Sodomitlera och återvunnen plast

Det var längesedan jag skrattade så gott åt ett TV-program. Statyn av Daniel Helldén i ”bronserad sodomitlera” som Kristoffer Appelquist i SVTs Svenska Nyheter låtit sätta upp på Skeppsbron i Gamla Stan blev grunden till en härligt hejdlös drift med både Helldén och svensk offentlig konst. Och det kunde sannerligen behövas lite humor efter den tragiska dokumentären Återvinningsbluffen (också SVT) om den katastrofala plaståtervinningen där man enkelt kunde visa att nästan all plast som skall återvinnas i själva verket hamnar på soptippar, i havet eller eldas upp i anläggningar utan rening.

Plast i havet
Att plast är svårt att materialåtervinna är i och för sig inget nytt. I praktiken är det i stort sett bara PET-flaskor och förpackningsplast i industrin (där all plast är av exakt samma typ) som faktiskt går att materialåtervinna på ett rimligt sätt. När olika plasttyper blandas med varandra blir det omöjligt att återvända till något som går att använda en gång till.

Det här har man som sagt ”alltid” känt till. Att återvinna stål, aluminium, bly, papper och glas är enkelt och till och med lönsamt. Att återvinna plast är närmast omöjligt och fruktansvärt dyrt. Men plaståtervinning blev tidigt en symbolfråga och för symbolfrågor gäller inte vanliga regler.

Fram tills för några år sedan skickades därför massor av plast ”för återvinning” till Kina. Frakten var billig eftersom de containrar som fraktar varor från Kina till Europa för det mesta går tomma i retur. I Kina fanns också gott om barn och ungdomar som kunde sortera plast.

Redan från början visade det sig att väldigt lite av den plast som sorterades faktiskt gick att använda. Den absoluta majoriteten gick vidare till soptippar eller dumpades direkt i floderna för vidare färd ut i havet. En hel del av plastsoporna kom faktiskt i retur till väst via havsströmmarna.

Sedan några år vägrar Kina att ta emot plastsopor så nu har man tvingats att hitta nya kreativa sätt att hantera plaståtervinningen. Den tyska dokumentären Återvinningsbluffen (finns på SVTplay – klicka här) visar hur återvinningsindustrin till stor del tagits över av kriminella ligor som tjänar gigantiska summor på att påstå sig återvinna plasten. I verkligheten hamnar fortfarande allt utom några få procent på diverse soptippar, eldas upp i det fria eller används som bränsle i till exempel cementindustrin i Östeuropa. Här talar vi naturligtvis om orenade förbränningsanläggningar där till exempel giftiga dioxiner släpps ut i stora mängder.

Svensk fjärrvärme
Det här gäller naturligtvis också de svenska plastsopor som sorterats ut för återvinning. Det gäller däremot inte det plastavfall som kastats som hushållssopor eller redan från början klassats som alltför dåligt för återvinning. Alla dessa sopor går i stället till de förbränningsanläggningar som är basen för svensk fjärrvärme.

Det tragikomiska resultatet är att det plastavfall som inte går till återvinning utnyttjas fullt ut som värme till bostäder och till elproduktion. Förbränningen av det här avfallet är så effektiv att dioxinutsläppen från alla svenska förbränningsanläggningar är mindre än ett gram per år. Utsläppen av koldioxid är precis lika stora som om man eldat något annat och plasten blir en värdefull resurs i stället för en kostnad.

Det plastavfall som skall återvinnas ställer däremot i stort sett bara till elände. Huvuddelen hamnar på soptippar eller i havet och den del som faktiskt blir till värme eldas i anläggningar där dioxiner från förbränning av PVC-plast går helt orenade ut i luften. Jag vågar inte ens tänka på hur mycket elände som släpps ut helt i onödan. Till råga på allt kostar det massor av pengar att skapa alla de här problemen. Plastavfallet blir på det här sättet enbart ett problem och en kostnad.

