Körsbärsblommorna börjar äntligen slå ut på allvar. Det är lite senare än de två senaste åren och bortåt två veckor senare än normalt. Fast det börjar man nästan vänja sig vid. Våren har varit väldigt sen i tre år nu, även om årets konstanta frostnätter ända fram i maj är lite i extremaste laget. Man kan faktiskt få lust att recitera Runebergs ”Högt bland Saarijärvis moar”. Då slipper man kanske för en stund att höra märkliga larm om klimatet och ännu egendomligare dumheter om hur billigare råvaror ger högra pris.

Men förhoppningsvis skall väl nattemperaturerna börja stiga såpass mycket att vi kan flytta ut blommor och grönsaker till ”verkligheten”. Det börjar bli lite fånigt att tvingas ha allt inomhus för att undvika förfrysning. Annars är det i och för sig ganska skönt med en långsam vår där allt grönskar en art i taget och där myggor och fästingar håller sig någotsånär på mattan.

Klimatkatastrof
Lustigt nog handlar ändå media mest om värmerekord, klimatkatastrofer och en allt tidigare vår. Ibland undrar jag faktiskt om klimatjournalisterna bor på samma planet som vi andra.

Fast det är klart – efter åtta år utan global temperaturökning är det kanske lätt att bli lite desperat. Och efter femtio år då havet istadigt vägrat att stiga mer än normalt måste man möjligen ta till brösttoner för att inte alla årens varningar skall framstå som enbart fåniga. Inte hjälper Arktis till heller. De som försökt ta sig fram på de nya ”isfria” lederna uppåt Nordpolen har fastnat i isen.

Nej, naturen har inte varit särskilt intresserad av att spela med i klimatkatastrofen. SVTs Erika Bjerström körde visserligen ett stort upplagt snyftreportage för ett par månader sedan om de översvämmade Maldiverna, men hon ”glömde” att kolla fakta. Havsnivåerna runt Maldiverna stiger inte mer än vad de gjort de senaste hundra åren.

Det riktigt eländiga är väl att korallreven mår bättre än på många år. Bra för alla som tycker om naturen men tråkigt för alla de som har pumpat ut ”sanningen” om att klimatförändringarna dödar alla korallrev. Så var det alltså inte.

Färre döda
Är då allt tal om klimatförändringar bara en lögn? Nej inte alls. Vi ser fortfarande en långsiktig genomsnittlig global temperaturökning på ca 0,13 °C per årtionde. Hur mycket av ökningen som beror på koldioxid och hur mycket som beror på ökad solinstrålning eller andra faktorer är i och för sig oklart men visst blir det lite varmare.

Däremot finns det inte mycket som talar för klimatkatastrof eller ”tipping points. Naturkatastrofer inträffar ungefär lika ofta som tidigare och kostnaden ligger sedan länge runt 0,2 procent av jordens BNP (svagt negativ trend).

Den stora skillnaden ligger i antal döda, som minskat dramatiskt över åren. Det räcker att gå tillbaka 30 år för att se en ökad dödlighet med en faktor 20 (29 döda per miljon jämfört med dagens 1,4 döda per miljon). Backar vi ännu mer blir skillnaden gigantisk.

Börjar på fel ställe
En intressant faktor i ”spelet” ligger också i valet av startpunkt för temperaturmätningarna. De flesta långa mätserier brukar börja runt 1870. Tidigare än så var mätningarna sporadiska och inte särskilt noggranna.

Tyvärr råkar 1870 vara en alldeles ovanligt usel startpunkt. I Skandinavien var det en ond tid med svår missväxt och svält. Det var också en tid då massor av bönder valde att lämna sina gårdar och emigrera till Amerika.

Att vi hade kalla perioder på 1600-talet (lilla istiden) och på 1800-talet och en ordentligt varm period på 1700-talet är i och för sig väl belagt i litteratur, konst och inte minst arkeologi. Men det har varit svårt att få fram bra objektiva data och det har funnits mycket motstånd från klimataktivister som vill hävda att klimatet före industrialismen var i stort sett stabilt.

