De senaste femtio åren har vi fått se en fantastisk utveckling inom elektronikindustrin. De tekniska framgångarna har varit otroliga och de har kombinerats med en prispress som gjort sådant som tidigare betraktats som science fiction tillgängligt för vem som helst. Den här utvecklingen fortsätter i oförminskad takt. Samtidigt har våra politiker misslyckats kapitalt med sin del av ”avtalet”. Den energiförsörjning och den energidistribution som fungerade alldeles utmärkt för femtio år fungerar nu allt sämre och verkar vara på väg mot en kollaps. Detta trots att vi redan för femtio år sedan var ”på spåret”.

Det lackar mot jul och jag höll härom dagen ett litet jultal om framtiden för Sverige i allmänhet och elektronikindustrin i synnerhet. Återanvändning är ju på modet så jag tänkte publicera en modifierad variant här i krönikan. Håll till godo.

Pandemin ändrade mycket
Corona har väl alla lagt märke till vid det här laget. Pandemin påverkade den svenska industrin mindre än vad många hade förväntat, men fick stor inverkan på elektronikindustrin framför allt i form av komponentbrist. Mer om det senare

Pandemin gjorde också att folk vande sig vid att arbeta hemifrån. Det har påverkat både teknik och beteende. Alla vill ha hemmakontor, nära till naturen och helst en egen smittfri trädgård. Huspriserna drog iväg uppåt och intresset för villa och landsbygd (i hyfsad närheten av städer) ökade. Det märks väldigt tydligt på Tjörn, en plats där jag ofta håller till.

För egen del har jag arbetat större delen av tiden från hemmakontor sedan början av nittiotalet så skillnaden blev inte stor. Sedan det blev fart på bredbandsutbyggnaden arbetar jag numera lika gärna från Tjörn (som nu) eller Blekinge som från Stockholm.

Politiskt motarbetas tyvärr den här trenden. Samtidigt som villaboendet blir allt populärare har villabyggandets andel av nybyggnationen minskat kraftigt. Det beror både på ökande svårigheter att få bygglov och en politisk förkärlek för lägenhetsboende. Resultatet har, inte oväntat, blivit ökade villapriser.

Glömt 1900-talet
Den där förkärleken för tätbyggda lägenhetskomplex med spårförbindelse är inte helt lätt att förstå – speciellt som den ofta lanseras som ”grön”, ”klimatsmart” och ”hållbar”. Detta trots att den är nästan helt motsatt den klassiska gröna trenden med utflyttning till landet och egen trädgård.

Problemet är väl att man behöver bil för att kunna bo på landsbygden, samtidigt som dagens politiker verkar ha en klockarkärlek för spårtrafik. Dagens politik känns på många sätt som en repetition av 1800-talets Storbritannien då järnvägen revolutionerade kommunikationerna och folk flyttade till nybyggda stationsorter. Men sedan dess har faktiskt bilen uppfunnits och tåget kan lite elakt beskrivas som ”ett fordon som tar dig från en plats där du inte är till en plats dit du inte skall”. Miljöpolitikerna verkar på många sätt ha missat hela 1900-talet.

Men slut på gnäll för en stund. Det är betydligt skojigare att titta på vad som händer på elektronikmarknaden.

Fantastiska konsumentprodukter
Jag var på ICA Maxi i Olofström häromdagen (Black Friday). Där fanns bland annat en 75-tums 4K-TV från LG för mindre än 9 000 kronor, En 55-tums OLED-TV kostade mindre än 8 000 kronor och en utmärkt Nokia-telefon med tre kameror såldes för en knapp tusenlapp. Det är uppenbart att elektronikindustrin klarar av att samtidigt höja kvaliteten och sänka priserna.

I det lite dyrare segmentet har konsumentindustrin levererat allt det där som utlovades för ett par år sedan. Dagens bästa mobiltelefoner har 5G och inbyggda kameror med förbluffande bildkvalitet. Bildhanteringen är otroligt bra med AI-baserad AR (Augmented Reality) och 4k- och 8k-video med löjligt höga prestanda. Kamerorna klarar automatisk hantering av stora kontrastskillnader, bildstabilisering av proffsklass och kan ta bilder i svagt ljus. Telefonernas OLED-bildskärmar är dessutom otroligt bra.

Utbyggnaden av 4G och 5G fortsätter. Vid det här laget är alla vana vid hög bandbredd överallt och låga priser. En hundralapp i månaden räcker numera till gratis samtal, gratis SMS/MMS och ganska många Gbyte per månad.

