Klimataktivister blev nyttiga idioter

Klimat- och miljöaktivister brukar framställa olje- och kolindustrin som sina stora fiender och det kan de väl få lov att göra om det roar dem. Men när de försöker utmåla sig själva som kolindustrins stora fiender haltar logiken betänkligt. Snarare har väl aktivisterna haft en femtioårsperiod där de agerat nyttiga idioter. Trots allt var ju kärnkraften det enda verkliga hotet mot kolindustrin.

Konspirationsteorier är populära men sällan sanna. Framför allt är det dumt att tro på konspirationsteorier där konspiratörerna inte har någon större ekonomisk eller politisk nytta av konspirationen.

Vem dödade elbilen?
Ett bra exempel på det är dokumentärfilmen ”Who killed the electric car” från 2006. Filmen försöker visa hur elbilen har motarbetats, framför allt med utgångspunkt från General Motors elbil EV1 som lanserades under några år i slutet av nittiotalet. Grundtanken i filmen är att EV1 var så fantastisk att GM var tvungna att ”döda” den. Annars skulle alla ha bytt sin konventionella bil mot en elbil.

Idag är det lätt att se filmen som en halsbrytande parodi (viket den absolut inte var). EV1 var ett kul experiment, men bilen var skrattretande usel jämfört med dagens elbilar. Då kräver ändå dagens elbilar stora subventioner för att ha en chans mot konventionella bensin- och dieselbilar (som i princip var färdigutvecklade på nittiotalet). Filmens konspirationsteori faller samman som en dålig sufflé.

Fredsrörelsen och KGB
En konspirationsteori som däremot visade sig hålla måttet var den mellan KGB och fredsrörelsen i Europa. Efter att KGB-arkiven öppnades på nittiotalet kunde man se att KGB varit den drivande kraften bakom kampanjen ”ett kärnvapenfritt Europa”. Ett kärnvapenfritt Västeuropa skulle ge Sovjet ett närmast ointagligt strategiskt försprång.

KGB satsade hårt, men lyckades trots det inte ta sig hela vägen. Olje- och bilindustrin behövde aldrig konspirera mot elbilen eftersom den så länge var så undermålig i jämförelse med konventionella bilar.

Kärnkraften och kolet
Då är det intressantare att ta en titt på kärnkraften. Där kan vi verkligen tala om en hård konkurrent till framför allt kol- och naturgasindustrin. Om vi backar tillbaka till femtio- och sextiotalet var nog de flesta överens om att elproduktion med kol och gas på sikt var en dödsdömd teknik. Kärnkraften skulle ta över helt på bara några årtionden.

För kolindustrin var hotet extra stort eftersom man redan sett strukturella problem. Redan på sextiotalet hade kolet konkurrerats ut från järnvägen och fartygstrafiken och det var uppenbart att den mera lätthanterliga oljan skulle ta över uppvärmningen av bostäder. Kvar fanns stålindustrin och en snabbt växande elproduktion.

Också naturgasföretagen såg vad som komma skulle. El är mycket lättare och säkrare att distribuera än naturgas. Vem vill bygga ut gasnät om det finns billig el? Det mera sannolika var att befintliga gasnät i städerna skulle rivas och ersättas av el.

Till och med oljeföretagen såg hotet från kärnkraften. Den snabbt växande marknaden för uppvärmning med olja riskerade att ”kallna” när marknaden översvämmades av billig el och dessutom superbillig spillvärme från kärnkraften.

I en värld med utbyggd kärnkraft finns det ingen plats för stationära anläggningar som drivs av fossila bränslen (eller ved för den delen). Oljebolagen skulle tvingas att nöja sig med att försörja bilar, bussar och flygplan och kolföretagen skulle i stort sett bara ha kvar stålföretagen som kunder.

Var det möjligt?
Idag tror säkert många att en så kraftig utbyggnad av kärnkraften skulle ha varit omöjlig. Konventionell reaktorteknik använder ju bara U-235-isotopen, medan 99 procent av det uran som bryts är U-238.

Men redan på femtiotalet var man klar över att det skulle vara fullt möjligt att använda både U-238 och torium i ”snabba” reaktorer. Det var också välkänt att avfallet från befintliga konventionella reaktorer skulle kunna köras ett varv till i kommande reaktortyper (det vi nu kallar fjärde generationens kärnkraft).

