Katastrofer ger bra berättelser

Det där med objektiv rapportering ser man inte mycket av nuförtiden. Allt byggs in i en spännande berättelse, vare sig det handlar om nyheter, naturfilmer eller teknik. Ibland driver berättelsen utvecklingen framåt, som ”Moores lag”, men alltför ofta blir resultatet bara att fakta får stå tillbaka för propaganda och katastrofer.

Oliver Stone gjorde för en tid sedan en film om Ukraina, där han hyllar Ryssland och kallar Ukrainas regering ”fascister”. Den är förvånansvärt övertygande trots att storyn har så lite med fakta att göra.

På samma sätt gjorde Ami Horowitz en intressant liten film från Sverige (som fick Donald Trump att reagera). Också den är övertygande i sin berättelse, även om ganska få svenskar känner igen sig. En väl regisserad berättelse har en fantastisk makt att säga i stort sett vad som helst.

Över hundra år sedan
Man kan säga att det började 1915 med stumfilmen Birth of a Nation, där D. W. Griffith skapade en episk berättelse om USAs födelse. Främst i linjen står de hjältemodiga Ku Klux Klan. De håller tillbaks de elaka skurkarna och ni kan säkert gissa vilka de var.

Pansarkryssaren Potemkin från 1925 av Sergej Eisenstein var också den en stumfilm. Men Eisenstein lyckas ändå skapa en episk berättelse om de hjältemodiga kommunisterna vid ett myteri 1905 och ge en förklaring till varför den ryska revolutionen var nödvändig.

Tio år senare hade Leni Riefenstahl tillgång till ljudfilm och hennes magnifika Viljans triumf (triumph des willens) visar en Adolf Hitler som förs fram till ledningen av historiens våg. Filmen är mycket övertygande.

Narrativ
Tekniken med att skapa en övertygande berättelse har en lång historia. Kung Oidipus av Sofokles är ett av de mest kända exemplen och går tillbaka till 400-talet före vår tideräkning.
Men teater och litteratur i all ära – inget går väl upp mot en film när det gäller att dramatisera en historia och driva igenom en tes. Det visade inte minst Davis Guggenheim 2006 med sin film ”En obekväm sanning” (An Inconvenient Truth). Filmen startade klimatrörelsen och fick ett enormt genomslag.

Idag ser vi överallt dokumentärfilmer och halvdokumentärer som följer en dramatisk berättelse eller narrativ. Varenda naturfilm har ett narrativ, både i det lilla och det stora. De små historierna handlar ofta om ett bytesdjur som jagas av ett rovdjur och till sist mirakulöst överlever. Den stora berättelsen handlar numera oftast om klimatet och slutar i ett ödesmättat frågetecken.

Det vimlar förstås också av dokumentärfilmer med en politisk berättelse. Michael Moore är kanske den filmskapare som är mest känd för att använda berättelsen i sin politiska aktivism, men det finns gott om liknande filmare på alla politiska kanter (ofta just på kanterna). Att hitta en politisk berättelse i en dokumentär är, som man ibland säger i USA, ”Easy as shooting fish in a barrel”.

Alla skapar berättelser
Alla filmskapare vill skapa berättelser. Den generaliseringen är lätt att göra och stämmer nog ganska bra. Det gäller alla, från de journalister som gör små nyhetsinslag i TV-nyheterna till de som fått möjlighet att skapa större dokumentärinslag, naturfilmer eller spelfilmer. Den filmade berättelsen är otroligt effektiv.

Problemet är bara att de här berättelserna får så relativt lite med fakta att göra och blir så totalt beroende av filmskaparens åsikter. Nästan vilket ämne som helst och vilka fakta som helst kan ”modelleras” för att passa in i ett lämpligt narrativ.

Jag brukar roa mig med att tänka ut vilka förändringar som skulle ge en film helt motsatt budskap. För det mesta skulle det räcka med ytterst få ändringar.

För det mesta (alltid) är säkert berättelsen klar innan man börjar hämta in fakta. Det förenklar produktionen. Om man vet precis vad man letar efter slipper man spilla tid på onödigheter.

Placera in delarna
Så Ami Horowitz var knappast särskilt mycket ohederligare än många andra när han gjorde sitt dokumentärinslag om Sverige. Han visste vad han ville ha och han såg till att hitta det.

