Både klimataktivister och politiker är rörande överens om att vi måste byta till elbilar (eller helst sluta köra bil) och sluta att flyga inrikes. Men förvånansvärt få verkar fundera på vad som händer när fungerande infrastrukturer inte längre är lönsamma. Kan vi klara oss utan inrikesflyg, postbefordran och bensinstationer? Finns det ett vettigt alternativ när den gamla infrastrukturen inte längre finns? Och finns det till och med en risk att vi tappar bort hela elnätet när anslutningen blir alltför dyr?

Min granne tvingades för några månader sedan kasta ut sin gamla telefon. Telias gamla kopparnät är nu slutgiltigt borta och de sista telefonkunderna har tvingats gå över till mobiltelefon.

Det här är i och för sig inget större problem för så många andra än Telia. Mobilnäten klarar numera alla gamla telefontjänster och mycket mer därtill. Kopparnätet, som för inte så många år sedan var Telias stora ekonomiska tillgång, är sedan några år enbart en kostnad.

För dyrt att ha kvar
Samma sak gäller väldigt mycket annan infrastruktur. Steget från ekonomisk tillgång till kostnad kan vara förvånansvärt kort. Nybyggda lägenheter är till exempel en fantastisk tillgång så länge det finns en stor efterfrågan på bostäder, men när bygdens storföretag (till exempel ett stort batteriföretag) går i konkurs kan det bli nödvändigt att riva dem för att undvika förslumning och priserosion. Stora OS-idrottsanläggningar blir ofta omöjliga att driva så fort OS är över. Flygplatser, järnvägsstationer, bensinstationer och mycket annat har en obeveklig ”tipping point” där plötsligt ingen har råd att driva dem.

Att först satsa massor av pengar på att bygga upp något och sedan bara riva ner alltsammans ser alltid ut som ekonomiskt vansinne. Många, inte minst på vänsterkanten, har svårt att förstå att en miljardinvestering plötsligt kan gå från att ha ett miljardvärde till att vara värt mycket mindre än ingenting. Men det här händer hela tiden. Ändrade förutsättningar, politisk dumhet eller bara otur kan på kort tid leda till att något som såg fantastiskt ut plötsligt är mer än värdelöst.

Driftskostnad
Det blir riktigt jobbigt när en hel stad plötsligt går från att vara en tillgång till att bli en alltför stor kostnad. Det här har vi sett många gånger i många länder. Oftast handlar det om att huvudsysselsättningen, till exempel guldutvinning eller annan gruvverksamhet, försvinner. Ganska snabbt flyttar de ägare, arbetare och tjänstemän som var den ekonomiska basen för staden och efter ännu en tid försvinner alla kringverksamheter i form av affärer, skolor och det mesta annat. Staden dör och blir antingen en spökstad eller en slumstad.

I många fall går förfallet inte lika snabbt men är ändå svårt att stoppa. I till exempel New York ser vi hur en stor del av den rika befolkningen tröttnat på höjda skatter och förslumning, Sedan några år går flyttlassen söderut för både företag och rika invånare. Resultatet är att skatteintäkterna minskar samtidigt som stadens utgifter ökar. Det är en usel ekvation.

Samma sak gäller egentligen all infrastruktur. Driftskostnaden är ofta väldigt hög – något som inte spelar någon roll så länge intäkterna är ännu större. Men när intäkterna blir mindre än kostnaderna går det snabbt. Ingen klarar i längden att bära miljardförluster.

Kopparnät och elförsörjning
Telias kopparnät gick snabbt från tillgång till belastning. Det spelade som sagt inte så stor roll eftersom det fanns en teknik som kunde ersätta det gamla.

Men om vi gör tankeexperimentet att elnätet blir så dyrt att en stor del av kunderna väljer bort det ser vi att konsekvenserna snabbt blir katastrofala. Elnät och stabil elförsörjning är grundläggande för att ett modernt samhälle skall kunna fungera.

Och ändå är det här tankeexperimentet fullständigt möjligt. Faktum är att vi redan är på god väg mot en situation där det, åtminstone för villaägare, kan bli privatekonomiskt lönsamt att koppla bort sig från elnätet eller aldrig koppla in sig.

