Vad händer om eller när Kina invaderar Taiwan? Står EU och USA på Taiwans sida eller kommer vi att försöka övertyga Taiwan att acceptera en ”återförening” för att undvika en katastrof på halvledarmarknaden? Och hur stor inverkan har den ”gröna politiken” i EU och USA? Med dagens utveckling kommer både EU och USA att snart vara totalt beroende av Kina.

I förra veckan sände SVT den franska dokumentären ”Taiwan och hotet från Kina”. Vi som följt utvecklingen under åren kunde nicka instämmande men för alla andra var programmet rimligen något av ett knytnävsslag i magen. Situationen är otroligt allvarlig och de möjliga konsekvenserna av en militär konflikt är närmast oöverskådliga.

Halvledare
För västvärldens del handlar naturligtvis konsekvenserna om halvledare och elektronikproduktion. Efter att TSMC för ett antal år sedan tog över ledningen i halvledarkapplöpningen har utvecklingen fortsatt i snabb takt. Idag dominerar TSMC alla de avancerade processnoderna och företaget tillverkar huvuddelen av världens avancerade processorer och systemkomponenter. Nyss kom nyheten att Apple köpt i princip hela tillverkningskapaciteten på TSMCs nya 3 nm-process.

Den franska dokumentären hävdar att Taiwan idag producerar uppåt 90 procent av världens avancerade halvledare. Det är kanske att ta i – koreanska Samsung är trots allt också en stor spelare och Intel är fortfarande med i ”racet”. Men tittar vi på avancerade komponenter från företag som Nvidia, AMD och Xilinx (som förresten alla har vd från Taiwan) så ser vi att det är TSMC som gäller. I stort sett alla som vill utveckla avancerade halvledare har TSMC som förstaval när det gäller produktionen.

Här har vi förresten nyckeln till TSMCs framgångar. Företaget satsade redan från början på en affärsmodell utan egna produkter. Man har aldrig konkurrerat med sina kunder och därför aldrig behövt försvara sig mot påståenden om att ”stjäla” konstruktionsdetaljer från kunderna.

Det innebar att alla fablösa företag (med tiden nästan alla halvledarföretag och alla ASSP-företag) redan tidigt styrde sin produktion till TSMC. Det gjorde i sin tur att alla EDA-företag såg till att ha extremt täta kontakter med TSMC och att varje ny process omedelbart hade bästa möjliga konstruktionssupport.

Den snabba processutvecklingen hos TSMC innebar också att verktygsföretag som ASML ville ha ett tätt samarbete. Allt sammantaget har det lett till att TSMC idag har ett märkligt stort försprång när det gäller att tillverka de mest avancerade halvledarna. Inte nog med att man kan producera med högt utbyte (yield). Man kan dessutom tillverka i jättelika volymer.

Det handlar heller inte bara om TSMC. Det finns fler kiselsmedjor på Taiwan och kanske framför allt gigantiska legotillverkare av färdiga elektronikprodukter. Taiwan är en jätte i alla elektroniksammanhang.

Bästa vapnet
Tja, allt det här vet vi eller borde veta. Det är också Taiwans bästa vapen i ”kampen” mot Kina. Inte nog med att hela världen är totalt beroende av elektronik från Taiwan. Samma sak gäller också Kina. Handelsutbytet mellan Kina och Taiwan är mycket stort.

I en normal värld skulle därför inte Taiwan ha något att frukta. Kina och världen har otroligt mycket större nytta av Taiwan i sin nuvarande form än av ett Taiwan som med tvångsmedel förenas med Kina.

Men tyvärr lever vi inte i en normal värld. I den verkliga världen invaderar Ryssland Ukraina och Xi Jinping skräder inte orden när det gäller Taiwan. Taiwan skall införlivas med Kina, med militära medel om så krävs.