Därför är det extra intressant att se resultatet från det danska projektet med iskärnor från Grönland. Modern teknik har gjort det möjligt att mäta temperaturen med hög noggrannhet på olika djup och se ”minnet” av temperaturerna 8 000 år bakåt i tiden. En video med Jørgen Peder Steffensen från Niels Bohr-institutets avdelning för geofysik visar en temperaturkurva som var stabil under lång tid men där de senaste fem tusen åren varit desto ”rörigare”.

Kurvan visar en platå under de första tre tusen åren (fram till 2 000 år f kr) då temperaturen låg stabilt på en temperatur ca 2 °C varmare än idag. Därefter sjönk temperaturen stadigt fram till Kristi födelse och bottnade då i en temperatur ungefär en halv grad kallare än idag.

Därefter steg tack och lov temperaturen och nådde år 1000 toppen på det som brukar kallas ”den medeltida värmeperioden”. Temperaturen var då ungefär en grad varmare än idag och perioden brukar klassas som en höjdpunkt i stora delar av världen.

Men säg den lycka som varar beständigt. Fram till 1600-talet sjönk temperaturen snabbt och stadigt med nästan två grader. Den ”lilla istiden” var hård och kall, faktiskt nästan en grad kallare än idag. Lilla istiden är väl belagd i litteraturen och somliga skyller både pest och häxprocesser på den.

Som tur var fick vi en respit med en halv grads uppgång fram till 1700-talets början. Men sedan dök temperaturen igen för att nå sin absoluta bottennivå runt 1875. Då var det en grad kallare än idag och den lägsta temperaturen under hela den 8 000 år långa mätserien.

De här mätningarna är intressanta på många sätt. De stora och snabba variationerna de senaste århundraderna indikerar att klimatet inte alls är så ”naturligt stabilt” som många brukar hävda. Det innebär också att hypotesen om koldioxiden som ”enda reglage” faller ganska platt till marken.

Mätningarna kan också ses som ett intressant inlägg när det gäller ”normalt klimat”. Det ser ut som om hela klimatdiskussionen utgår från ett tänkt ”normalläge” som i själva verket är det mest extrema som vi haft på tusentals år. När vi talar om 1,5 °C uppvärmning som en katastrof bör vi kanske tänka på att den medeltida värmeperioden med samma beräkningsgrund borde klassas som 1,7 °C uppvärmning. Den perioden upplevdes som en höjdpunkt och inte som en katastrof.

Man skall förstås inte dra alltför långtgående slutsatser utifrån en enda mätserie men trenderna i mätserien stämmer förbluffande väl överens med historiska berättelser. Det gäller inte minst de kraftiga svängningarna de senaste trehundra åren.

Men återigen – vi ser en uppvärmning och vi vet att koldioxid har en inverkan. Vi vet också att de fossila bränslena bara räcker några hundra år med dagens användning. Det verkar därför vettigt att minska beroendet av fossila bränslen även om det inte är överdrivet bråttom ur klimatsynvinkel.

Kärnkraft fungerade bra
I Sverige satsade vi tidigt på en storskalig utbyggnad av vattenkraft och kärnkraft. Det fungerade förbluffande bra. Både vattenkraften och kärnkraften är fossilfria och reglerbara och skapar ett ytterst stabilt elsystem. Under ett antal år på sjuttio- och åttiotalet serieproducerade Sverige kärnkraftverk och startade en reaktor om året. Byggtiden per reaktor låg i genomsnitt på 5,2 år och man låg inom kostnadsramarna. En artikel i Kvartal av professorerna Christian Berggren och Solmaz Filiz Karabag beskriver på ett utmärkt sätt hur det hela gick till.

Över huvud taget var den här perioden en guldålder när det gällde att utveckla det som vi idag kallar ”grön teknik”. Sverige blev världsledande på allt från elektrifiering till superren förbränningsteknik och allt baserades på konsekvensanalys och kostnads/intäktsanalys. Man gjorde helt enkelt det som var vettigt och lönsamt och man gjorde det bra.