En liten omväg
Dokumentärfilmen Återvinningsbluffen är mycket välgjord men drar den något märkliga slutsatsen att lösningen på problemet är att sluta använda plast. Detta trots att man faktiskt har ett inslag från ett modernt danskt kraftverk där man eldar med plastsopor och renar utsläppen nästan lika bra som vi i Sverige gjort i många år. Gissningsvis skulle de tyska miljöorganisationerna få ”frispel” om programmet rekommenderade sopförbränning av plast.

Men i verkligheten är förstås förbränning av plastavfall ett alldeles förträffligt sätt att återvinna plast. Man kan förslagsvis se det som en extremt värdeskapande omväg på vägen från fossila eller biologiska kolväten till värme. Det är ungefär samma sak som att göra möbler av trä i stället för att elda upp veden direkt. Att möblerna till slut hamnar i en förbränningsanläggning innebär bara att veden tagit en mycket lönsam omväg.

För plast är ju inget annat än en förädlad form av olja eller gas. Det behöver inte ens vara fossil olja eller gas även om det är vanligast. Att elda plast innebär inte att några råvaror förstörs utan det är bara samma gamla kolcykel som överallt annars. Kol omvandlas till koldioxid vid förbränning och koldioxiden omvandlas tillbaka till kol och syre via växternas fotosyntes. Så länge den plast som eldas upp ersätter kol, olja eller gas blir slutresultatet detsamma som om man eldat kol, olja eller gas direkt.

Naturligtvis har inte tillverkningen av ny plast hundraprocentig verkningsgrad, men förlusterna blir allt mindre. Till och med om man bara jämför med den minimala andelen plast som faktiskt materialåtervinns är det nog ofta effektivare att producera ny plast och sedan energiåtervinna avfallet.

Om vi jämför med hela den galna hanteringen av plaståtervinningen blir det naturligtvis otroligt mycket effektivare och miljövänligare att elda upp plastavfallet i fjärrvärmeanläggningar eller anläggningar för elproduktion. Det är helt enkelt ett alldeles utmärkt och ”cirkulärt” sätt att göra plastavfall till en tillgång i stället för en kostnad.

I förra veckan berättade en leende miljöminister Per Bolund att regeringen nu skall satsa på att fördubbla materialåtervinningen av plast. Det innebär alltså att Sverige skall satsa stora pengar på att skifta från en effektiv och miljövänlig hantering av plastavfall till en idiotisk och miljöfarlig hantering. Gissningsvis kommer Miljöpartiet i framtiden att bli hågkomna som det parti som förstörde det välfungerande svenska avfallssystemet och energisystemet. Men kanske man hellre vill bli herostratiskt ryktbara än bortglömda (herostratiskt ryktbar betyder ryktbar genom illdåd – efter Herostratos som brände ned det praktfulla Artemistemplet i Efesos den 21 juli år 356 f.Kr. i syfte att uppnå ryktbarhet).

Sodomitlera
En miljöpartist som på egen hand ägnat många år åt att nå en herostratisk ryktbarhet är Daniel Helldén, trafikborgarråd i Stockholm. Han har nu haft sin position i både ett rödgrönt och en blågrönt kommunstyre och redan det borde räcka för en viss ryktbarhet. Men hans hantering av Stockholms trafiksituation har förstärkt ryktbarheten till herostratisk nivå.

Därför blev det mycket publicitet när det en dag i förra veckan stod en staty i naturlig storlek av Daniel Helldén på Skeppsbron i Gamla Stan. Statyn var mycket välgjord och föreställde Helldén på en elsparkcykel. Den var enligt en skylt uppförd av konstnären K A Ahonen, tillverkad i ”bronserad sodomitlera” och i sin helhet finansierad med offentliga medel.