Över huvud taget visste man redan på femtio- och sextiotalet i stort sett lika mycket som vi vet idag. Tanken var att bygga reaktorer av generation två (de vi har i Sverige) och sedan gå över till generation tre och fyra. Reaktorer av generation två skulle efter kanske femtio år ersättas av reaktorer av generation fyra. Teknik och material som inte var färdigutvecklade på sextiotalet skulle med till visshet gränsande sannolikhet vara i produktion fyrtio år senare.

Med det här arbetssättet skulle det vara fullt möjligt att ersätta all elproduktion i världen och ändå ha bränsle i tiotusentals år. Något som för övrigt knappast skulle bli aktuellt eftersom fusionsreaktorer, med oändlig tillgång till bränsle,  rimligen borde finnas på plats efter bara 100 eller 200 år. Att skifta från fissionsreaktorer till fusionsreaktorer är inte svårt och kräver ingen ändrad infrastruktur.

Så visst fanns det all anledning för kol-, gas- och oljeföretagen att vara rädda. Kärnkraften var ett existentiellt hot mot alla som sysslade med fossila bränslen.

Miljö och klimat
Det finns utmärkta empiriska bevis både på att kärnkraften fungerar och att den ger fantastiska miljöfördelar. Det främsta beviset heter Sverige, där till och med en ”rumphuggen” kärnkraftsutbyggnad ledde till en halvering av koldioxidutsläppen och en nästan hundraprocentig minskning av svavelutsläppen.

Om hela världen valt Sveriges väg hade världens koldioxidutsläpp, svavelutsläpp och partikelutsläpp varit dramatiskt mycket lägre än idag. Till och med om alla världens länder utvecklats så snabbt att alla haft samma levnadsstandard som dagens Sverige hade utsläppen varit betydligt lägre än idag.

Klimataktivister brukar roa sig med att addera koldioxid från importvaror och undvika att subtrahera koldioxid från exportvaror. I en värld med en massiv användning av kärnkraft hade inte ens detta varit meningsfullt eftersom alla länder då hade haft låga utsläpp. Sannolikt hade inte ens transporterna haft några koldioxidutsläpp. Stora containerfartyg är perfekta för atomdrift.

Även om alla var rikare och bilar och flygplan fortfarande drevs av fossila bränslen skulle förmodligen världens utsläpp av koldioxid kunnat halverats jämfört med idag. Det är väl dessutom sannolikt att elbilarna haft ett bättre utgångsläge än idag. Men det spelar ärligt talat mindre roll. I en värld med fullt utbyggd kärnkraft hade koldioxidutsläppen varit en icke-fråga.

Vem dödade kärnkraften?
Det tänkta kärnkraftsamhället var fullständigt genomförbart och kunde utlova en ganska fantastisk kombination av välfärd och miljö/klimatfördelar. Varför tog det då stopp?

Det uppenbara svaret var att anti-kärnkraftsrörelsen fick ett fantastiskt genomslag efter olyckan i Harrisburg 1979. Visserligen resulterade olyckan inte i några utsläpp och ingen skadades eller dödades. Men nyheten spreds med rekordfart och lika snabbt skapades anti-kärnkraftsorganisationer över hela världen.

Ingen har väl på allvar påstått att kol-, gas- och oljebolagen stod bakom anti-kärnkraftsrörelsen, men helt klart är i alla fall att kol-, gas- och oljebolagen blev de stora vinnarna när kärnkraften sköts i sank. Fossilindustrin blev av med sin enda stora konkurrent och hade all anledning att vara positiv till aktivisterna.

Från kärnkraft till klimat
Vad har då anti-kärnkraftsrörelsen med klimatrörelsen att göra?

Svaret är mycket enkelt. Nästan hela klimatrörelsen har sina rötter i anti-kärnkraftsrörelsen. Det är förklaringen till att klimatrörelsen fortfarande är så otroligt negativ till kärnkraft trots att kärnkraft så uppenbart är det effektivaste och miljövänligaste sättet att producera el utan koldioxidutsläpp.

I det här ljuset blir det extra roande att se miljöaktivister skälla på fossilföretagen för att de visste om koldioxidens effekter redan för trettio år sedan. Klimataktivisterna visste redan för trettio år sedan att kärnkraften var det mest koldioxidsnåla sättet att producera el. Men de vägrar till och med idag att tro på det som de egentligen vet.

