Vad innebär kompatibilitet? Ja, en av de bästa definitionerna är: ”äger viss ytlig likhet”. Det hävdade för bortemot tjugofem år sedan Modern Elektroniks redaktionssekreterare Stig Malmström och jag har aldrig sett någon anledning att ändra den definitionen.

De senaste dagarna har jag haft anledning att fundera över det här. En diskkrasch i förra veckan gjorde att jag tvingades göra slag i saken och byta till en modernare dator och ett modernare operativsystem. Några av de program jag kör finns inte i 64-bits-version, men det spelar ju ingen roll. Microsoft har ju sin virtuella ”XP Mode”, där alla gamla program går att installera och köra. Inga problem alltså.

Aldrig så lätt
Nu är jag gammal nog att inte tro på sagor, så det har trots allt inte gått åt alltför mycket svordomar. Jag förväntar mig inte att ”enkla uppdateringar” skall gå smärtfritt och jag blir mer förvånad över att saker fungerar än att de inte fungerar.

Så i det stora hela är jag ändå relativt nöjd. Ganska många program gick att använda och med en vrålsnabb fyrkärnig processor och vansinniga mängder primärminne gick det att få de gamla programmen att fungera nästan lika snabbt som på den gamla långsamma datorn. Vackert så.

Avståndet mellan marknadsföring och verklighet är som vanligt väldigt stor, men det är inget att förvåna sig över. Att behålla kompatibilitet över åren är grymt svårt och det är fullt förståeligt att reklamfolket ”glömmer” en del problem. Så har det alltid varit.

Mobiltelefoner och embeddedsystem
Jag fick i somras tillfälle att prata på tu man hand med James Truchard, ”dr T”, vd och grundare av National Instruments. Dr T har en svårslagen kombination av erfarenhet och intellektuell rörlighet, så han är verkligt intressant att prata med. Vi kom bland annat att prata om kompatibilitet och svårigheten att byta datormiljö i embeddedsammanhang.

För så är det ju. I princip kan det verka enkelt att skifta processor, operativsystem eller bådadera. I praktiken är det inte alls lika lätt. Nya drivrutiner kan verka trivialt, men det räcker med ett enda problem för att ställa till elände.

Det här är orsak nog för många tillverkare av embeddedsystem att hålla kvar vid x86-miljön. Åtminstone gör det en eventuell övergång bra mycket långsammare än vad man ytligt sett kan förvänta sig.
Företag som Intel och Microsoft kan förstås dra nytta av det här och inget ont i det. De har lyckats att bygga upp en svårslagen produktbas, där hård/mjukvarukombinationen fungerar ganska hyfsat och där många drivrutiner faktiskt fungerar vid uppdateringar. Det är värt mycket.

Därför lär nog både Intel och Microsoft hänga kvar i många år på embeddedsidan. Uppdateringar till nya versioner av operativsystem/processorer är visserligen jobbiga, men långt ifrån så jobbiga som en övergång till nya processorarkitekturer och nya operativsystem.

Fantastisk miss
Men det här gör det också extra svårt att förstå hur Intel/Microsoft kunde tillåta sig att misslyckas så grovt och så länge på mobiltelefonsidan. Kompatibilitet mellan dator och mobiltelefon har utan tvekan ett värde och framför allt skulle det haft ett stort värde för tio år sedan. En bra x86-baserad telefon med Windows hade nog varit extremt säljbar en gång i tiden.

Idag ser vi dessutom att den här kombinationen tekniskt sett är fullt genomförbar. Intels senaste Atom-processorer är fullt i klass med ARM-baserade lösningar och Microsofts operativsystem funkar utmärkt på mobiltelefoner. Om något år kommer vi säkert att få se fullt konkurrenskraftiga mobiltelefoner med Atom/Windows.

Frågan är bara om det är möjligt att få pendeln att svänga tillbaka efter så här många år. Det finns trots allt en gräns för hur många misstag man kan kosta på sig över åren. Prissättningen på Nokia (säljs till Microsoft) och Blackberry (säljs nog till Fairfax Financial) indikerar att mobiltelefonbranschen passerat en gräns. Mobiltelefoner är konsumentprodukter på samma sätt som TV-apparater och de sätter sina egna standarder. De företag som inte lyckats anpassa sig till det får det svårt.
Så kan det gå.

Filed under: Göte Fagerfjäll