona. Det stora tekniksprånget kom på åttiotalet då företaget och försvaret lyckades anpassa stirlingmotorn för användning i ubåtar. På det sättet gick det att hålla ubåtarna i dykläge i veckor i stället för bara några dagar. De nya svenska ubåtarna blev överlägsna de konventionella dieselelektriska ubåtarna och dessutom betydligt tystare än de stora atomubåtarna, där ljudet från kärnkraftsreaktorn alltid är ett problem.

Fientlig ägare
Men det är inte lätt för ett båtvarv att överleva med bara en kund. Kockums ubåtsvarv hade flera ägare genom åren och kom i slutet av nittiotalet att ägas av tyska ThyssenKrupp. Det här ställde till stora problem eftersom ThyssenKrupp sedan länge tillverkat egna dieselelektriska ubåtar i det helägda tyska varvet HDW och på det här sättet fick möjlighet att motarbeta alla försök att exportera de svenska ubåtstyperna.

Det hela brast när ThyssenKrupp strax före jul 2013 såg till att HDW och inte Kockums fick en order från Singapore, trots att Kockums och Singapore hade en lång affärsrelation. Nu var svenskarnas tålamod definitivt slut.

I mars 2014 började Saab rekrytera personal till ett nytt ubåtsvarv i Karlskrona som i fortsättningen skulle få tillverka de svenska ubåtarna. Många toppchefer från Kockums anmälde sig snabbt till det nya företaget.

I början av april samma år gick en skyddsstyrka från pansarregementet Revingehed in på Kockums och beslagtog alla hemliga dokument och dessutom de Stirlingmotorer som Kockums byggt för att uppgradera de äldre ubåtarna.

I slutet av juni 2014 avslutades förhandlingar mellan Saab AB och de tyska ägarna, vilket ledde till att ThyssenKrupp Marine Systems AB togs över av Saab.

En utmärkt beskrivning av de här händelserna publicerades i en artikel i Affärsvärlden. Artikeln är tillgänglig på nätet och beskriver utvecklingen i stor detalj.

Kärnkraften är viktig
Och vad har då detta med den svenska kärnkraften att göra?

Likheterna är faktiskt förvånansvärt stora. De svenska ubåtarna var och är oerhört viktiga för det svenska försvaret, men de var inte viktiga för ThyssenKrupp. Den svenska kärnkraften är oerhört viktig för hela det svenska samhället, men den är inte särskilt viktig för varken Vattenfall eller Uniper.

Nedläggningen av de fyra reaktorerna Oskarshamn 1 och 2 och Ringhals 1 och 2 blev starten på en energikris som skickade Sverige in i en fullständigt onödig recession. De dramatiskt ökade elpriserna inledde en fullständigt oväntad och onödig inflationsspiral. Både media och S/MP-politiker talar gärna om hur den europeiska gaskrisen smittade Sverige, men det hade inte hänt om de bägge Ringhalsreaktorerna fått fortsätta producera el.

Vattenfall motarbetar
Idag har Sverige en regering som vill bygga upp en fungerande elproduktion igen. Problemet är bara att de bägge företag som äger och driver de kvarvarande sex reaktorerna inte är intresserade av att bygga nya reaktorer.

För Vattenfalls del handlar det både om att man vill tjäna pengar på att bygga vindkraft och att man inte vill erkänna att man gjorde fel när man lät sig övertygas av S/MP-regeringen att lägga ner de bägge Ringhalsreaktorerna. Vattenfall har gjort så många usla affärer de senaste årtiondena att man inte har råd att erkänna att reaktornedläggningarna var ytterligare en katastrof. Företaget har till och med ägnat sig åt att medvetet förstöra de bägge reaktorerna för att hindra en återstart.

Vattenfall vill också tjäna pengar på sina vindkraftsatsningar och det blir betydligt svårare om kärnkraftsproduktionen återställs till sin tidigare nivå. Det är svårt nog som det är att tjäna pengar på att bygga vindkraft utan att skapa nya interna konkurrenter. Vattenfall har i och med det lika stor anledning att sätta käppar i hjulet för svensk kärnkraftsutbyggnad som ThyssenKrupp hade att sätta käppar i hjulen för det svenska ubåtsprogrammet.

Sedan skall man inte glömma att moderna företag är mycket kortsiktiga. En miljon i år eller nästa år kan vara mer värd än en miljard om tio år. De flesta vet vid det här laget att vindkraftsutbyggnaden är en förlustaffär på några års sikt, men idag går det åtminstone att skapa någon form av kassaflöde via vindkraften. Att vinsterna kommer från den befintliga vatten- och kärnkraften vill man helst tala tyst om.