Intermittent elproduktion
Grundproblemet stavas intermittent och väderberoende elproduktion. Om huvuddelen av elproduktionen skall ske med vindkraft och solenergi krävs dramatiskt mycket större elnät än de vi är vana vid. Vi vet inte längre varifrån elproduktionen sker utan elnätet måste klara att leda stora mängder el från i stort sett var som helst till i stort sett vart som helst.

Det här är något helt annat än de befintliga elnäten som baserades på stabil vattenkraft och kärnkraft (eller i andra länder – stabil kolkraft). Genom att bygga stora anläggningar för elproduktion nära de stora kunderna (Stockholm, Göteborg och Malmö) behövdes inte så många och långa stora kraftledningar. Med de gamla förutsättningarna räcker faktiskt dagens elnät också för en ganska kraftigt ökad elanvändning.

Men så ser inte längre planerna ut. De nya ”gröna” förutsättningarna kräver gigantiska satsningar på elnätet. Svenska Kraftnät talar om investeringar på 1000 miljarder kronor de närmaste åren.

Då ser vi ändå inte någon allmän ökning av elanvändningen. Tvärtom har elanvändningen minskat de senaste årtiondena. Vi ligger idag på samma nivå som på åttiotalet efter en topp strax efter sekelskiftet. Det ökade elbehovet som politikerna brukar tala om grundas helt på det tänkta behovet hos ett fåtal stora nya ”gröna” företag. De här företagen (om de blir verklighet) har inga som helst planer på att betala de stora nätsatsningarna.

Nätkostnaden skenar
De gigantiska kostnaderna för ett utbyggt elnät motsvaras alltså inte av ökade inkomster i form av ökad elanvändning från de traditionella elkunderna. Redan idag ser vi att elnätskostnaderna för ”vanliga” kunder stiger kraftigt och det är sannolikt bara en stilla västanfläkt i förhållande till vad som kan väntas. Vi lär få se dramatiska höjningar för fasta nätkostnader, rörliga nätkostnader och kostnad för inkoppling av el till nya fastigheter.

Kunderna kan naturligtvis försöka att kompensera de ökade kostnaderna med minskad elanvändning men det kommer inte att fungera. Nätkostnaderna har ju inte med elanvändningen att göra utan är en kostnad för tjänsten att göra det möjligt att överföra el. Om elanvändningen minskar måste en ännu större del av avgifterna skiftas från rörliga till fasta.

Det finns alternativ
I Sverige har vi de senaste hundra åren vant oss vid att el är en rättighet för alla och att egen produktion av el aldrig är lönsam. Men det är inte längre riktigt sant. Visserligen fungerar nästan alla av dagens solcellsinstallationer bara så länge de är anslutna till ett elnät men det finns idag teknik med batteribackup och ”ödrift” som gör att systemen fungerar fristående från elnätet. Det blir visserligen betydligt dyrare men är fullt möjligt.

Att hantera villauppvärmning, varmvatten och spis på det här sättet är förstås inte särskilt listigt. Det kräver alltför stora och dyra installationer. Men med pellets/eldningsolja för uppvärmning och gasol för spisen blir elbudgeten betydligt rimligare. Ett bensin- eller dieseldrivet elverk behövs under höst och vinter men bara under ganska korta perioder ”i stöten”. Om all uppvärmning görs med fossila bränslen eller ved blir det fullt möjligt att klara en villas elbehov utanför nätet.

Utan extern elanslutning måste man ändå ”tänka till” lite grand. Stora förbrukare som tvättmaskin och diskmaskin bör inte köras samtidigt och man måste hålla koll på sin elbudget. Men den tid då vi hade stabila elpriser är redan förbi och många ägnar idag en förvånansvärt stor del av sin tid åt att optimera elanvändningen efter de våldsamt varierande timpriserna. Alla vet också att risken för rullande avstängningar ökar i takt med att elproduktionen blir allt mer intermittent. Elnätet är inte längre varken stabilt eller särskilt säkert och i det läget kan en bortkoppling från elnätet till och med kännas som en säkerhetsåtgärd.

