Det finns gott om mjukvaruidéer i Sverige, men ont om kapital för att få små uppstartsföretag att växa.

Det här var en av lärdomarna från dagens Multicore Day i Kista. Två av datavärldens ”tekniska höjdare”: Per Hammarlund från Intel och Niklas Gustafsson från Microsoft, vittnade om att svenska mjukvaruföretag och svenska tekniker är ytterst konkurrenskraftiga ute i världen. Men Per Hammarlund ville inte hålla med om att samarbete är enda sättet att lösa problemet.
– Tvärtom kan det nog behövas mer konkurrens, och framför allt mer riskvilligt privatkapital.

Det här är något som många har insett. Det är inte så svårt att dra igång ett litet företag utifrån ett forskningsprojekt, men därefter räcker det inte med ambition. Att ta steget från litet företag till ett betydligt större företag kräver kapital och det bästa i det läget är att hitta någon som vill skjuta till egna pengar och eget kunnande. I Sverige har vi traditionellt ”jagat bort” privatkapital med arvsskatter och förmögenhetsskatter (t ex Rausing och Kamprad). Det som blir kvar är då statliga pengar, men de blir lätt för få, för sena och levereras inte tillsammans med företagarkunnande.

Som tur är avskaffade Socialdemokraterna för några år sedan arvs- och gåvoskatten och alliansen har avskaffat förmögenhetsskatten. Så det finns faktiskt förutsättningar för en betydligt bättre kapitalförsörjning om bara ingen kommer på att återinföra någon av de tre destruktiva skatterna. Och det vill väl ingen egentligen?

Nej, nu förföll jag till något som kanske kan klassas som partipolitik igen. Fast i det här fallet vill jag nog bara kalla det sunt förnuft.

Låt oss fortsätta med multicore-tekniken i stället. Den känns gammal och hemtam, inte minst för att så mycket går tillbaks till forskning och diskussioner från mitten av åttiotalet. Transputern är visserligen försvunnen, men grundidéerna lever kvar och programspråket Occam finns i senaste versionen Occam-pi. Härligt.

Motsättningen finns kvar mellan ”Intel-lägret”, med ett relativt fåtal stora och snabba processorkärnor, och det massivt parallella lägret med hundratals eller tusentals processorer på varje chip. Och återigen hade Per Hammarlund från Intel ett par bra argument. Det viktigaste och mest grundläggande är att ”Cloud Computing” kräver oerhört många fler processorer än högprestandadatorer, HPC. Och i ”molnet” är det inte bara viktigt att ha höga aggregerade prestanda. Det krävs också snabba svarstider. Snabba svarstider i den här typen av generella tillämningar förutsätter snabba processorkärnor.

Så vi får nog räkna med att utvecklingen fortsätter i samma spår som idag. Specialtillämpningar som krävande radartillämpningar lämpar sig för massivt parallella processorer av den typ som används i den akademiska världen eller de GPU-processorer som finns i grafikkretsar. Men för konventionella serverdatorer är det vanliga x86-processorer som gäller, även om fokus idag ligger mycket mer på energiförbrukning (prestanda/energiförbrukning) än bara höga prestanda.

Sedan kan man kanske driva en kampanj för att placera en betydligt större del av världens datacentraler här uppe i Norden. Vi har en bra elförsörjning, men framför allt möjlighet att dra nytta av spillvärmen. Någon av läsarna kanske minns Peter Löthbergs ”hemdator” i början av nittiotalet. Den var inhyrd i källaren på hyreshuset där han bodde, bestod av två rader DEC-10-datorer och drog som mest 120 kW. Peter sålde värme till husägaren och höll på det sättet hela källaren uppvärmd. Det här var vid tiden världens största DEC-10-installation och ganska mäktigt att ha som hemmadator. Det stod förresten en Cray-1-dator i hörnet också, men jag vet inte om den någonsin kopplades in.

Peter Löthberg var förresten den som såg till att vi fick kommersiellt Internet i Sverige. Telia var inte intresserade (de hade väl för mycket att göra med TeleGuide – mer om det en annan gång), men Tele2 nappade. Resten är historia.

På vägen hem från Kista slogs jag återigen av hur lång tid det tar att åka tunnelbana mellan Kista och Slussen och hur snabbt det går att åka buss mellan Slussen och Björknäs (där jag bor). Bägge sträckorna är ungefär lika långa, men det tar drygt dubbelt så lång tid med tunnelbanan som med bussen.

Alla som är intresserade av parallella system inser förstås att en viktig del av skillnaden ligger i att bussar kan arbeta parallellt, medan tågen i en tunnelbana går på samma spår. Alla tåg måste i princip stanna vid alla stationer, åtminstone i högtrafik (och i lågtrafik har man inte råd med snabbtåg). Med bussar är förhållandet det motsatta. I högtrafik sätter man in snabbussar och kör huvuddelen av sträckan på motorvägen. I lågtrafik kan man låta en busslinje gå den ”långa vägen”, och visserligen tappa lite tid, men få bra turtäthet också på natten.

Jag har alltså lite svårt att förstå argumentationen om ”spårtrafik till varje pris”. I centrala Stockholm är tunnelbana självklar och i miljonområdena byggde man upp alltsammans utifrån idén om sovstäder och tunnelbana. Men inte vill vi väl bygga fler miljonområden?

Filed under: Göte Fagerfjäll