Också på datorsidan tuffar allt på. Fasta och bärbara datorer blir allt bättre och får allt bättre grafik. Enda irritationsmomentet är bristen på avancerade grafikkort. De som bryter kryptovaluta köper just nu upp det mesta som finns.

Videotjänster och andra molntjänster förbättras också i snabb takt. Serverfarmerna uppdateras hela tiden med ny hårdvara, där grafikprocessorer, AI-processorer och FPGA-acceleratorer tar över allt mer av arbetsbördan.

Bilar
Att bilindustrin ökat sitt elektronikinnehåll är heller inget som någon kan ha missat. Löftet om ”riktiga” självkörande bilar skjuts i och för sig hela tiden framåt, men den fördröjningen är inte så underlig. Problemet är gigantiskt och inte minst de legala aspekterna är otroligt svåra att komma runt. Tekniskt sett löper i alla fall allt på som man kan förvänta sig.

Också elbilar kommer från alla möjliga håll. Också här har elektronikindustrin löst en lång rad problem med hjälp av ny kraftelektronik baserad på GAN, SiC och annat. Men CMOS är på intet sätt utkonkurrerat här heller. Tvärtom ser det ut som om CMOS för hög effekt har hittat en ny väg (igen).

Politiker skapar problem
Men det finns också stora problem. Inte minst handlar det om politiker och klimataktivister som har gått samman i en ”ohelig” allians för att skapa en ny och hållbar koldioxidfri värld.

Det skulle kanske inte vara så farligt om de bara förstod sig det minsta på teknik eller åtminstone kunde göra en enkel kostnads-intäkts-analys. Eller om de åtminstone hade ett minimum av självinsikt och klarade av att ta råd från andra än de ”politiskt korrekta experterna”.

Men av någon anledning verkar de här människorna tro att de själva är bäst lämpade att styra vart tekniken skall gå. Ett minimum av historieläsning visar vad som brukar hända när övermodiga politiker bestämmer vilken teknik som skall användas. Men de läser nog inte historia heller.

Elektronik skapar inte energi
Gissningsvis beror många missuppfattningar på att man ”snöat in” på de fantastiska framsteg som gjorts inom elektroniken. Om halvledare kan göras tusen gånger bättre måste rimligen samma sak gälla annan teknik också (åtminstone ”hållbar” teknik).

Men elektronik skapar inte energi. En stabil energiförsörjning kräver stabil elproduktion och mobila elprylar kräver stabil ellagring. Det här går inte att komma runt.

Så när politikerna bestämmer sig för att skapa en koldioxidfri värld (det galna uttrycket finns faktiskt bland annat i en del EU-dokument) inser de att det krävs massor av el men de missar helt hur svårt det faktiskt är att producera stabil el.

I Sverige ser vi därför politiker som glatt talar om dubblad elanvändning de närmaste åren samtidigt som elproduktion och elnät är mycket sämre än för bara två år sedan och dramatiskt mycket sämre än för trettio år sedan. Trots att vi minskat elförbrukningen de senaste åren har stabiliteten i näten försämrats kraftigt. Alla har nog också märkt att elpriserna har skjutit i höjden till tidigare otänkbara nivåer. Sverige hade tidigare världens bästa system för elproduktion men idag är vi mycket mera ”kontinentala” i ordets sämsta bemärkelse.

Kräver stabilitet
Det här är inte ett dugg konstigt. Tjugo års experimenterande med vindkraft visar att det är otroligt svårt och dyrt (kanske omöjligt) att ersätta stabil elproduktion med instabil elproduktion. Sex nedlagda kärnkraftsreaktorer, varav de två största de två senaste åren har förstört stabiliteten både i elproduktionen och i elnäten. När de stora synkronreaktorerna försvinner minskar överföringskapaciteten också i befintliga ledningar. Eller som professor Jan Blomgren säger: ”sedan sjuttiotalet har vi tagit besluten i fel ordning”, ”först bestämmer politikerna vad som skall göras och sedan får teknikerna försöka rädda vad som räddas kan”.

De senaste tjugo årens satsning på vindkraft har i princip bara lett till problem. Utbyggnad av hårt subventionerade vindkraftbyggen i ett energisystem med ”fejkad marknadsekonomi” skapade både tekniska och ekonomiska jätteproblem. I ett system där produktion i varje ögonblick måste möta konsumtion är en så volatil produktionskälla som vindkraft ganska hopplös. Kombinerar man det med marginalprissättning går det nästan garanterat åt skogen.