Först Tyskland
Vi kommer förmodligen att se det här först i länder som Tyskland, där elen är ännu dyrare och där invånarna aldrig gick över från att värma husen med eldningsolja till att värma dem med el. Det kombineras med att majoriteten av Tysklands villor snart har solpaneler (med stora statliga stöd).

I Tyskland får villaägarna fortfarande bra betalt för det elöverskott som de levererar ut på elnätet. Men så kommer det inte att kunna fortsätta. Förr eller senare måste staten inse att de inte kan betala vansinniga överpriser för el som inte behövs. Den ”rimliga” lösningen är att ge statliga stöd till villaägare som installerar batterilagring och på det sättet minskar den intermittenta överbelastningen på elnäten.

Därifrån är steget inte särskilt långt till att villaägare väljer att helt koppla bort sig från elnätet. När de tekniska förutsättningarna är lösta handlar allt om privatekonomi. Om elnätskostnaderna blir för höga är det bara att koppla bort sig. För nya hus kan man dessutom slippa dyra anslutningskostnader.

Stora konsekvenser
En situation där många villaägare väljer bort elnätet är dramatiskt mycket farligare än en situation där telefonkunder väljer bort ledningsbundna anslutningar. För samhället finns inget rimligt alternativ till elnät och en situation där många kunder kopplar bort sig från elnätet innebär enbart minskade inkomster för nätägarna – kostnaderna minskar inte. De kunder som blir kvar, till exempel flerfamiljshus, kontor och butiker, får dela på en ännu högre nätkostnad.

Också industrin får förstås ökade elkostnader, något som driver på utflyttningen ännu mera. Industrier med stor elförbrukning kan möjligen välja att producera egen el, men oftast är det nog mera ekonomiskt vettigt att flytta. ”Ryggradsreflexen” från staten är naturligtvis ökade statliga stöd för industrin men trots allt finns det gränser för subventioner.

Lätt att förstöra
Det här låter kanske som en överdriven dystopi men vi har sett gång efter annan hur svårt det är att återskapa viktig infrastruktur när den väl har förstörts.

I dagarna har vi till exempel en stor debatt i media om hur vi skall klara energiförsörjningen i Västsverige och Sydsverige. Många journalister och politiker skriker efter förbättrade villkor för vindkraften för att inte elbristen skall ge katastrofala konsekvenser.

Problemet är bara att elbristen till hundra procent orsakades av vansinniga politiska beslut för bara några få år sedan. Nedläggningen av två reaktorer vid Ringhals beslutades i praktiken av den förra regeringen (S/MP) och kunde ha stoppats så sent som i januari 2020 om inte S, MP, V och C vunnit omröstningen i riksdagen med en enda rösts övervikt. SD, M, KD och L röstade mangrant för att stoppa nedläggningen. Vi har alltså för en gångs skull ett antal ”skurkar” som vid ett givet tillfälle tog ett beslut som man rimligen måste ha insett konsekvenserna av. Att nedläggningen skulle leda till elbrist i årtionden visste alla som kunde räkna. Det krävs heller inga större mattekunskaper för att förstå att stabil elproduktion inte kan ersättas med intermittent elproduktion.

Naturligtvis är det inte så enkelt att ny kärnkraft är det enda fungerande alternativet för Väst- och Sydsverige. De nedlagda reaktorerna kan mycket väl ersättas med nya naturgas- eller koleldade kraftverk.

Posten tynar bort
Sveriges politiker har i årtionden ägnat mycket tid och pengar åt att förstöra världens förmodligen bästa energiinfrastruktur. Men det finns också annan viktig infrastruktur som skickats ”ner i avloppet”. Den mest uppenbara är nog posten.

Kungliga Postverket grundades 1636 och drevs som statligt affärsverk fram till 1994. Därefter omvandlades det till det statliga aktiebolaget Posten AB. Posten AB slogs 2009 samman med danska Post Danmark och 2015 bytte man namn till PostNord AB.

Posten har länge haft problem med minskade postvolymer men sammanslagningen med Post Danmark blev spiken i kistan. Sällan har man väl sett en sammanslagning med så få (inga) positiva synergieffekter och så stora nackdelar och kostnader.

