Vid det här laget har nog de flesta insett att politiska beslut lett till att ”vi sitter i skiten” energipolitiskt sett. Vad värre är – många av politikerna verkar vilja lösa problemet med ännu mer av det som orsakade det. Hur skall då vi stackars medborgare göra för att klara oss undan de värsta problemen. Är det dags att backa tillbaka till artonhundratalet och installera vedspis? Och hur skall man göra för att få bästa utbytet av sitt elavtal? För de flesta ”lönar det sig” lustigt nog att förbruka maximalt när priset är som högst.

(Den här krönikan är uppdaterad efter valet)

Fasta avtal
Till att börja med är det bara att inse att vi nog aldrig tidigare utsatts för något så orättvist som dagens elpriser. De varierar upp till en faktor hundra mellan norr och söder och med nästan lika mycket mellan de som var förutseende nog att låsa priserna och de som följde myndigheternas rekommendationer och lät priserna vara rörliga. Två grannar med samma elförbrukning kan mycket väl få en skillnad med tiotusentals kronor när månadsräkningen kommer.

Den som varit riktigt förutseende (eller haft tur) kan ha låst sitt elpris på en låg nivå i upp till tre år. Det gäller både privatpersoner och företag och de här prissäkringarna håller nu på att knäcka elföretagen. Regeringen har därför beslutat att stötta dem med upp till 250 miljarder kronor. Hur det skall bli med kunderna är mera osäkert. De blir nog till slut blåsta (som vanligt).

För de kunder som har fasta avtal är det i alla fall bara att ”köra hårt”. Det mest ”lönsamma” är att vänta tills spotpriset är extra högt och i det läget dra på alla elförbrukare för fullt. På det sättet kan man ”tjäna” uppåt en tia per kWh. Det där med att värma vatten och tvätta på natten ger inga som helst ekonomiska fördelar.

Betala per månad
För alla oss som har rörligt avtal gäller delvis andra regler. De särklass flesta i den här gruppen har rörliga avtal där priset beräknas som ett genomsnitt över en månad. Det innebär återigen att det ”lönar sig” att förbruka så mycket som möjligt när priset är som högst.

Att spara el genom att till exempel köra tvättmaskinen på natten blir enbart pinsamt. Det innebär bara att man sparar pengar åt elbolaget eftersom man ändå får betala det högre genomsnittliga priset. Då känns det förmodligen bättre att åtminstone ”tjäna” några kronor genom att förbruka el när det är som dyrast och ändå betala det (i det läget billigare) genomsnittspriset. Liten hämnd är också hämnd.

Till slut har vi det fåtal som har gått över till timdebitering. De är de enda som faktiskt kan påverka sin elräkning genom att välja att förbruka energi när det är som billigast. Men som sagt var – det här är en ganska liten grupp så länge vi tittar på vanliga privata elkonsumenter.

Helt klart är i alla fall att alla som har fasta avtal helt saknar incitament att spara el. Och de flesta som har rörliga avtal saknar incitament att styra över sin förbrukning till nätterna eller då priset av annan anledning är lägre. En del kanske fortfarande tror på TV-reportrars dumheter om att dammsuga på nätterna men förr eller senare inser nog de flesta att det inte finns någon ekonomisk anledning att anstränga sig.

Kommer att ta tid
Så här strax efter valet ser det ut som om väljarna trots allt bestraffade de partier som var huvudansvariga för nedläggningen av dagens situation. Det var faktiskt lite förvånande. Nu finns åtminstone lite möjligheter att lösa problem på lång sikt. Kanske det till och med finns möjligheter att återstarta R1 och R2 även om motståndet är utomordentligt stort. Mer om det längre fram.

Vad som än händer kommer det i alla fall att ta tid att komma ur eländet. Löftet om att ta bort (den idiotiska) skatten på avfallsförbränning kan kanske leda till lite mer elproduktion. Full fart på oljekraftverket i Karlshamn och återinvigning av oljekraftverket i Stenungsund kan också få upp produktionen. Men dyrt blir det och mycket koldioxid blir det.