Att göra det som låter bra
I mitten av åttiotalet var Sverige det överlägset mest ”klimatsmarta” landet i världen. Det mesta som var vettigt att elektrifiera var elektrifierat och landet lyckades kombinera en hög industriproduktion med låga utsläpp av svavel, gifter och koldioxid. Sverige hade vid den tiden ungefär halva koldioxidutsläppen per invånare jämfört med motsvarande länder.

Sedan gick det mesta snett.

En bra beskrivning av det politiska skiftet är att man gick från att satsa på sådant som fungerar bra till att satsa på sådant som låter bra. Politiska paroller och aktivism ersatte oberoende utredningar och konsekvensanalyser.

Med tiden blev det till och med politiskt omöjligt att genomföra oberoende utredningar. De skulle ha varit alltför pinsamma. De senaste årtiondena har därför översvämmats av ”utredningar” där resultatet var givet från början. Ett typexempel är utredningen om snabbtåg, där uppgiften inte var att utreda om vi skulle ha snabbtåg utan hur snabbtågen skulle genomföras.

På energisidan gick det riktigt illa. När energimarknaden avreglerades gav man till exempel inte någon myndighet uppgiften att se till att Sverige skulle ha el. Svenska Kraftnät fick bara uppgiften att se till att frekvensen hölls stabil, till exempel genom avstängningar. Det senaste årets tragikomiska debatt om vem som lade ner fyra kärnkraftsreaktorer visar med all önskvärd tydlighet att ingen, varken politiker eller myndigheter, anser sig vara ansvarig för Sveriges elförsörjning.

Biobränslen
I takt med att klimatfrågan blev mer politiskt intressant kom symbolfrågorna att dominera allt mer. Snabba åtgärder utan konsekvensanalys blev det som gällde. En uppenbar måltavla var personbilarna och den enkla lösningen tycktes vara att ersätta fossila bränslen med biobränslen.

En lite noggrannare analys skulle förstås ha visat att biobränslen till fordon inte ger några minskade globala koldioxidutsläpp. Det var egentligen uppenbart från början. Men vid det här laget hade politikerna redan slutat lyssna på experter med ”fel” åsikt så ”etanoltåget” drog igång med full styrka. Alla bensinstationer tvingades till dyrbara ombyggnader och stora subventioner till etanolbilar skulle styra efterfrågan.

Etanolsatsningen i form av E85 blev i alla fall precis den dyrbara katastrof som man kunde ha väntat sig. Efter ett antal motorhaverier övergick etanolbilsägarna till att tanka bensin. För att minimera skadorna drev politikerna igenom lagstadgad inblandning av etanol i bensinen, men vid det här laget ville man inte ens tala högt om att göra etanol av spannmål så alltsammans var egentligen meningslöst.

I stället flyttades fokus till dieselbilarna. Dieselmotorer kan i princip köra på en mycket högre inblandning av biobränsle än bensinbilar. S/MP-regeringen drev igenom en reduktionsplikt som skulle gå från 20 procent upp till 66 procent.

Men inte heller biodieseln ger några minskade koldioxidutsläpp annat än i ”den kreativa klimatbokföringen”. De svenska klimatpolitikerna var dessutom redan omkörda av verkligheten. Inte ens klimatorganisationerna ville längre se biobränslen och globala restriktioner (framför allt om palmolja) minskade de tillgängliga råvarorna till en dyr rännil.

Korrumperat system
Den nuvarande regeringens beslut att drastiskt minska reduktionsplikten var därför en självklarhet. Sverige kan inte i längden som enda land vräka pengar över ett misslyckat politiskt projekt som inte ens ger några klimatfördelar.

Därför är det ganska märkligt att höra brösttonerna om ”klimatpolitiskt haveri” och att ”Sverige inte når klimatmålen”. Om klimatmålen bara kan nås med kreativ bokföring är något väldigt fel.