Redan efter ett dygn fraktades statyn bort av trafikkontoret och det dröjde till fredag kväll innan hela historien avslöjades. K A Ahonen visade sig vara Kristoffer Appelquist (som även heter Ahonen), programledare för satirprogrammet Svenska Nyheter. Programmet är ett av de få (det enda?) som vågar skämta med sådant som annars ingen vågar ge sig på. Det kan handla om könsnormer, gängkriminalitet, politisk korrekthet och ibland till och med klimatskrämsel (med stor försiktighet). Programmet har i sina bästa stunder varit en härlig motpol till den olidliga politiska korrekthet som annars präglar SVT.

Den här gången riktades en del av udden mot den offentliga konsten, där konstverk som ”blå vindögd plastsmurf” (800 000 kronor) och en livstidsanställd person utan uppgifter på en perrong (6,5 miljoner kronor) bara är några exempel. En procent av byggkostnaderna för offentliga byggnader går till konst som ofta i bästa fall resulterar i huvudskakningar och i sämsta fall i ilska över bortslösade offentliga pengar.

Så programledningen bestämde sig för att ta en liten del av SVTs anslag till att bekosta ett eget offentligt konstverk. På köpet kunde man göra en ironisk analys över Daniel Helldén och hans verk.

Det hela blev hejdlöst roligt. Den som inte tittade på programmet i fredags kan klicka på länken här eller på egen hand gå in på SVT Play. För en gångs skull kändes det som om skattepengarna var väl investerade.

Om man sedan i framtiden kan återvinna ”sodomitleran”? I värsta fall blir kanske Daniel Helldén ansvarig för det. Han är nämligen enligt egen utsago på väg bort från kommunpolitiken och in i riksdagen.

13 Responses to “Sodomitlera och återvunnen plast”

  1. Vad kommer att hända med plasten i uttjänta vindkraftverk ? Något som finns i MP;s partiprogram ? Återvinning ?

  2. Kanske de kan användas som vingar i elflygplan. Eller varför inte rotorblad i gigantiska helikoptrar för att placera ut nya vindkraftverk. Allt är möjligt om man bara har rätt tro.

    Fast i den verkliga verkligheten hamnar de nog snarare på soptippen tillsammans med alla gamla uttjänta batterier till elbilar. Bella Nilsson från Think Pink kan säkert övertyga någon stackars markägare om att upplåta utrymme. Det viktigaste är att inget går till förbränning.

    /göte

  3. Att det är omöjligt att återvinna blandad och ofta skitig plast är som sagt välkänt. PET-flaskor lär funka, och dom samlas ju i Sverige in med hjälp av ett pantsystem.
    Där vi bor källsorteras matavfall som enligt uppgift blir biogas till bl a bussar. Hoppas att det är sant! Jag funderar över vad som sker med det blandade avfall som inte är matavfall. Det verkar ju meningslöst att skilja ut den blandade plasten, men hur är det med konservburkar av metall? Plockas dom bort innan förbränning för att återvinnas?
    Min slutsats blir i så fall att källsortera metall men inte spilla tid på plasten. Fast helt säker kan man ju aldrig vara….

  4. Hej Ulf

    Så vitt jag har sett plockar man upp all järnhaltig metall med magneter för återvinning så det funkar nog även utan källsortering.

    Däremot verkar det vara dåligt med data över ”vinsten” i att göra biogas i stället för att energiåtervinna. Eftersom ingen publicerar några siffror kan man misstänka att det inte blir någon vinst. Ännu värre blir det väl med idéerna om att göra vätgas av biogas (i stället för av naturgas). Där skulle jag verkligen vilja se lite siffror.

    Det lustigaste är kanske ändå tankarna på att göra koldioxid till växthus från biogas. Snacka om inverterad symbolpolitik.

    /göte

  5. Att det är nära nog omöjligt att återvinna plast som skiljs ut från hushållssopor torde ju vara ganska uppenbart. Av någon anledning för delar av Fastighetsägarföreningen ett krig mot fjärrvärmebranschen, som de menar skall räkna plast som energiåtervinns som fossilt bränsle. Samtidigt menar det att det är kraftvärmeföretagens ansvar att ordna denna sortering. Fastighetsägarna skall inte behöva anstränga sig. Visst skulle kraftvärmebolagen sortera ut all plast, men vad skall den användas till? Och vem skall betala? Och vilken är miljönyttan? https://photos.app.goo.gl/MNrnVRT9ePkGpXGk7

  6. Hej Rafael

    Det här är nog tyvärr bara en liten del av ett stort problem. Nästan alla myndigheter och företag anställer numera miljö- och klimatansvariga och i den gruppen råder nog en närmast total likriktning.