Så länge kärnkraften fanns kvar blev ”bara” resultatet att priserna drevs i botten. Eftersom vindkraften inte har någon egentlig marginalkostnad blev det överproduktion till vilket pris som helst. I kombination med den märkliga kärnkraftsskatten (skatt på maximalt möjlig produktion) blev resultatet att dyr och instabil vindkraft konkurrerade ut billig och stabil kärnkraft. Elproducenterna valde att lägga ner kärnkraft för att driva upp priset. Och jisses vad de lyckades.

Barsebäcksnedläggningen var jobbig nog. Södra Sverige har aldrig hämtat sig från den. Men nedläggningarna av O1, O2, R1 och R2 innebar att vi förstörde både elproduktion och elnät på ett alldeles remarkabelt sätt.

Stabil produktion
Hur skall vi då bära oss åt för att få tillbaka den stabilitet som vi förlorat? Ett sätt är att göra som Tyskland och bygga nya naturgaskraftverk. Tyskland har nu till och med tvingat EU att klassa naturgas som ”miljövänlig” – något som rimligen kommer att ställa till internt krig inom miljörörelsen.

En storsatsning på pumpkraftverk i södra Sverige skulle kanske hjälpa till lite grand, men det blir väldigt dyrt, tar många år att bygga och skapar stora negativa miljöeffekter. Samma sak gäller alla de nya kraftledningar som behövs för att slussa el fram och tillbaka. Det blir mycket dyrt, tar lång tid att bygga och ger stora miljöeffekter.

Glada optimister talar om stora satsningar på intelligenta elnät och central styrning av alla elförbrukare. Det låter ärligt talat snarare som ett ”recipe for disaster” än en lösning.

Huvudproblemet är förmodligen att de som bestämmer alltför länge har sett att elproduktion och elnät har fungerat alldeles utmärkt. Därifrån verkar man ha dragit slutsatsen att elproduktion och elnät är något enkelt. Inget kunde vara mera fel.

Beroende
I själva verket har alltid hanteringen av elproduktion och elnät varit tekniskt komplicerad och behövt ständig tillsyn. Det går heller inte att separera produktion och nät utan de är helt beroende av varandra. Systemet har fungerat eftersom vi en gång i tiden byggde saker som fungerade och kombinerade det med vettiga tekniker som underhöll och styrde systemen. Det handlade inte om att göra sådant som bara lät bra utan om att göra sådant som faktiskt fungerade.

Att samtidigt montera ner ett fungerande system och dessutom fördubbla elkonsumtionen är naturligtvis ett monumentalt recept för katastrof.

Kommer knappast att fungera
Antag att vi inte kan öka den stabila elproduktionen och inte heller klarar att bygga ett stabilt elnät. Hur går det då med elbilar, fossilfritt stål, batterifabriker, vätgasproduktion och allt annat som skall ”rädda vår värld”. Svaret är naturligtvis att det inte går alls. En massiv satsning på elbilar kräver i genomsnitt två reaktorer (O1 och O2?) och ett stabilare elnät än det vi har idag. Tittar vi på toppbelastning vid t ex storhelger krävs mycket mer än så.

Stora elkrävande satsningar i norra Sverige kommer att ”göra slut på” all el som tillverkas i norra Sverige och mer än så. Stockholm, Göteborg och resten av Sverige får i det läget räkna med rullande nedstängningar.

Så sent som för ett år sedan skulle säkert många ha klassat det här som skräckpropaganda eller värre. Idag har vi en verklighet som överträffar förra årets värsta varningar. Inte mycket tyder på att det skall bli bättre men väldigt mycket tyder på att det kommer att bli mycket värre.

Kärnkraft?
Vi vet att industrin kräver stabil elförsörjning. Vi vet också att det är viktigt att ha produktionen hyfsat nära konsumenterna. Ändå vägrar märkligt nog våra politiker att acceptera kärnkraft som den teknik som både fungerar och som är acceptabel ur miljö- och klimatsynpunkt.

Kärnkraften är i och för sig inte ensam om att ge stabil elförsörjning. Också vattenkraft fungerar utmärkt och samma sak gäller värmedrivna kraftverk som eldas med kol, olja, naturgas, biobränsle eller sopor.

Men vattenkraften är redan fullt utbyggd och kommer till och med att minska en hel del på grund av kommande miljöprövningar. Fossileldade kraftverk är allt annat än politiskt korrekta och med EUs nya skogs- och avfallspolitik kan vi nog glömma skogsavfall och sopor också. Kvar står kärnkraften.

Men kärnkraften är ju gammalmodig, utnyttjar bara en liten del av bränslet och har dålig termisk verkningsgrad. Dessutom alstrar den långlivat avfall.