Massor av olja
När det svenska energisystemet byggdes upp baserades det på vattenkraft, kärnkraft, elproduktion i fjärrvärmecentralerna och reservkraft i ett antal fossileldade kraftverk. Trots att kärnkraftsutbyggnaden efter politiska beslut stannade vid tolv reaktorer var ändå systemet så starkt att reservkraften bara behövde användas när det var riktigt kallt och/eller vid extrema torrår.

På den här tiden var det viktigt att kunna garantera säkerheten också i kristider. Oljekraftverket i Stenungsund byggdes djupt ner i berget och kunde producera 870 MW när alla fyra blocken kördes, alltså lika mycket som en reaktor i Ringhals. Oljekraftverket i Karlhamn kunde producera nästan 1 GW när alla tre blocken kördes. Gaskraftverket i Malmö kunde ge 450 MW och kolkraftverket i Stockholm kunde ge 360 MW.

Till det kom de snabbstartade gasturbinerna, i princip vanliga flygmotorer (jetmotorer) med generatorer. De är bara avsedda att lösa väldigt kortsiktiga problem eftersom de är så ineffektiva och använder ett relativt dyrt bränsle (jetbränsle). I Kalifornien har den usla energipolitiken lett till att den här typen av generatorer används mer eller mindre kontinuerligt.

Det mesta av den svenska reservkapaciteten är numera ett minne blott. Det i särklass modernaste kraftverket, det i Malmö, såldes 2021 till Vietnam för en spottstyver. Kraftverken i Stenungsund och Karlshamn var på väg åt samma håll, men räddades när Svenska Kraftnät insåg att allt höll på att gå ”käpprätt åt h-e”. Ett av blocken i Karlshamn körs nu för det mesta och ett kan dras igång vid behov. Det tredje är nedlagt. I Stenungsund räddades två av blocken i sista stund och ingår nu i kraftreserven. Värtaverket konverterades till bioolja, något som ledde till allvarliga korrosionsproblem. Men också där finns en viss reservkapacitet.

Reservkraftverken ger stabil el och de mycket stora generatorerna stabiliserar elnätet. Men de är ineffektiva eftersom de inte använder spillvärmen. Uppåt 60 procent av energin pumpas rakt ut i närmaste hav. I Karlshamn pumpas spillvärmen i alla fall ut i en populär badvik och resulterar i härligt varmt badvatten. I praktiken används drygt 40 000 liter brännolja i timmen för att värma badviken. Totala bränsleförbrukningen ligger på 70 000 liter olja per timma när ett block körs (det vanliga) och 140 000 liter per timma när två block körs (kommer att bli vanligare) .

Fjärrvärme
De stora fjärrvärmeanläggningarna (kraftvärme) producerar både el och värme och är i och med det betydligt effektivare. De använder all värme som produceras och når på det sättet ofta upp i verkningsgrader över 90 procent. Dessutom eldas de normalt sett med sopor och ”avfall” från skogsindustrin.

2020 införde den sittande regeringen i sin oändliga visdom (ursäkta ironin) en avfallsförbränningsskatt på 75 kronor per ton avfall. Skatten höjdes sedan automatiskt till 100 kronor 2021 och 125 kronor i år. Energipolitiskt sett var naturligtvis skatten idiotisk och ledde både till minskad elproduktion och spridning av sopor i naturen (via bolag som Think Pink). Ett av S-regeringens vallöften är nu att någon gång i framtiden ta bort den avfallsskatt man själva har drivit igenom. Om vi dessutom kunde sluta fjanta oss med materialåtervinning av plast (som sällan fungerar) skulle vi ha ännu mera energi.

Kraftvärmeanläggningarna kan som mest producera en bit över 3 GW, alltså motsvarande tre kärnkraftsreaktorer. I genomsnitt produceras bara hälften av det. Avfallsskatten är en viktig anledning till att man idag håller ner elproduktionen, men det finns också ett annat problem – konkurrensen mellan el och fjärrvärme. Det går sällan att kombinera maximal elproduktion med maximal värmeproduktion.

Så när det är som allra kallast och elbehovet som störst måste anläggningarna skruva ner elproduktionen. Det skulle i och för sig gå att bygga ut kapaciteten, men det tar tid som allt annat.