    Inget konstigt med det i och för sig. Miljöaktivisterna är väl de som i första hand söker sig till miljölinjerna på våra universitet och vid det här laget är det nog otroligt obekvämt för någon med ”fel” åsikter att gå någon av de här linjerna. Ungefär på samma sätt som om en ”borgare” vill utbilda sig på journalisthögskolan eller läsa kulturgeografi. Det finns absolut inga ideologiska spärrar, men det blir väldigt jobbigt att ständigt stå i opposition.

    Det här innebär i sin tur att lagar som miljöbalken kan få en mycket större och obehagligare roll än någon kunde ha tänkt sig. Vi ser redan vad som hänt på Gotland, där två myndighetsanställda miljöaktivister har lyckats att ”vränga lagen” så att kalkbrytning blir omöjlig. Miljöbalken är så vag att det går att stoppa nästan vad som helst om man bara vill. Och aktivisterna vill verkligen.

    /göte

  7. Skulle det inte vara bra att separera matavfall, eller ?

    Daniels åkermark är full av grön plast – från matavfallspåsarna.
    https://www.svt.se/nyheter/lokalt/smaland/har-ar-akern-full-av-gron-plast-fran-matavfallspasarna

  8. Kan man sätta stämpeln förnybart, hållbart, klimat, återvinning osv på något försvinner alla rimliga krav på att presentera trovärdiga beräkningar av nyttan i förhållande till insatsen. Det är något inte enbara politikerna har upptäckt utan även näringslivet.

  9. Råvaran till plast är nästan alltid fossil olja så hur man än vrider och vänder på det är den en fossil råvara som eldas upp. Att den tar en och helst flera omvägar så att den används flera gånger är naturligtvis bra men den är och förblir en fossil produkt. Går därmed inte att jämföra med att tillverka något av trä.

    Programmet var ju tyskt så jag hoppas att det ger ringar på vattnet så vi kan få veta vad som händer med den svenska plasten som återvinns. För närvarande finns det väl ingen anläggning som kan sortera ut pIasten speciellt bra och i Linköping där jag bor tror jag att mycket går till förbränning. Men då kan jag väl lika gärna slänga plasten i soporna tänker kanske du? Nix, finessen med att få plasten separat är att den blir ett utmärkt justerverktyg i sopförbränningen. Det funkar inte att bara ösa in sopor utan förbränningen måste hela tiden styras med rätt andel sopor/annat mer brännbart material och det är plasten perfekt till. Hur mycket som går den vägen? Hur mycket som hamnar i Bulgarien? Sedan hur länge? Ingen aning tyvärr.

    I Motala byggs nu ”Världens största och modernaste anläggning för plaståtervinning”. En titt på deras hemsida visar att den kommer att fungera på samma sätt som i Tyskland. Till 90% får de 10 fraktioner utmärkt plastmaterial – som troligen inte kommer att användas till nya produkter här heller.

    Det som behövs är att någon kommer på ett sätt att tillverka högvärdiga volymprodukter av plastsmulor. Dessutom till samma pris som ny plast och utan att det genererar en massa mikroplast till miljön. Troligen en omöjlig uppgift.

  10. Hej Bengt

    Vad man än tycker om fossila bränslen står det klart att de är basen i jordens energiförsörjning. De går inte att tänka bort hur gärna man än vill. Det finns helt enkelt inte tillräckligt mycket skog som vi kan elda upp.

    Därför tycker jag nog att målet bör vara att utnyttja olika typer av bränslen på ett så bra sätt som möjligt och börja med att ersätta fossila bränslen där de relativt enkelt kan ersättas.