Så när det gäller ny kärnkraft ägnar sig Vattenfall enbart åt långsiktiga utredningar om små modulära kärnkraftsreaktorer (SMR). På det sättet kan man förhala alla utbyggnadsplaner så länge man vill.

Uniper ägs av Tyskland
Den andra stora ägaren av svensk kärnkraft är Uniper. De är majoritetsägare i Oskarshamn och har minoritetsandelar i övriga reaktorer. Uniper är sedan förra året helägt av tyska staten (efter jätteförluster från gasverksamheten). Fram tills för ett par veckor sedan var den officiella berättelsen att Uniper skulle fortsätta verka för utbyggd kärnkraft i Sverige. Ganska förvånande med tanke på att tyska staten är extremt kärnkraftsfientlig.

Men för en vecka sedan kom beskedet att Uniper inte tänker medverka till någon kärnkraftsutbyggnad i Sverige. Det är absolut inte något att förvånas över. Hur skulle det se ut om tyska staten byggde kärnkraft i Sverige efter att på ett så katastrofalt sätt ha lagt ner den i Tyskland?

I och med det här blir likheten mellan Unipers svenska kärnkraftsverksamhet och ThyssenKrupps svenska ubåtsverksamhet nästan löjligt stor. I bägge fallen finns en ägare som har all anledning och alla möjligheter att sätta käppar i hjulet för verksamheten.

Intern konkurrens
Kärnkraften i Sverige sitter alltså i en ganska hopplös sits med ägare som kan förväntas obstruera all nybyggnad. Det handlar inte om en sund konkurrens där den starkaste vinner utan om en intern situation där den sämsta verksamheten favoriseras.

För Sveriges del är det här en minst lika farlig situation som den med ubåtarna 2014. Om regeringen inte lyckas lösa kärnkraftssituationen idag kommer Sverige i framtiden ha ett ännu sämre läge inom energiförsörjningen.

Om försvaret och regeringen inte hade reagerat 2014 skulle Sverige i dag haft ett mycket sämre säkerhetsläge.

Dags att bryta ut kärnkraften
Som det ser ut idag är både Vattenfall och Uniper ytterst tvivelaktiga ägare till den svenska kärnkraften. Det är tveksamt om de bör ha ansvaret att förvalta den befintliga kärnkraften och deras agerande gör att de verkar vara helt olämpliga att ta hand om en framtida utbyggnad.

När det gäller Vattenfall är lösningen ganska enkel. Vattenfall är helägt av staten och kärnkraftsdelen kan med fördel brytas ut till ett eget företag. Alternativt skulle man kunna bryta ut sol- och vindverksamheten till ett eget företag (under dagens ledning). Kärnkraft och vattenkraft har ju stora synergier.

Att köpa ut kärnkraften från Uniper borde inte heller vara alltför svårt. I längden är det ju löjligt att ha tyska staten som ägare till svensk kärnkraft. Här behövs knappast någon beväpnad skyddsstyrka för att ta över anläggningen i Oskarshamn.

Skapa kunnande
Svensk Atomenergi eller vad nu det nya företag kan tänkas heta kan förslagsvis få ett mycket större ansvar när det gäller ny kärnkraftsteknik och utbildning av kärnkraftstekniker och -forskare. Här finns mycket att göra på lång sikt med små modulära kärnkraftsreaktorer och reaktorer av generation fyra.

Men det viktigaste måste ändå vara att så snabbt som möjligt ta Sverige ur den hemmagjorda energikrisen. Med Vattenfall ur vägen är det kanske till och med möjligt att återstarta de bägge nedlagda reaktorerna i Ringhals. I annat fall är det bara att snabbt som ögat dra igång bygget av två stora reaktorer vid Ringhals (förslagsvis från Sydkorea) och en i Oskarshamn. En stor reaktor vid Barsebäck skulle dessutom lösa många stora problem i södra Sverige.

Det här första steget skulle kunna gå ganska snabbt. Ringhals, Oskarshamn och Barsebäck har redan all nödvändig infrastruktur och koreanska KEPCO har bevisat att de kan bygga sin moderna reaktor APR 1400 snabbt och billigt. Sverige skulle kunna vara ute ur sin energikris före 2030.

Men då gäller det att ta kraftfulla steg för att undvika käppar i hjulen. Sådana hade vi inte råd med 2014 och vi har inte råd med dem idag heller.

Filed under: Göte Fagerfjäll