Det var förmodligen inte alls svårt. Det finns gott om användbara fakta och gott om människor att tala med. Om han hade kommit till Rinkeby någon vecka senare hade han förmodligen kunnat få filmmaterial tillräckligt (bilbränder) för att kunna klassa Sverige som en krigszon. Och om han varit i Sverige strax före påsk hade han kunnat skapa en film som fått Trump att sätta in militära insatsstyrkor.

Katastrofer säljer
Horowitz berättelsen om ”Sveriges fall” är en bra berättelse. Den innehåller många av dramats viktiga beståndsdelar, med en bra uppgång och ett kraftfullt fall.

Men inget drama ur verkligheten är ändå så komplett som historien om människans förstörelse av Jordens klimat. Där finns allt som en regissör någonsin kan önska sig. Den som inte kan göra en gripande film baserad på ”Global Warming” kan lika gärna lägga bort alla tankar på filmskapande. Det här kan vara bra att ha i bakhuvudet när man ser sin tusende domedagsfilm om klimatet.

Missförstånd
Att katastrofer gör sig så bra på film har gjort att de flesta av oss har en extremt snedvriden bild av utvecklingen i världen.

Den nyligen bortgångne Hans Rosling brukade vid sina framträdanden fråga publiken om deras uppfattning om utvecklingsländer, världsfattigdom, krig, sjukdomar, dödlighet och annat som var och en av oss matas med dagligen. Sedan jämförde han människornas uppfattningar med objektiva data och kunde visa hur nästan alla hade missförstått i stort sett allting. De flesta var övertygade om att nästan allt i världen utvecklades åt fel håll, medan objektiva data visade att utvecklingen gick åt rätt håll med stormsteg.

Tyvärr går det ju inte längre att se Hans Rosling i verkligheten, men en hel del av hans föreläsningar finns tillgängliga på Internet. Jag gissar att en del av läsarna minns när vi hade Hans Rosling som gästföreläsare på BranschPunschen. Det var fantastiskt.

Positiv berättelse
Det finns förstås berättelser som driver utvecklingen framåt också. Inom elektronikområdet har vi framför allt Moores lag, som inte alls är någon lag utan bara en berättelse (saga). Gordon Moore ritade en gång i tiden upp sin bild av utvecklingen på ett papper och hela elektronikvärlden ser sedan dess till att göra sagan till verklighet.

Gordon Moores saga har betytt fantastiskt mycket för världen. Samma sak gäller sagorna om demokrati och frihet. Detta trots att berättelserna innehåller alldeles för få katastrofer för att passa i en modern film.

Men förhoppningsvis kan vi lära oss att leva utan katastrofer också.

2 Responses to “Katastrofer ger bra berättelser”

  1. Här får man vara försiktig med sina slutsatser. Även dokumentärer berättar en historia, det är inte bara propaganda som gör det. Och att nämna ”Birth of a Nation” och ”An Inconvenient truth” i samma artikel är att missa poängen helt. Mao, för att parafrasera ”Film doesn’t lie, but liars make films.” (Och slå upp termen ”whataboutism”)

    Jag, och andra, uppskattar dina analyser och siffror kring energidebatten, men glid för allt i världen inte över i klimatförnekelse. Där har du *inte* siffrorna på din sida…

  2. Hej S.A.

    Det var just det här med att berätta en historia som jag var ute efter. Historien behöver mycket riktigt inte vara propaganda, det gäller till exempel alla naturfilmer med små inbyggda skräckhistorier.

    Att sedan vissa skeenden ”gör sig” extra bra är heller inte så konstigt. Det är bara att titta på vilka historier som används i spelfilmer. Krig, utomjordiska invasioner och klimatkatastrofer är favoriter.

    Det är samma historier som gör så många dokumentärer så spännande och tyvärr ofta ganska snedvridna. Det är naturligtvis filmmakarna som ljuger, men ett överdrivet användande av spännande berättelser i dokumentärer och nyhetsinslag har lett till att filmmakarnas åsikter är mycket viktigare än fakta. Inte nödvändigtvis så lyckat.

    Och till slut det där med klimatförnekelse. Det är ett ord som jag aldrig förstått mig på över huvud taget. Det är ungefär lika dumt som den där undersökningen där man frågade alla klimatforskare om ”de tror att människan har någon påverkan på klimatet”. Att svara nej på den frågan är ungefär som att svara nej på frågan om jorden är rund (tre procent svarade ändå nej). Det intressanta är naturligtvis hur stor den mänskliga påverkan är och där finns det ingen konsensus.

    Men allt det där lär jag få fler tillfällen att återkomma till.

    /göte