Vatten över huvudet
Att gå runt på Embedded Conference Scandinavia är inspirerande. Entrepenörer visar upp en mängd applikationer som nära nog alla omfattas av kravet på eller önskan att minska effektförbrukningen.
Jag lyssnar på hur Anders Törnqvist på Enea och Stefan Persson på Ericsson Mobile Platforms i sina presentationer på konferensen pekar på att programvaran, ja vi talar Linux och öppen källkod, kan optimeras för effektförbrukning. Jag har även tillfälle att lyssna på hur Adam Dunkels, experimenterande datorforskare vid SICS, visionerar om hur vi inom kort kommer att slänga ut datorgrus på våra åkrar som mäter temperatur och fuktighet åt bonden med hjälp av spontana nätverk. De trådlösa gruskornen kommer att ha livscykler på flera år med delar mikrowatt i effektförbrukning. Det är vad som kallas lågeffekt i datorsammanhang.
Men jag är en ond människa tycker en av mina kollegor. Jag sysslar med vattenkylning av datorer. Jag bränner effekt i onödan och jag gör det för nöjes skull.
En arbetsplatsdator skall vara tyst. I mitt fall helt tyst. På samma sätt som en mediadator i vardagsrummet, den som ska leverera välljudande musik, inte ska ha en fläkt ska inte heller en kontorsdator ha det.
Här har vi konflikten. Försök att experimentera med virtualisering, bildbehandling, datorgrafik eller ljudbearbetning med en fläktlös liten tunn klient. Det är en utmaning, jag vill säga att det går inte. Resultatet är att jag har två Linuxbaserade värmeelement under skrivbordet som datormiljö. Två datorer som låter och brusar. Den ena är på väg ut men den andra ska nu bli vattenkyld. Slangar, kylblock, kopplingar och ett kyltorn ligger och väntar på att installeras.
Passiv kylning ska det vara. Min mediadator, den i vardagsrummet, kyls med självcirkulation på samma sätt som vattenburen värme i ett hus. Den har gjort det i snart tre år nu. Bortsätt från behovet att fylla på några deciliter vatten varje kvartal har vattenkylningen varit underhållsfri. Turen har därför nu kommit till arbetsplatsen.
Här undrar jag om jag inte tagit mig vatten över huvudet. Självcirkulation med två slingor. En för hårddiskar och två grafikkort och en för processor och busskretsar. Det blir många anslutningar för slangar. Många potentiella läckor. Nära 40 år av tidigare akvarieägande säger mig att jag borde besinna mig. Blanda inte akvarieteknik med datorteknik. Tror du att jag lyssnar på varningarna. Helt rätt, det gör jag inte.
Vintern är i antågande, mitt rum kommer att återanvända värmen från min kontorsdator. I vad som blir ett helt fläktlöst arbetsrum kan jag njuta av musiken från mitt senaste Linuxförvärv, en Sonos ZonePlayer som nu sköter distribution av ljud i mitt schack, samtidigt som jag bränner datorcykler som aldrig förr.
Ond eller ej ur miljösynpunkt. Jag undrar om solpaneler på taket kan blidka min vän.
Filed under: Jan Zettergren, Linuxspalten | No Comments »