Ericsson har ändå problem

Ericsson blev först med en kommersiell radio för 5G och företaget ser ut att ha en ganska komplett 5G-lösning. Då är väl allt bra och Ericsson kan fortsätta sin framgångsrika marsch mot framtiden.

Men riktigt så enkelt verkar det tyvärr inte vara. Företagets ledning är närmast en katastrof och ägarna letar med ljus och lykta efter någon som kan ersätta den sparkade Hans Vestberg. Samtidigt hårdnar konkurrensen, både på 4G-marknaden och på kommande 5G.

Vackra vyer
Några veckor före semestern lyssnade jag till ett föredrag av Ulf Ewaldsson, teknisk chef och mycket annat hos Ericsson. Det var en pampig tillställning och rimligen borde jag väl efteråt ha rusat till närmaste dator och köpt aktier för alla pengar jag kunde låna ihop.

Sällan har vi väl sett så många vackra framtidsutsikter och ändå satt vi journalister där och tittade tvivlande på varandra. Trodde man verkligen på alla dessa vackra vyer och ännu viktigare – trodde man verkligen att Ericsson skulle kunna konkurrera på alla dessa områden?

Ras på börsen
Ewaldsson kunde förstås ha haft lite bättre tur med timingen. Bara en vecka tidigare hade Ericssonaktien rasat med över 20 procent och kursen var nu i det närmaste halverad jämfört med den senaste toppnoteringen ett drygt år tidigare (april 2015). De vackra framtidsutsikterna i maj verkar heller inte ha hjälpt upp kursen i fortsättningen. En av de få uppgångarna efter sommaren kom när Hans Vestberg sparkades, men därefter sjönk kursen snabbt tillbaka till strax över 60 kronor. Inte så imponerande.

Konkurrens
Politik är att vilja, skrev Olof Palme. Det är en mycket dålig beskrivning av verkligheten. Tyvärr är det likadant för den som vill driva ett företag. Det räcker inte att vilja. Man måste satsa rätt och göra rätt också.

Ewaldssons vackra framtidsutsikter gick i stor utsträckning ut på att Ericsson skulle satsa på nya tillväxtområden. Problemet är bara att det är så svårt att hitta nya områden utan starka konkurrenter. Jag har tidigare hört liknande föredrag från till exempel Intel, där en vikande kärnverksamhet skall ersättas med expansion inom andra områden. Ofta lättare sagt än gjort.

Minskande marginaler
Ericssons stora problem är förstås den allt hårdare konkurrensen inom kärnverksamheten. Det finns säkert många som muttrar om svenska högskolor som lärt upp kinesiska studenter och delat ut kunnande till höger och vänster. Men det spelar mindre roll idag. Att gråta över spilld mjölk ger inga affärer.

Helt klart är i alla fall att telekommarknaden kommer att fortsätta stå under stark prispress. Att allt konvergerar till ungefär samma dataplattform innebär att alla springer åt samma håll. Det är lite som mediavärlden, där tidningar, TV, radio och webmedia försöker samsas på ett och samma område. Inte nödvändigtvis ett recept för succé.

Vem vet?
Men jag kanske bara sitter här och leker surgubbe helt utan anledning. Ericssons vackra framtidsvyer kanske materialiseras i gigantiska vinster och en jättelik tillväxt. Alla andra kanske hoppar av och medger att Ericsson är bäst på 5G och allt annat som har med modern kommunikation att göra.

Jag hoppas verkligen att det blir så här och att Ericsson slipper gå igenom Nokias eklut. En bra vd skulle åtminstone vara en hygglig start.

Men jag är lite skeptisk.

Naturgas
Till slut kan jag inte låta bli att lägga mig i debatten om naturgasledningar från Ryssland. Det är faktiskt en ganska fascinerande historia, med många intressanta undertoner.
Det handlar alltså om Nord Stream 2, en pipeline med dubbla rör för att skicka naturgas från Ryssland till Tyskland. USA försöker stoppa projektet och de baltiska länderna gör sitt bästa för att övertyga EU om att lägga in veto.

Problemet är bara att naturgas är Tysklands enda återstående väg att minska sitt kolberoende och klara avvecklingen av kärnkraften. Nord Stream 2 kan överföra upp till 55 miljarder kubikmeter naturgas per år. Det kan översättas till ungefär 600 TWh eller drygt hälften om naturgasen används för att generera elektricitet.

Tyskland genererar totalt sett ca 600 TWh miljarder kWh per år. Av det kommer ca 250 TWh från koldioxidfri produktion, främst kärnkraft (ca 100 TWh), vindkraft (56 TWh) och vattenkraft (ca 40 TWh). Solenergin ger drygt 10 TWh och resten av den koldioxidfria produktionen kommer från biobränslen.

Kolkraften står för drygt 250 TWh, varav huvuddelen från brunkol. Resten kommer från övriga fossila bränslen som naturgas. Siffrorna avser 2014.

Det fantastiska är att kapaciteten på Nord Stream 2 faktiskt räcker för att ersätta både kol- och kärnkraft i Tyskland. Och eftersom kraftverk eldade med naturgas bara släpper ut ungefär hälften så mycket koldioxid som kolkraftverk (med stor andel brunkol) skulle det dessutom innebära minskade koldioxidutsläpp, trots att kärnkraften måste ersättas.

Med naturgas från Ryssland i stället för tysk kol kan alltså Tyskland minska utsläppen med 100 till 120 miljoner ton koldioxid. Av det går visserligen 50 miljoner ton åt till att ersätta den resterande kärnkraften, men slutnotan blir ändå en sänkning av koldioxidutsläppen med ungefär ett ton per invånare och år, från dagens 9,9 ton till 8,9 ton. Med lite positiv omskrivning kan man nog till och med få det att låta som en framgång för grön energi.

För oss andra låter det kanske mera som tjuv- och rackarspel, men Putin blir säkert nöjd.

Comments are closed.