Resultatet lät inte vänta på sig. Att skicka ett brev från en plats till en annan tar idag mycket längre tid än förr. Det är också mycket dyrare. Ändå fortsätter utvecklingen mot ännu högre priser och ännu sämre service. Förmodligen kommer det ganska snart att bli omöjligt att upprätthålla den klassiska posttjänsten för brev.

Man kan naturligtvis hävda att traditionella brev är onödiga. Elektroniska brevlådor och email är mycket snabbare och billigare. Men elektroniska brev kan inte överföra fysiska ”prylar”. Det gäller både traditionella handskrivna brev, torkade blommor och fysiska tidningar. Här finns ett uppenbart problem.

Med stor sannolikhet kommer som sagt den traditionella brevhanteringen att försvinna. Postföretagen koncentrerar sig på att förmedla paket och de elektroniska tjänsterna får ta hand om resten. Papperstidningarna får en nådatid i och runt tätorterna men dagstidningarna har redan försvunnit på landsbygden (det är för dyrt att skicka dem med posten). Affärernas reklamblad fortsätter däremot att komma.

Är det här ett problem? Ja naturligtvis. Men när nästan alla intäkter för brevbefordran försvinner går det inte att upprätthålla ett traditionellt postsystem. Övergången från tillgång till belastning är redan ett faktum och den huvudlösa sammanslagningen med Post Danmark avgjorde det hela.

Inrikesflyg
Ännu värre är det med inrikesflyget. Ett fungerande inrikesflyg är otroligt viktigt för svensk industri och speciellt för de industrier som ligger hyfsat långt från Stockholm, Göteborg och Malmö.

Ändå ser vi hur nästan alla politiker på vänstersidan gör sitt bästa för att kasta grus in i ”flygmaskineriet”. Man vill lägga ner Bromma och helst förbjuda allt inrikesflyg på de sträckor där det finns ett någotsånär fungerande järnvägsnät.

Men vem klarar av att hålla igång ett linjenät med bara olönsamma flyglinjer? Redan idag är det svårt att tjäna pengar på att driva inrikesflyg och det lär inte bli lättare när tanklösa politiker driver igenom regler som minskar lönsamheten ännu mera.

Det ”gröna” motståndet mot inrikesflyg låter kanske ”hållbart” men i verkligheten är det omöjligt att dra snabbtågslinjer till alla städer i Sverige. I ärlighetens namn är heller inte tåget så ruskigt mycket ”grönare” än flyget när det gäller att transportera människor. Däremot är tåget mycket energieffektivare när det gäller de verkligt tunga transporterna.

En lustig detalj i sammanhanget är de ofta återkommande kraven på nattåg som ersättare till inrikesflyg. Då undviker man helst att räkna in den förlorade godstågskapacitet som nattågen för med sig. I många fall skulle det förmodligen vara mera ”klimatvänligt” att ge nattågspassagerarna en gratis flygbiljett i stället.

Politiska misstag
För att ett land skall fungera krävs en hel del grundläggande infrastruktur och en stor del måste hanteras av staten. Det gäller självklart försvar och polis, som är en förutsättning för att staten över huvud taget skall fungera. Staten måste också se till att vägar och hamnar finns på plats och underhålls.

En modern stat måste också ha en fungerande infrastruktur för energi och kommunikation. Den behöver inte byggas eller skötas av staten men staten måste definiera grundläggande krav som skall uppfyllas.

De stora problemen inställer sig när staten abdikerar från sitt ansvar. Nedläggningen (nästan) av försvaret är väl det mest uppenbara men hanteringen av energiinfrastrukturen är möjligen ännu värre (åtminstone i fredstid).

Över huvud taget har vi gång efter annan sett staten (politikerna) driva en politik där man medvetet förstör fungerande och nödvändig infrastruktur. Detta även när det handlar om sådant som är absolut nödvändigt. Uppenbarligen har man inte någon riktig koll på vad som är viktigt och hur konsekvenserna ser ut. Eller möjligen är det så illa att man hela tiden premierar kortsiktiga politiska vinster framför långsiktig infrastruktur.

Filed under: Göte Fagerfjäll