Stora förändringar
Den stora katastrofen för den svenska energipolitiken var förstås nedläggningen av sex kärnkraftsreaktorer. Men att dessutom lägga ner större delen av reservkapaciteten och straffbeskatta kraftvärmeverken gjorde ont värre. Sverige har idag en dramatiskt mycket sämre effektbudget än vad vi hade för ett par årtionden sedan. Det handlar om ca 8 GW som försvunnit, viket är nästan en tredjedel av den totala förbrukningen en kall vinterdag. Det är dessutom 8 GW som försvunnit i södra Sverige där energin behövdes som mest.

Många verkar tro att vattenkraften från norra Sverige kan användas för att lösa problemet men så är det inte alls. Stamnätet byggdes för att kunna överföra maximalt 7,3 GW från norra till södra Sverige. Sedan dess har nedlagda kärnkraftverk försämrat överföringarnas kapacitet (reaktiv effekt) så att man numera sällan kommer särskilt mycket över 6,5 GW. Att öka kapaciteten kommer att ta många år.

För att göra situationen ännu värre har vi numera en EU-lag som kräver att 70 procent av ett lands överföringskapacitet måste kunna upplåtas till ”transittrafik”, till exempel mellan Norge och Tyskland. För att undvika katastrof bryter Sverige mot den här lagen (något som inte uppskattas av Norge). Annars skulle vi kunna hamna i en situation där kanske bara 2 GW av elen norr om Dalälven skulle komma södra Sverige till godo.

Någon kanske invänder att jag varken räknat med vindkraften eller solenergin. Det beror på att ingen av de två kraftslagen kan räknas in i en effektbudget. När det inte blåser blir det ingen vindkraft och när solen gått ner blir det ingen solel. Större delen av Sveriges vindkraft ligger för övrigt i norra Sverige och är effektivt ”inlåst” bakom stamnätets flaskhals.

Ja milde himmel viken soppa!

Ved och fotogen
Hur skall då ”gemene svensk” klara vinterkylan när elpriserna stiger till tjugokronorsnivån?

Tyvärr sitter vi i en betydligt sämre sits än många andra länder. Sverige har ett betydligt kallare klimat och vi lämnade för många år sedan det fossila samhället bakom oss. Det finns inte många oljepannor kvar i Sverige och gas har vi aldrig använt.

Som tur är tycker många svenskar om ”mysvärme” och har därför installerat braskaminer. På landsbygden finns också en del villor med ”riktig” vedpanna. Det gäller framför allt villaägare som har tillgång till gratis ved.

Den som tycker om att andas in avgaser har dessutom alternativet att köpa en liten enkel fotogenkamin. Sådana kan man köpa för en eller två tusenlappar. Fast det gäller nog att snabba sig. Hos både Jula och Clas Ohlson står det ”slutsålt” på webbutiken.

Annars är det som sagt ved som gäller. Också här kan det nog vara praktiskt att agera nu. Priserna stiger snabbt och tillgången minskar. Mycket av den ved som hittills har sålts i affärerna kom från Ryssland och de importvägarna finns inte kvar. Byggföretagen verkar nu införa ”maximalt antal säckar” i den mån man har något att sälja. De större vedleverantörerna flaggar för brist och högre priser.

Pelletproducenterna står dessutom inför valet att sälja i Sverige eller exportera (dyrt) till Danmark/Tyskland.

Hugg ved!
Men det är väl bara att ta motorsågen och ge sig ut i skogen? Hur svårt kan det vara att fixa egen ved?

Problemet är att försörjningskedjan för ved har stora likheter med försörjningskedjan för halvledare. Det tar lång tid att ta sig från råvara till färdig produkt och ett avbrott någonstans i kedjan tar lång tid att lösa.

Så de björkar och aspar som fälls i höst kan knappast eldas förrän nästa vinter. Veden måste kapas och klyvas och sedan torkas ett år. Större tillverkare har torkugnar, men som privatperson är det bara att vänta på att solen och vinden har torkat veden.

Den som ändå väljer att elda med årets ved får bereda sig på obehagliga överraskningar. Fuktig ved leder till avlagringar i skorstenen och ger risk för skorstensbrand. Plus att det luktar illa och ger dålig verkningsgrad. I bästa fall kommer sotarn och inspekterar innan katastrofen är ett faktum.

