Den här gången tänker jag inte klaga på snön. Orsaken är att jag flyttat mig till Blekinge och här finns bara ett fåtal små snöfläckar mellan träden. Däremot finns det gott om krokusar och snödroppar. Våren har kommit bra mycket längre här jämfört med Stockholm.

Men det är klart – när snön försvinner blir det desto mera vatten. Vår lilla å är ingen å längre. I stället har vi nu en ganska stor (om än grund) sjö, med glada änder och dränkta träd. Vi funderar (inte så) allvarligt på att hyra in ett par jakar och dra igång risodling.

Nu får vi bara hoppas att vårfloden fyller vattenmagasinen längre norrut och att kärnkraftverken kommer igång i full skala. De senaste månadernas elräkningar har varit i mastigaste laget och vattennivåerna i kraftverksdammarna lär ligga farligt nära miniminivån. Den här vintern har verkligen bevisat hur nödvändigt det är att ha en tillräckligt välutbyggd infrastruktur. Elförsörjningen har alltid problemet att varan måste produceras i samma ögonblick som den förbrukas. Det hjälper inte att solen i genomsnitt lyser nästan lika mycket som längre söderut och att vinden i genomsnitt blåser en hel del. När det är som kallast är det också som mörkast och sällan särskilt blåsigt. Då är det en dålig tröst att det kommer att finnas tillräckligt med elektricitet om några veckor.

Och på tal om infrastruktur har de olika politiska lägren börjat sina vallöften om utbyggnad av vägar, järnvägar och annat smått och gott. Eller rättare sagt – borgarna lovar utbyggnad av vägar och järnvägar, medan de andra, med miljöpartiet i spetsen, lovar massiv utbyggnad av järnväg och stagnation eller försämring av vägnätet.

Det är verkligen svårt att förstå den här demoniseringen av vägar och förhärligandet av järnväg. Ur teknisk eller miljömässig synvinkel är ju järnväg bra i många fall och vanliga vägar bra i många andra fall. Att totalt gå över till järnväg vore att offra all flexibilitet och göra systemet dramatiskt mycket mera sårbart. Och det är långt ifrån alltid mera miljövänligt med järnvägstransport. Energiförbrukningen är till exempel lägre för bussar än för spårvagnar och persontåg och i en del fall är det till och med miljövänligare att använda personbil.

Den häftigaste utvecklingen just nu sker nog på buss/lastbilssidan. Både Volvo och Scania har lyckats otroligt bra när det gäller att få fram effektivare motorer, med lägre bränsleförbrukning och radikalt mycket lägre utsläpp. I kombination med bättre aerodynamik och GPS-assisterad hjälp för snålkörning innebär det att energiförbrukningen kommer allt närmare den för godståg. Jag provsatt härom veckan en av Scanias nyaste dragbilar och det är bara att inse att man får väldigt mycket för en miljon. Slår man ut priset på 150 000 mil (som är normal körsträcka) blir det faktiskt mindre per mil än för en hyfsad personbil. Kanske något att ha som nästa tjänstebil?

Allvarligt talat, inte mycket mer än glada förhoppningar hos miljöpartister talar för att framtidens trafik kommer att vara signifikant mycket mera spårbunden än dagens. Visst är friktionen mellan stålhjul och räls betydligt lägre än den mellan asfalt och gummihjul, men i gengäld väger järnvägsvagnar, tåg och spårvagnar så mycket mer (och måste göra det). Järnvägen har en viktig plats i infrastrukturen, men att bygga ut spår till platser där de inte gör nytta är varken bra för nationalekonomi eller miljö. Vi måste komma bort från politiska och miljömässiga låsningar som motverkar sitt syfte och bara har som fördel att ge enkla och lättförståeliga politiska slagord.

Nej, nu får det vara nog med politik och ”surgubbsmentalitet”. Påsken står för dörren och strax därefter är det dags för S.E.E. Vi ses där.

Filed under: Göte Fagerfjäll