    På sikt kan vi förhoppningsvis ersätta stora fossileldade kraftverk och fjärrvärmeanläggningar med kärnkraftsbaserade anläggningar. Men de närmaste årtiondena måste vi ändå räkna med att mycket stora mängder ren olja, kol eller naturgas går till den här typen av verksamhet. Att elda plastavfall blir i det läget en direkt ersättning till att elda olja.

    Den stora skillnaden är att vi genom att ta vägen via plast har kunnat utnyttja plastens fantastiska fördelar som förpackningsmaterial. Vi som var barn i en tid då plasten var mindre vanlig vet hur stora de här fördelarna är.

    Den dagen då vi lyckats bygga ut kärnkraften (fission och/eller fusion) så mycket att vi inte längre behöver elda kol och olja kan vi också på ett ekonomiskt sätt producera plast utan fossila råvaror. Det är ju inget större tekniskt problem att tillverka kolväten baserat på koldioxid och väte Det behövs bara väldigt stora mängder energi, I grunden är det samma processer som användes av Tyskland under andra världskriget för att tillverka bränsle till flygplan och bilar.

    Kan man alltså jämföra eldning av plastavfall med att elda trä? Ja visst kan man göra det om alternativet är att plasten hamnar i soptippar eller i havet. En MWh från plastavfall ersätter lika mycket olja som en en MWh från träavfall.

    För egen del har jag heller inga som helst problem med att kasta plast i en separat container på återvinningscentralen. Jag blir inte ett dugg ledsen för att plasten går till förbränning och till att reglera förbränningens effektivitet. Tvärtom tycker jag att det är alldeles utmärkt och något att ”tala högt” om .

    /göte

  11. Bill Gates säger: Kärnkraften och kärnkraftsindustrin spelar en viktig roll när det gäller att nå det globala nollutsläppsmålet.

    Kinesiska forskare arbetar med en unik reaktordesign, som förutom att den är en så kallad smältsaltreaktor, som inte behöver vatten för kylning, dessutom använder sig av torium som bränsle i stället för uran. En prototypreaktor ska enlig forskarna startas upp i höst och planen är sedan att bygga kommersiella reaktorer i både Kina och andra länder. Den kinesiska reaktordesignen bygger vidare på amerikansk forskning kring smält saltreaktorer och toriumbränsle som ägde rum under 1950-, 1960- och 1970-talet vid Oak Ridge National Laboratory, som byggdes under andra världskriget som en del av Manhattanprojektet. Eftersom tekniken, tack vare att den inte kräver något kylvatten, lämpar sig väl i områden med torrt klimat räknar man med att bygga flera reaktorer i de mindre befolkningstäta öken- och slättområdena i landets nordvästra delar.

    Källa: Framtidens INDUSTRI nr 6, 2021.

  12. Hej Leif

    Visst är det intressant att se lite vett och sans komma tillbaka efter så många års frånvaro. Kineserna (och många andra – bland annat två danska företag) arbetar nu vidare med tekniken från Oak Ridge-reaktorn (som stängdes 1969) efter att alla data blev offentliga. för några år sedan. Planer på toriumreaktorer fanns också redan på sextiotalet.

    Och bättre sent än aldrig. Så här drygt femtio år senare är fortfarande saltsmältereaktorer och torium det senaste och modernaste på reaktorhimlen. Vi får väl se tiden från sent sjuttiotal fram tills nu som en mörk period i världens energiutveckling och hoppas att utvecklingen tar fart igen på allvar. Energibrist är förmodligen det största och onödigaste hotet som finns.

    Jag skrev förresten nyss på Henrik Jönssons upprop ”Energiupproret” (https://energiupproret.se/). ”För oss som tycker det är viktigare att energipolitiken fungerar än att den låter bra”. Kan rekommenderas.

    /göte

  13. Hej Göte,

    Jag har också skrivit på ”Energiupproret”, hoppas Henrik Jönsson får ihop 100 000 underskrifter.

    /Leif

Leave a Reply