Xi Jinping (som förresten fyller 70 år 15 juni – det skall vi fira) inser naturligtvis att det här är en otroligt farlig väg och en väg som riskerar Kinas framtida utveckling. Men det spelar ingen roll. Taiwan är en stor symbolfråga och för Xi Jinping är den här symbolfrågan viktigare än allt annat. Det hela påminner faktiskt om de mest rabiata klimataktivisterna.

Ingen vågar erkänna Taiwan
Utan sin dominerande ställning på halvledarmarknaden skulle Taiwan knappast haft en chans. Landet har visserligen ett viktigt strategiskt läge, men det hade nog ändå gått samma väg som Hong Kong.

Det är bara att titta på det diplomatiska spelet runt Taiwan. Bara 14 länder erkänner Taiwan som fristående stat, med Guatemala, Paraguay, Honduras och Vatikanstaten som några av de mest kända. Trenden är att allt färre länder erkänner Taiwan eftersom konsekvenserna från Kina är så starka. Ingen vill ha Kina som fiende.

Inte ens USA erkänner Taiwan, trots att man sagt sig vilja försvara Taiwans självständighet med vapenmakt om så krävs. I Europa är som sagt Vatikanstaten det enda land som erkänner Taiwan.

Elbilar och vindkraft
Hur ser då framtiden ut? USA har ju genomfört en rad sanktioner mot Kina, inte minst på halvledarsidan. Innebär det att USA och EU blir allt mindre beroende av Kina?

Nej, det är faktiskt precis tvärtom. EU är allra mest extremt eftersom unionen har genomfört en rad drakoniska klimatåtgärder med bland annat allmänt krav på elbilar redan från 2035. Den så kallade ”gröna omställningen” kommer också att kräva en jättesatsning på vindkraft och gigantiska utbyggnader av elnäten.

Förhoppningen är förstås att Europas fordonsindustri snabbt skall kunna ställa om från egen tillverkning av traditionella fordon till egen tillverkning av elfordon. Tyvärr finns det inte mycket som tyder på att det skall bli så i verkligheten.

Ett av de stora problemen är att Kina sedan många år har satsat hårt på att ta kontroll över viktiga grundmaterial som behövs för att tillverka elbilar. Det handlar om litium, kobolt, koppar, neodym och en hel del annat som oundgängligen behövs för att tillverka både elbilar och vindkraftverk. Kina är redan nu helt dominerande leverantör och inget tyder på att den situationen kommer att förändras.

För att göra det hela riktigt bedrövligt finns det dessutom ett mycket stort globalt underskott på alla de här metallerna. Det framgick bland annat av en IEC-rapport härom veckan. EUs planer för övergång till elbilar saknar verklighetsförankring hur man än ser på det.

Men även sådant som saknar verklighetsförankring kan drivas igenom med politiska medel. Europas bilindustri verkar nu vara helt inställd på att följa de politiska reglerna och ställa om från traditionella bilar till enbart elbilar. De olika företagen ser ut att slåss om att vara först med en total omställning. Det hela påminner starkt om bilden av lämmeltåget som med full kraft väller fram mot avgrunden.

Kina tar över
EU-ledningen talar varmt om egna stora satsningar på råvaruutvinning, batteritillverkning, elproduktion och den nya infrastruktur som behövs för att tillverka elbilar. Problemet är bara att Kina redan har allt det där.

Så nu satsar EU på att bygga upp batterifabriker och annan infrastruktur som tvingas att importera sina råvaror från Kina. Det låter inte överdrivet listigt. De här verksamheterna är dessutom mycket elintensiva och kräver massor av el som inte finns. Också här hade det varit bra om EU börjat sin planering för tio eller tjugo år sedan (som Kina gjorde).

Det som gäller elbilar gäller tyvärr också vindkraftverk. Också här är tillverkarna allt mera beroende av råvaror och produkter från Kina.

Den uppenbara följden av satsningen på elbilar och vindkraft är ett snabbt ökat beroende av Kina, antingen som leverantör av råvaror och delar eller som totalleverantör. Det senare blir nog tyvärr det vanligaste med tiden.