Det är faktiskt så otroligt illa att klimataktivisterna i regeringen fortfarande gör allt för att lägga ner kärnkraften. Till och med idag – när alla rimligen vet bättre – vill man hellre öka koldioxidutsläppen än att se de förhatligt välfungerande kärnkraftsreaktorerna pumpa ut stabil och koldioxidfri el. Argumenten för nedläggningarna är så tunna och så pinsamma att det är en gåta varför inte journalisterna brister ut i gapskratt varje gång Bolund och Ygeman uttalar sig.

Katastrofala elpriser
Klimatkatastrofer får vi höra mycket om, men elkatastrofer är inte riktigt lika populära i media. Ändå är det precis det vi ser början av just nu.

För ett par timmar sedan passerade elpriset i Sverige en ny ”magisk gräns”. Produktionspriset gick upp till 196 euro per MWh, vilket motsvarar 2,50 kronor per kWh inklusive moms och ca 3,50 per kWh inklusive nätavgifter. Den här typen av priser har vi inte sett tidigare och självklart inte under sommarhalvåret.

Höga priser har i och för sig varit det normala hela det här året för alla som bor i Skåne och Blekinge (elområde SE4). Men nu gäller priserna också hela SE3, vilket inkluderar både Stockholm och Göteborg. Det ser ut som om Sveriges befolkning måste vänja sig vid minst fördubblade elpriser.

Minskad förbrukning
Av media och våra politiker får vi ofta bilden att de höga elpriserna beror på ökad förbrukning. Elektrifiering av industri och elfordon kräver mer el och det är något som vi måste stå ut med i klimatets namn.

Men inget kunde vara mera fel. Om vi tittar på Sveriges elenergiförbrukning över åren ser vi i stället en minskning de senaste åren. Året med högst förbrukning var 2001, med ca 150 TWh, medan vi 2020 hamnade en bra bit under 140 TWh. Det var faktiskt den lägsta förbrukningen sedan mitten av 1980-talet.

Vi kan inte heller skylla på effekttoppar. Klockan 08.00 i morse, då elpriserna bröt igenom den senaste prisvallen, låg effektförbrukningen på 15,2 GW. Det skall jämföras med 15,1 GW förra året motsvarande onsdag klockan 08.00 och 16,4 GW året innan. Sedan 2015 (Kontrollrummets dataserie sträcker sig inte längre) har den momentana effekten pendlat mellan som lägst 14,9 GW (2018) och 16,5 GW (2017). Genomsnittet över perioden är 15,6 GW.

Vi har i och för sig haft en ökad elproduktion de senaste åren, närmare bestämt lika mycket som vindkraftsproduktionen. Men den har uppenbarligen inte gjort något för att stabilisera varken elpriser eller elnät. Det är lätt att dra slutsatsen att i princip all vindkraftsel har exporterats. Kul på sitt sätt, men statistiken visar att vi hade kunnat producera lika mycket el genom att utnyttja kärnkraften fullt ut och mer genom att låta bli att lägga ner reaktorer. Då hade vi dessutom kunnat exportera el när priserna var höga i stället för att slumpa bort den när alla andra också har överskott.

Torrt och vindstilla?
I media hör vi just nu förklaringar om uteblivna regn och svaga vindar. Däremot talas det betydligt mera tyst om nedlagd kärnkraft.

Och visst har det varit torrt några veckor, åtminstone jämfört med förra årets kraftiga regn i norra Sverige. Förmodligen överraskades man av att den våldsamma tillrinningen i maj och juni byttes i låg tillrinning i juli och augusti. Kanske hade det varit möjligt att fylla dammarna bättre under försommaren och slippa stå med fyllnadsgrader en bit under det normala nu. Den ackumulerade tillrinningsenergin är i alla fall inte mindre än normalt hittills i år. Och vattenkraftsproduktionen 2021 är hittills större än jämförbara perioder de senaste fem åren.

Inte heller vindkraften har haft ett dåligt år om vi ser till totalproduktionen. Den kommer kanske inte upp till nivåerna från det blåsiga 2020, men produktionen hittills är större än övriga år fem år tillbaka. Att sedan vindkraften svänger våldsamt och inte kan räknas in i effektbalansen är inget nytt.