Och ändå slår den alla andra kraftkällor med hästlängder. Trots att vi stannade vid sextiotalsteknik, ungefär motsvarande elektronrör i elektronikvärlden, löser kärnkraften problem som andra produktionstekniker inte ens kommer i närheten av att lösa.

Modern kärnkraft
Det intressanta är att kärnkraften har ungefär samma utvecklingspotential som elektroniken. Vi har vetat nästan från början hur man bär sig åt för att utnyttja U238-isotopen som är 99,2 procent av uranfyndigheterna och inte bara den lilla mängden U235. Vi vet dessutom hur man använder torium, som finns i jättemängder bland annat här i Norden. Och vi vet hur man eldar upp bränslet så att bara en mycket liten mängd med kort halveringstid återstår. Vi vet till och med hur man eldar upp dagens avfall och får det att räcka i hundratals år.

För oss i elektronikindustrin är den här typen av utvecklingspotential inget nytt. Vi vet också att tekniska problem går att lösa. Trots allt är ju kärnkraftsutmaningarna ingenting emot de utmaningar som halvledarbranschen står inför hela tiden.

Vi vet också att teknisk utveckling och massproduktion sänker priset något alldeles fantastiskt . Att bedöma kärnkraftskostnader utifrån priset på en prototypanläggning är ungefär lika smart som att säga att mobiltelefoner måste kosta många miljoner per styck eller att ett kommersiellt flygplan kostar lika mycket som första prototypen.

Löser problemen
Vilka problem går då att lösa med modern kärnkraft? Märkligt nog i stort sett allihop.

Med stabil tillgång till el kan industrin utvecklas som den vill. Man behöver inte anpassa allt efter tillgång på el utan kan optimera produktionen.

Elbilar fungerar plötsligt, även om man också har råd att tillverka syntetiskt bränsle till vanliga motorer. Med höga temperaturer (800 grader) är det lätt att tillverka vätgas från vatten. Vätgas plus kol eller koldioxid kan omvandlas till syntetbränsle om man bara har gott om energi. Tyskarna gjorde detta i stor skala under kriget. Förslagsvis kan man använda plastavfall och annat avfall som kolkälla eller fånga in koldioxid och återanvända.

Allt tal om vattenbrist är bara att glömma. Haven innehåller hur mycket vatten som helst och med gott om elenergi är det lätt att avsalta och göra sötvatten av saltvatten. Tekniken används redan i stor skala.

Allt tal om matbrist blir ännu fånigare än idag. Det finns en otroligt stor odlingspotential i världen om vi bara kan bevattna.

Allt tal om lokal produktion och cirkulär ekonomi framstår som politiskt snömos. Med kärnkraftsdrivna fartyg blir all långväga frakt helt fossilfri. Redan idag är fartygsfrakt förvånansvärt energisnål.

Allt tal om kompakt boende och koncentrerad bebyggelse framstår som ännu dummare än idag. De flesta vill bo i villa och ta sig fram med (självkörande) bil.

Allt tal om hemska koldioxidutsläpp är också bara att glömma. Med en kärnkraftsbaserad energiförsörjning är det lätt att komma ner i koldioxidutsläpp runt 2 ton per person och år. Det räcker mer än väl.

Det stora problemet är rimligen att världen stoppade vidareutvecklingen av kärnkraft för mer än fyrtio år sedan. Konsekvenserna ser vi idag. Men bättre sent än aldrig.

Komponentbrist
Energiproblemen har blivit väldigt uppenbara, men det finns förstås andra problem också. Komponentbristen är till exempel ett stort problem – inte minst för fordonsindustrin.

Fast där handlar det mest om helt normal dumhet. Alla vet ju att halvledare tar flera år att utveckla, produktionsanpassa och massproducera. Om man bryter kedjan tar det lång tid att komma tillbaka till någon form av normalitet.

Och ändå är det precis det här som händer varje gång vi ser en ”glitch” i ekonomin. Kunderna avbeställer och halvledartillverkarna drar ner produktionen. Att komma tillbaka är något helt annat och varje gång säger både användare och tillverkare att ”nu har vi lärt oss”. Men det har de aldrig.

Kina – Taiwan
Den verkligt stora risken finns i stället i motsättningen mellan Kina och Taiwan. Taiwan har på fyrtio år gått från att vara en ”efterföljare” till att vara det förmodligen främsta elektroniklandet i världen. Halvledartekniken hos TSMC är utan tvekan bäst i världen och Taiwan är numera i särklass när det gäller massproduktion av allt från halvledare till färdiga elektronikprodukter.

En invasion från Kina skulle resultera i kaos av ett slag som är nästan omöjlig att förutse.

Annars är förhoppningsvis allt bra.

Filed under: Göte Fagerfjäll