För några timmar sedan passerade vi botten och nu är vi på väg uppåt igen. Vintersolståndet inträffade ett par minuter över elva på förmiddagen och nu blir dagarna sakta längre igen. Det är sannerligen något att fira!

De flesta av mina läsare är väl i och för sig tekniker och inser hur långsam förändringen är i toppen eller botten av en sinuskurva. Det dröjer några veckor innan vi börjar närma oss den härliga branta delen av kurvan då förändringarna märks tydligt dag för dag. Men vad gör det – vi är på väg åt rätt håll.

Var är snön?
I media frågar sig alla vart snön tagit vägen och både julkalendrar och krönikor översvämmas av berättelser om hur vitt det var förr. Man kan lätt få för sig att hela Sverige normalt sett är snötäckt från november fram till april.

Men mannaminnet är kort och statistiken visar obönhörligt att det där med en vit jul långt ifrån är någon regel på breddgrader särskilt mycket längre söderut än Dalarna. Snarare tvärtom faktiskt.

När jag tittar bakåt i mitt privata bildarkiv de senaste 20 åren märks det här ganska tydligt. Visst fanns det vintrar med mycket snö redan i december. Bra exempel är 2004, 2010 och 2012. Men de flesta jularna ser väldigt snöfria ut på mina bilder.

Många brukar tala om sina barndomsjular då snön låg meterdjup. Så var det inte i min barndom, kanske för att jag är född på Västkusten. Men i mitten av sextiotalet kom det faktiskt en riktigt snöig och vintrig vinter.

På den tiden trodde också jag att trender skulle hålla i sig så jag beställde fina nya skidor och skidskor som levererades lagom tills vintern var över. Sedan tog det många år innan jag fick tillfälle att inviga utrustningen. Det blev sex gröna vintrar på raken.

Som tur är har vi i Sverige gott om lättillgängliga objektiva data så det är bara att klicka här för att se SMHIs bild av snöläget på juldagens morgon genom åren. Den visar att Göteborg (och Tjörn) mycket riktigt var snöfritt sex på varandra följande år från 1970 till 1976. Samma sak gällde 1900 till 1905 och 2013 till 2019.

Riktigt snöiga jular hade vi i Sverige 2010 och 1981. Då låg snön tjock hela vägen från norr till söder. Minst snö hade vi 1932 då det bara fanns en aning snö allra längst norrut.

Årets julkalender i SVT gör ett stort nummer av att det fanns massor av snö 1920 medan 2020 är snöfritt. Tyvärr stämmer det dåligt med verkligheten. Stockholm hade bara lite snöfläckar 1920, medan det var barmark längre söderut.

Året då jag föddes var det barmark i större delen av landet, till och med i Haparanda. Två år senare, när min fru föddes, låg snön djup i hela Sverige utom Skåne. Det där med väder är inte lätt.

Bättre förr?
Förresten är det inte bara det där med väder som brukar bli fel. Förvånansvärt många verkar säkra på att det mesta var bättre förr och att vi numera förgiftar naturen och dödar alla djur.

Ändå är det ju precis tvärtom. I min ungdom fanns det all anledning att klaga, men nu… De senaste femtio åren har Sverige lyckats få bort nästan alla utsläpp och till och med kunnat reparera det mesta av det elände som arton- och nittonhundratalet skapade.

Ta till exempel svavelutsläppen. De var ett jätteproblem för femtio år sedan och försurade både sjöar och marker. En del gick väl att lösa med kalkning, men i det stora hela var de flesta ganska överens om att svavelutsläppen skulle förstöra naturen för all framtid.

Men så blev det inte alls. Sverige släpper idag i princip inte ut något svavel över huvud taget. Det som finns i luften kommer som luftburna ”presenter” från Mellaneuropas koleldning och kolkraftverk. En del kommer också från fartygstrafikens orenade bunkeroljor (de där som miljöminister Lövin är så rädd om).

Nu spelar i och för sig inte ”svavelimporten” någon roll längre för Sverige. Svavelutsläppen är faktiskt så låga numera att bönder och skogsägare köper svavel för att berika marken när man gödslar. Mellan 15 och 30 kg svavel per hektar och år brukar rekommenderas för bönder som odlar vall. Det kunde vi aldrig ha trott på sjuttiotalet.

För mycket vilt?
Idag växer det av hjärtans lust till och med utanför de gamla pappersmasseverken och de förstörda bäckarna porlar friskt. Älgar, rådjur och andra vilda djur har det så bra att de förökar sig alldeles för mycket. Ett av de stora problemen i Sverige är att skogsägarna tvingas att odla gran eftersom älgen äter upp tallplantorna.

Över huvud taget är det förbluffande rent i Sverige idag. Inga farliga blyhaltiga avgaser från bilar, inga sotpartiklar från kokseldning, inga industriutsläpp och inget giftigt lakvatten från vidriga soptippar. Allt äckelpäckel som var så vanligt i min ungdom är borta. Den som vill hänga ut sin tvätt på tork riskerar inte att få alltsammans förstört av sot. Det är nästan magiskt.

Optimistisk jul
Så varför inte sprida lite optimism inför julen. Visst har pandemin ställt till mycket elände under 2020, men om vi vaccinerar de 536 000 svenskar som är över 80 år slipper vi 70 procent av dödsfallen. Om vi dessutom lägger till den knappa miljon som är mellan 70 och 79 år blir det mindre än tio procent av dödsfallen kvar.

Nog tusan skall väl myndigheterna kunna klara av en såpass begränsad vaccinkampanj. Visserligen har de klantat till det mesta hittills, men någon gång skall de väl få till det.

Att vaccinera de mest utsatta innebär visserligen inte att pandemin försvinner, men den blir väldigt mycket mera hanterlig. Kanske Tegnell till och med kan gå tillbaka till att rekommendera flockimmunitet. Det spelar faktiskt inte så vansinnigt stor roll så länge de smittade mest bara får relativt lätta symtom.

Inte ens flygresor och internationella mässor/konferenser bör vara något jätteproblem. Med ett litet ”vaccinvisum” som bevisar att man är immun och inte sprider smitta är det bara att resa. Till och med OS i Tokyo nästa år bör kunna bli nästan som vanligt.

Så ha en god och glad jul och ett trivsamt nyårsfirande. Trösta de gamla med att de snart kan släppas ut ur pandemifångenskapen och trösta de unga med att nästan allt blir bättre och att det faktiskt var mycket värre förr.

Och passa på att ta en riktigt lång promenad i skogen för att smälta julmaten.

Filed under: Göte Fagerfjäll