Kärnkraften gör skillnaden
Den stora skillnaden ligger i stället på kärnkraften. Förra årets kraftiga vattenflöden vid ”rätt” tillfälle innebar att nedläggningen av R2-rektorn inte märktes. I år ser vi betydligt svagare flöden, ytterligare en nedlagd reaktor och dessutom en incident som förlängt översynen av R4 (den är uppe på tredjedels effekt nu).

Det är illa nog att plocka bort 13 TWh i årsproduktion (R1 och R2). Det är lika mycket som skillnaden i vattenkraftsel mellan ett extremt torrår och ett extremt våtår. Men det är ännu värre att plocka bort mer än 2 GW stabil elproduktion från södra Sverige. Där kan vi verkligen tala om konsekvenser.

Som Europa
2021 ser ut att bli ett ödesår för elproduktionen i Europa. Tyska Energiewende har misslyckats och de senaste månaderna har vi fått se våldsamt ökande priser (upp till 300 procent) på kol och naturgas. Det har i sin tur drivit upp elpriserna och vi ser nu medborgaruppror mot vansinnespriserna på många håll i Europa.

I Sverige skulle vi ha kunnat stå vid sidan av och le försmädligt åt dårskaperna. Men i stället har våra politiker de senaste åren gjort sitt bästa för att förstöra den svenska elproduktionen. Detta trots att de rimligen måste ha vetat vad de gjort.

De stora vinnarna just nu ser framför allt ut att vara naturgasföretagen. Ryssland kan till exempel räkna med att ”cacha hem” jättevinster med en kombination av dramatiskt ökade priser och kraftigt ökad överföringskapacitet (Nordstream 2). Men också de uträknade kolproducenterna ser ut att ha en strålande framtid.

Och här hemma står klimataktivisterna och gläds åt sina framgångar.

5 Responses to “Klimataktivister blev nyttiga idioter”

  1. Jag har svårt med de som basunerar ut ett klimatnödläge men samtidigt aktivt arbetar för att snabbavveckla den koldioxidsnåla kärnkraft vi har i landet. För mig innebär ett nödläge att man tar till alla tillgängliga medel, även de som man betraktar långsiktigt destruktiva, för att ta sig ur nödläget. Annars är det inget nödläge.

    Att man klarar av detta dubbla budskapet utan att man blir ifrågasatt och får besvärliga frågor av massmedia är ett katastrofalt underbetyg hur massmedia tar sitt ansvar i frågan. Ett särskilt tungt ansvar ligger på publik service med sitt speciella uppdrag. Publik service är inte heller beroende av ”klick” för att få in annonspengar för sin överlevnad.

  2. Jag har överhuvudtaget svårt at förstå hur man tänker inom svensk politik av idag. Då inte BARA inom energipolitiken.
    Känns lite som det sitter en mängd (energi)dilettanter och bestämmer över oss.
    Vi blir flera, vi behöver mera el, vi iofs haft lite tur med vintervädret de senaste åren.
    Om det 21/22 blir en normal, kall vinter, lär det nog komma roterande avstängningar, eller i bästa fall (?) att skåningarna tvingas pröjsa 5:-/kW..
    Hur DET kommer att påverka ”klimatdebatten” ser jag med glädje fram emot!
    Har nämligen ingen förståelse för den ev logik som finns inom energidebatten.
    Ska vi helt förlita oss på elkraft från vindsnurror?
    Kallt ute betyder vanligen vindstilla?
    För att vara mer drastisk, energidebatten påminner mig om min tid inom studentkåren/politiken på 60-talet och dess smått surrealistiska ”debatter” och låga intellektuella nivå.
    Övermantrat är, av nån anledning, fortfarande ”Vi är ett rikt land – vi har råd!”
    Men hur länge? Hur ser landet ut om 20 år om mp fortfarande har inflytande?

  3. Du raljerar för mycket över ”klimataktivister”. Din beskrivning drar alla över en kam. Bilden av en klimataktivist idag är betydligt mer komplex. Att överhuvud taget bara prata om aktivister är allt för förenklat, miljörörelsen idag är betydligt bredare än några gapande ungdomar som klättrar över staketet in till Ringhals. Det finns idag en stor skara människor som prioriterar miljön högt och som besitter ett stort intellektuellt kapital. Det känns slarvigt att hantera dem alla i samma skål på det sättet du gör i artikeln.