För egen del har jag tack och lov gott om torr ved. De många åren med billig el gjorde att vedförråden bara växte även om förra vintern minskade lagren. De gamla lagren räcker den här vintern också men sedan är det dags att börja elda med det som vi fällde tidigt i våras och det som åker ner nu i höst. Det gäller att ha ett par års framförhållning.

Jag kan förresten varmt rekommendera att kapa veden i meterlängder. Förutsättningen är förstås att man har en klyv som klarar meterved men en sådan köpte jag som tur är till svärfar för snart fyrtio år sedan. Den fungerar perfekt fortfarande. Kluven meterved är lättstaplad och vedstapeln välter inte. När veden är torr är det bara att kapa upp den i rätt längder med en liten billig vedkap med 400 mm-klinga. Enkelt och relativt ofarligt.

Den gamla vedkapen med 700 mm sågklinga och motor på 5,5 hästkrafter står sedan många år oanvänd och saknad av ingen. Det kändes alltid som en kamp mot döden att använda den och jag räknade fingrarna efteråt.

El är svårt
Uppvärmningen är nästan alltid den stora elförbrukaren och därefter kommer varmvatten. Elspisen, tvättmaskinen, diskmaskinen och kyl/frys ligger en bra bit därefter. Belysning och radio/TV är numera ganska försumbara elförbrukare.

Det viktigaste är alltså att undvika att använda el för uppvärmning. Där ligger den i särklass största besparingen. Den som har en vedspis både för matlagning och uppvärmning av vatten kan spara ytterligare en del.

Att producera sin egen el är rimligen nästa steg, även om kostnaden är mycket större och vinsten är mycket mindre. Solpaneler är den rimliga lösningen och ger gott om el soliga vår-, sommar- och höstdagar. När elbehovet är som störst blir det däremot ingen produktion alls.

Att låta ett bensin- eller dieseldrivet elverk stå och tuffa kanske låter som en god idé, men det räcker att titta på bensin- och dieselmotorers maximala gångtid för att inse problemet. Få motorer klarar mer än ett par tusen timmar mellan ”seriös service” och det blir bara knappt två månaders kontinuerlig drift. En bilmotor körs sällan mer än 30 000 mil och det motsvarar ”bara” ett halvårs kontinuerlig drift.

Kanske är den gamla tändkulemotorn ett alternativ. Med sin stabila konstruktion och låga varvtal (ett par hundra varv per minut) kunde en sådan motor ”tuffa på” under mycket lång tid. Men det är inte gott om kommersiella tändkulemotorer på marknaden.

Den rimliga lösningen är att använda batterier för mellanlagring. Men det krävs stora batterier för att klara en hyfsat hög elförbrukning och det blir snabbt väldigt många upp/urladdningscykler. För blybatterier brukar man sätta gränsen någonstans runt 500 cykler och litiumbatterier klarar kanske ett par tusen cykler. Batterier blir därför väldigt dyrt och kostnaden per kWh blir omåttligt hög.

Slutsatsen är rimligen att egen elproduktion bara är intressant för att säkra sig mot strömavbrott. Men då räcker förmodligen en liten enkel 12 V-anläggning.

Vill man krångla till det riktigt mycket kan man satsa på gengas. Intresset växer alltid i kristider och gengas duger till och med för bilar. Men för elproduktion ligger ändå begränsningen i motorns maximala gångtid.

Storskaligt fungerar bäst
Det är väl bara att inse att småskalig elproduktion aldrig har en chans mot storskalig elproduktion. Det har vi vetat sedan slutet av artonhundratalet. På samma sätt är planerbar elproduktion överlägsen oplanerbar elproduktion. Småskalig och oplanerbar elproduktion (sol och vind) kan väl klassas som det sämsta av alla världar.

Och där inställer sig naturligtvis den stora frågan – hur tänkte man när man försökte ersätta ett storskaligt, planerbart och mycket stabilt energisystem med ett småskaligt, oplanerbart och ytterst instabilt energisystem? Och ännu värre – hur tänker de som vill fortsätta samma väg trots att vi nu ser resultatet?

Filed under: Göte Fagerfjäll