– Det finns gott om idioter i världen, men ont om rika idioter, säger Lars Holmqvist, chef för bilunderleverantörsorganisationen Clepa i dagens Svenska Dagbladet. Det handlar förstås om framtiden för Saab Automobile efter Koenigseggs avhopp i går.
Man får väl vara glad att staten hittills kunnat avhålla sig från att agera rik idiot. Spåren från varvskrisen förskräcker och idag är det väl tveksamt om ens Socialdemokraterna skulle kunna luras in i ett statligt Saab-ägande. Där nöjer man sig med att kasta lite gyttja på regeringen för dålig initiativkraft. Tyvärr är nog verkligheten den att en aktiv regering snarare hade lett till en kraftigt dränerad statsbudget och en återupprepning av varvskrisens misstag.
Är då en Saab-nedläggning den katastrof som utmålas? Kommer vi att få se en förslumning av Trollhättan, med gigantisk arbetslöshet och tiggare i gathörnen?
Nej, Trollhättan har goda förutsättningar att klara en nedläggning av Saab. Där finns inte minst ett volymproduktionskunnande som saknas på många andra håll i Sverige (och Norden). Saab-fabriken är utomordentligt effektiv, problemet är ”bara” att vi har en dramatisk global överproduktion av bilar. Det talar inte för små produktionsenheter i högkostnadsländer, även om de är effektiva.
Då finns det andra områden där inte utvecklingen kommit så långt och där närhet mellan konstruktion och produktion är mer värd. Energisektorn är en av dem (t ex vindkraftverk och vågkraftverk), men också inom fordonssektorn borde finnas mycket att göra, så länge man undviker de standardbilar där konkurrensen är så mördande.
Inom elektronikindustrin har vi redan gått igenom allt det här. Omställningen från lokal egenproduktion till global legoproduktion var tuff, men vi ser idag att den inte innebar slutet för nordisk elektronikindustri. De statliga insatserna har varit få och tur är väl det. Nu har vi i stort sett omställningen bakom oss och ligger i framkant när det gäller nya arbetssätt. Om vi använt statliga pengar för att streta emot hade vi haft ett betydligt sämre konkurrensläge.
Det här är viktigt. I Norden har vi en flexibilitet som många andra regioner saknar. Vi är vana vid att exportera, helt enkelt för att hemmamarknaden är så liten. Våra fackföreningar kan verka rigida, men i jämförelse med de tyska och franska framstår de som under av flexibilitet. Vi har fortfarande problem med kontraproduktiva skatter, men från många håll finns en vilja att rätta till sjuttiotalets dumheter.
Det handlar alltså om att ligga på framkanten i en förändrad värld, i stället för att hela tiden se bakåt och gråta över det som förloras. Förändringar innebär alltid att något förloras, men för det mesta blir ändå resultatet en vinst.
I Johan Norbergs bok ”När människan skapade världen” skriver han mycket om ”kreativ förstörelse”. Marknadsekonomin baseras på konkurrens och det innebär att den som har en bättre lösning konkurrerar ut den som har en sämre. Det är i grunden positivt, men i nyhetsrapporteringen dominerar alltid det negativa, de som förlorar jobben och de orter som förlorar viktiga företag.
Om man drog slutsatser utifrån nyhetsflödet de senaste trettio åren skulle man snabbt inse att allt hela tiden blir sämre. Arbetare avskedas och företag går i konkurs. Kapitalismens kris framstår som ett faktum och Sverige och världen är på väg mot botten.
Om vi i stället tittar på statistiken framträder en helt annan bild. De ekonomiska förbättringarna är sanslösa och det gäller inte bara i västvärlden. Också U-länderna, åtminstone de som tillåter marknadsekonomi, har utvecklats snabbt och positivt. Uppenbarligen finns en diskrepans mellan nyhetsrapportering och verklighet.
Orsaken till det är förstås att de negativa förändringarna sker snabbt, medan de positiva tar tid. Det är mycket lättare (och intressantare) att rapportera om en företagsnedläggning än om det företag som sakta, men säkert tar över. Nyhetsrapportörerna ger en i och för sig korrekt dagsbild, men det gäller att alltid ha ”den stora bilden” klar för sig.
Samma sak gäller förresten lågkonjunkturer. Varje gång de inträffar talar vänsterdebattörer om ”kapitalismens kris”. I själva verket är konjunktursvängningarna en naturlig del av marknadsekonomins utveckling. Det är i lågkonjunkturer som företag effektiviserar och strukturrationaliserar för att komma ut starka i nästa högkonjunktur. En ständig högkonjunktur är en omöjlighet och inget att sträva efter. Titta bara på verksamhet (statlig eller privat) som inte är konkurrensutsatt (tack och lov en allt mindre del). Där lever man i en artificiell ständig högkonjunktur och resultatet är alltför ofta dålig produktivitet och rigiditet.
För arbetarna hos Saab i Trollhättan eller Flextronics i Karlskrona är det säkert inte lätt att just nu se det positiva i utvecklingen. Men det är betydligt bättre att försöka dra nytta av övergripande trender än att försöka motarbeta dem.

Filed under: Göte Fagerfjäll