    Kärnkraften skulle kunna varit en key-changer för miljön men en tsunami och livrädda politiker (inte rädda för kärnkraftsolyckor men för att tappa väljare) förstörde våra möjligheter där. Att stoppa all forskning på kärnkraft är ett av de dummare besluten som någon sin gjorts enligt mig. Nu är vi så ohjälpligt efter att jag tror vissa miljöarbetare (aktivister? Knappast) rapporterat att det är inte troligt att kärnkraften kommer att ha någon större betydelse på klimatet före det utsedda ödesåret 2050. Helt enkelt för att vi inte hinner med, åtminstone inte i Sverige. Om vi släppte fram minireaktorer som Blykalla med flera kanske det finns en chans men jag tror Svensk kärnkraft inom Sverige kommer att ha minimal inverkan på elproblemen.

    Det scenario jag tror mest på är vätgasrevolutionen. Men det kommer att ske utan någon större svensk inblandning och absolut inte med politisk inblandning. En bättre gissning är att vi kommer att köpa vätgas från Ryssland, de sa för länge sedan att de skulle satsa på kombinationen kärnkraft-vätgas. Hur långt de kommit vet jag inte men säkerligen längre än Sverige. Mer potential sett på 10-20 år har de garanterat.

    Sedan har vi Kina med som plötsligt kastar upp en Toriumreaktor. Vi ska inte dra för höga växlar av det som kärnkraftsdyrkarna gör. Det är obeprövad teknik och okända problem kan dyka upp på vägen. Men framför allt är en Toriumreaktor inte så fantastisk som jag själv och många andra först trodde. Det blir inget med att använda gammalt bränsle, de kan fortfarande tillverka plutonium och säkerheten är inte bättre än på befintliga reaktorer. Det visste säkert de insatta redan från början men man kan inte vet allt. Nåja, det är i alla fall imponerande att Kina snart står på egna kärnkraftsben. Det om något borde kunna ta dem flera steg bort från kolberoendet. Sedan är det ju lite skönt att Kina är längre bort än Tjernobyl.

  4. Hej Bengt

    Du har naturligtvis rätt i att miljörörelsen är mer komplex än bara de aktivister jag irriterar mig på. Så vitt jag kan se har jag själv alltid varit en del av miljörörelsen och jag gillar inte att se den kidnappad av dagens typ av aktivister.

    Jag håller också med om att det kommer att ta tid att få igång en snabb uppbyggnad av kärnkraft i västvärlden. Tysklands elförsörjning kommer de närmaste årtiondena att i första hand lösas med naturgaskraftverk. Ingen dålig lösning i sig, även om det ger Ryssland onödigt mycket makt.

    Det som verkligen irriterar mig är att se politiker medvetet kasta grus in i ett väl fungerande maskineri. Sveriges elförsörjning kräver inga nya fjärdegenerationsreaktorer på många år än. Det räcker utmärkt att fortsätta att driva de fungerande reaktorerna och där räknar jag in R1 och R2. En återstart av R1 och R2 är fortfarande fullt möjlig vad än Vattenfall påstår.

    Här vill jag faktiskt dra ett antal människor över en kam. Det gäller alla de som använde falska argument för att driva igenom nedläggningen av R1 och R2. Där ser jag faktiskt inga tänkbara ursäkter. Att medvetet förstöra Sveriges energiförsörjning är, med Löfvens ord, ”inte acceptabelt”.

    Det där med vätgasrevolution vill jag nog däremot se i verkligheten innan jag tror på den. Inte ens Ryssland har tillräckligt med kärnkraft för att generera vätgas från kärnkraft. I stället lär vi nog fortsätta att producera vätgas från naturgas och där kan vi verkligen tala om Ebberöds bank. I det läget är det bra mycket bättre att använda naturgasen direkt.

    Jag tror alltså inte att vi får se någon total omställning fram till 2050, jag tror heller inte att det är nödvändigt. Däremot kommer vi säkert att se en dramatiskt ökad användning av naturgas i världen och det är vackert så. Förhoppningsvis har också produktionen av fjärde generationens kärnkraft kommit igång på allvar vid det laget.

    Sverige hade och har mycket bättre förutsättningar än resten av Europa (och övriga världen). Jag hoppas verkligen att vi slutar upp med att kasta bort våra fördelar i någon form av missriktad önskan om att vara som alla andra.

    /göte

  5. Intressant artikel,
    https://www.polytechnique-insights.com/en/columns/science/cleaning-up-nuclear-waste-with-super-powered-lasers/

Leave a Reply