Ännu värre är att höra företrädare för bränsleföretagen tala om att ”det kanske till och med blir dyrare” med de nya reglerna. Här kan vi verkligen se hur dåliga politiska beslut riskerar att korrumpera näringslivet.

Vi vet ju att ren biodiesel kostar ca 20 kr före moms och andra skatter medan ”vanlig” diesel kostar långt mindre än hälften. Om det skulle bli dyrare att ersätta de jättedyra 30 procenten med vanlig billig diesel är något dramatiskt fel.

Naturligtvis är det jobbigt för Preem att se hur de jättesatsningar i biobränsle som man ”fick” av Miljöpartiet blir värdelösa. Det här var ju en alldeles ovanligt snaskig politisk affär där Preem först fick tillstånd att bygga en stor crackeranläggning men sedan gick med på att ställa in projektet och i stället bygga en biobränsleanläggning med stora statliga stöd.

Men rimligen borde både Preem och de andra redan då ha insett att biobränsle var ”kört” internationellt sett. De borde också ha insett att uppenbart dåliga politiska beslut inte går att lita på i längden. Dagens märkliga gnäll är svår att förstå.

Koppar och kobolt
Biobränslen har tappat sin politiska charm och för ögonblicket står det internationella politiska hoppet till elbilar och en kraftig utbyggnad av vindkraft och solenergi. Men även här börjar det knaka betänkligt i fogarna.

Härom veckan kom IEC (International Electrotechnical Commission) med en rapport som visar en våldsam diskrepans mellan tillgång och efterfrågan av metaller som koppar, litium och kobolt. Det handlar om gigantiska skillnader.

Ett problem är att redan ganska små skillnader mellan tillgång och efterfrågan räcker för att skapa mycket stora prisuppgångar. Ett annat problem är att gruvindustrin arbetar med mycket lång framförhållning och att det idag inte finns något som tyder på att tillgången på de här metallerna skall förbättras nämnvärt det närmaste årtiondet. Vi kan vara på väg in i en mycket märklig tid.

Det hela handlar inte bara om elbilarnas behov av litium, kobolt och koppar. Vindkraften och behovet av dramatiskt förstärkta elnät är också stora ”skurkar” i sammanhanget. Ett distribuerat elnät med mycket sol och vind kräver helt enkelt otroligt mycket mer koppar än de traditionella produktionssystem vi vant oss vid.

Så nu gäller det att vakta kyrktak, statyer och elledningar. Redan nu stjäls det koppar av ”hjärtans lust” och det kommer garanterat inte att bli bättre.

Att Kina arbetat långsiktigt på att ta kontroll över nya fyndigheter av viktiga metaller gör inte situationen lättare för oss i Europa.

Elbilar till Kina
Jag såg förresten härom dagen en intervju med Carlos Tavares, vd för Stellantis. Som säker många vet är Stellantis världens sjätte största biltillverkare med märken som Fiat, Peugeot, Citroën, Opel, Vauxhall, Alfa Romeo, Lancia och många andra (totalt 14 stycken).

Tavares varnade för priskrig på elbilar och hävdade att inga elbilar i prisklassen 25 000 euro och lägre kommer att kunna tillverkas i Europa.

För oss i elektronikindustrin låter det som ett eko från nittiotalet då många halvledarföretag varnade för att all produktion av halvledare i ”relativt enkla” processer skulle flyttas till stora anläggningar i Asien. Resultatet blev som vi alla minns att produktionen av både enkla och avancerade halvledare flyttades ut.

Det är svårt att tro att de europeiska biltillverkarna i längden skulle kunna överleva på att bara producera avancerade och dyra elbilar. Risken är nog överhängande att bilindustrin går samma väg som halvledarindustrin. Men det lär jag återkomma till.

Jag återkommer också till vätgasen – klimatpolitikernas stora hopp. Den historien har alla förutsättningar att bli riktigt bedrövlig.

Fram tills dess – njut av det vackra vårvädret.

Filed under: Göte Fagerfjäll