I vilket fall som helst betyder ett ökat beroende av Kina att Kina ges makt att diktera utrikespolitiken. Det mest uppenbara diktatet handlar förstås om Taiwan. Den som motsätter sig Kinas övertagande av Taiwan kan räkna med stora konsekvenser. De land som lagt sin industriella framtid i Kinas händer måste anpassa sig.

Påtryckningar mot Taiwan?
Vad kan då det här leda till?

Tja, om EU och USA fortsätter sin ”gröna omställning” enligt dagens agenda kommer bägge regionerna att bli extremt beroende av Kina. Samtidigt är både EU och USA extremt beroende av Taiwan.

Det värsta som kan hända ur USAs och EUs synvinkel är i det läget ett krig mellan Kina och Taiwan. Det skulle leda till oöverstigliga konsekvenser både för ”den gröna omställningen” och för allt som har med elektronik att göra.

I det läget vore det förmodligen bättre att utöva påtryckning på Taiwan för att tvinga fram ett ”fredligt” samgående mellan de bägge länderna. Det skulle rädda situationen på kort sikt.

Problemet är förstås att det samtidigt skulle innebära att EU och USA gav upp sina maktambitioner. Kina skulle i ett slag bli dramatiskt mycket starkare och ingen skulle längre kunna tvivla på vilket land som är mäktigast. USA skulle reduceras till andrarangsnation och dollarn skulle förmodligen tappa mycket av sin ställning. EU skulle fortsätta sin kräftgång ungefär som nu.

Titta långsiktigt
Finns det då någon väg framåt som inte innebär kapitulation gentemot Kina?

Ja, till att börja med måste vi nog sluta att spela med motståndarens regler och lära oss att tänka långsiktigt. De senaste åren har alldeles för mycket politik gått ut på att kasta bort det som vi är bra på för att ersätta det med sådant som motståndaren är bättre på.

Energipolitiken är väl paradexemplet, där framför allt EU har ägnat sig åt ett närmast otroligt självskadebeteende. Det har investerats gigantiska summor på att göra den europeiska elförsörjningen otillräcklig, svajig och fruktansvärt dyr.

Klimatpolitikens totala fokus på bilar är nog nästa katastrof. Fordonsindustrin är otroligt viktig för Europa och den närmast sadistiska reglering som den utsatts för riskerar att i stort sett helt radera ut en hel industrigren.

På något märkligt sätt verkar våra politiker tro att vi är immuna mot ekonomiska hot och att vi kan göra vad som helst utan att riskera konsekvenser. Så länge en åtgärd lanseras som ”klimatsmart” är allt acceptabelt.

En första åtgärd vore därför att faktiskt börja räkna på konsekvenserna av den politik som genomförts eller håller på att genomföras. Idag genomförs drakoniska åtgärder med gigantiska negativa konsekvenser för invånare och ekonomi utan annat argument att ”det kanske är bra för klimatet”. I många fall är de tänkta fördelarna minimala eller till och med obefintliga.

Sedan måste vi tillbaka till politisk långsiktighet. Det tar tio till tjugo år att bygga elnät, elproduktion, broar, vägar, ja nästan allt. Och det tar ännu längre tid om vi vill göra jobbet på ett bra och kostnadseffektivt sätt. Det är ju idiotiskt att först bygga upp en infrastruktur för att till exempel bygga vägar eller kärnkraft och sedan plötsligt kasta bort den för att ”allt är klart”. Parollen ”Allt Nu” ser bra ut på banderoller men passar inte i verkligheten.

Vi måste alltså fråga oss vad som är fel när länder som Kina klarar av långsiktig planering så mycket bättre än vi. En gång i tiden var vi ju bäst på sådant.

En långsiktig säkerhetspolitik vore inte dumt det heller.

Filed under: Göte Fagerfjäll