EU skjuter sig i foten

”Förra året stod vi vid ruinens brant men nu har vi tagit ett steg framåt”. Det gamla skämtet stämmer för varje år allt bättre in på EU-politiken. För sådär tio år sedan trodde nog inte många att EU skulle lägga kraft på att försämra energiförsörjningen, industrins förutsättningar och Europas livsmedelsproduktion. Men idag ser vi ett Europa där politiska beslut får industrin att flytta från Europa till Kina och där ”den gröna omställningen” riskerar att bli en industriell och ekonomisk katastrof.

Jag lyssnar ganska ofta till SRs klimatprogram ”Klotet”. Inte så mycket för att få veta ”hur det är” utan mest för att få veta hur mediafolk och klimattyckare tänker. Senast handlade det om elbilar, elbussar, solpaneler och vindkraftverk. Närmare bestämt handlade det om varför Kina tagit över så totalt och vad vi i Europa kan göra för att ta tillbaka initiativet.

Glada förhoppningar
Både programledare och experter verkade både överraskade och imponerade av att Kina lyckats så fantastiskt bra med allt från elbilar till solpaneler. De var heller inte särskilt skrämda av utvecklingen. Tvärtom såg man mest Kinas satsningar som något positivt för Europas gröna omställning. Och man verkade ha glada förhoppningar om att vi i Europa skall kunna återta initiativet och bygga upp en egen, bättre, industri med ännu grönare förtecken.

Det kanske mest blåögda i diskussionen handlade om Kinas egen ”gröna omställning”. Man hade stora förhoppningar om att Kina om bara några år skulle kunna bryta sina utsläppsökningar och till och med börja minska sina koldioxidutsläpp.

Kina eldar kol
Verkligheten ser väldigt annorlunda ut. Industrin behöver billig och stabil energi och det har den fått i Kina. Kina har byggt och bygger kolkraftverk i en närmast otrolig takt. Mellan år 2000 och 2020 steg kolkonsumtionen med en faktor 3,2. Kolets andel av energianvändningen låg stabilt på drygt 60 procent och den totala andelen fossilbränsle ökade från ca 82 till 88 procent.

Kinas beroende av fossila bränslen har alltså ökat i takt med industrialiseringen. Det visar sig inte minst i utsläppen av koldioxid. 2021 låg Kina på 8 ton koldioxid per invånare samtidigt som världsgenomsnittet var 4,7 ton per invånare (Sverige låg på 3,7 ton per invånare). Om vi backar till år 2000 låg Kina på 2,9 ton per invånare jämfört med 4,1 ton per invånare i genomsnitt för världen (Sverige låg på 6,2 ton per invånare).

Det är uppenbart att den energikrävande industrin numera finns i Kina. Delvis beror det på egna framgångar men kanske framför allt på att de traditionella industriländerna har valt en väg där energin blir dyr och länderna tappat i konkurrenskraft.

Större utsläpp
Skiftet från produktion i Europa till produktion i Kina medför ökade totala koldioxidutsläpp. Kol ger ungefär dubbelt så höga koldioxidutsläpp per kWh som gas och löjligt mycket högre än kärnkraft. Det här märks tydligt om vi i stället för att mäta koldioxidutsläpp per person går över till koldioxid i förhållande till bruttonationalprodukten.

Med den mätmetoden hade Kina 2021 ungefär fem gånger högre utsläpp än Sverige och inte fullt dubbelt så höga som världsgenomsnittet. Tyskland och USA har ungefär dubbelt så höga utsläpp som Sverige.

Det innebär grovt sett att en industriflytt från Sverige till Kina innebär fem gånger högre koldioxidutsläpp. En flytt från Tyskland eller USA ger lite drygt dubbla utsläppen. Trots att alla industriländer har minskat sina utsläpp i förhållande till BNP minskar inte utsläppen globalt sett eftersom Kina ligger såpass mycket högre.

Det kan naturligtvis också vara så att västvärlden minskat sina koldioxidutsläpp genom att skyffla över den energiintensiva produktionen till Kina. På det sättet har västländerna sluppit att öka elproduktionen och kunnat framstå som ”miljövänligare” än vad som annars vore fallet. I så fall har vi sett ett effektivt sätt att slösa bort konkurrenskraft.

Grön teknik kräver energi
Nej, nog med siffertuggande för en stund. Vi kan nöja oss med att konstatera att Kina har tagit över en förbluffande stor andel av världsproduktionen av industriprodukter. Vi kan också anta att en viktig orsak är att landet byggt ut sin elproduktion så att industrin hela tiden haft tillgång till stabil och billig energi.

Vi ser också att Kina satsat hårt på andra grundförutsättningar. Landet är till exempel världens i särklass största stålproducent med 1 053 miljoner ton stål år 2020. Närmaste konkurrentland kom inte över 100 miljoner ton. Sverige producerade förra året 4,4 miljoner ton, alltså mindre än en halv procent av Kinas produktion.

Om Kina är starka när det gäller stål är det inget mot landets position när det gäller metaller för ”den gröna omställningen”. Det handlar om det mesta från koppar och aluminium till litium och sällsynta jordartsmetaller.

Och här ser vi återigen beroendet av energi. Att förvandla malm till metaller är energikrävande och att tillverka batterier till elfordon är alldeles otroligt energikrävande. Här har Kina stora fördelar.

Industriell stormakt
På bara 30 år har Kina gått från lågpristillverkare till industriell stormakt. När man nu satsar på att ta över marknaden för elfordon gör man det från en styrkeposition. Det handlar inte bara om att Kina har tillgång till alla nödvändiga råvaror. Landet har dessutom en komplett infrastruktur av allt från forskning till utveckling och produktion.

I och för sig har Kina en komplett infrastruktur också för ”vanliga” bilar men där ligger man ändå efter bilstormakter som Tyskland, USA och Japan. Det har varit svårt att konkurrera på allvar om etablerad teknik med etablerade bilmärken och biltillverkare.

Men på marknaden för elbilar måste alla starta från början. Det har dessutom visat sig att bilkunderna ser elbilar som något så nytt att de traditionella biltillverkarna inte har några större fördelar. De kinesiska biltillverkarna köpte för säkerhets skull en del traditionella namn som till exempel MG, men det visade sig inte vara nödvändigt. Nya bilmärken som Byd, Xpeng, Nio och Zeekr var fullt gångbara.

Megafactories revolutionerar
Som lök på laxen ser vi nu början till samma omvandling inom bilindustrin som elektronik- och halvledarindustrin genomgick för två eller tre årtionden sedan. Den gången såg vi hur steget bort från vertikalintegrering förändrade allt.

Halvledartillverkarna hade en omtumlande tid när stora kiselsmedjor som TSMC och UMC pressade priserna och förfinade teknologin. Företag som AMD, Motorola och National Semiconductor tvingades inse att deras egna fabriker och deras hemmagjorda konstruktionsverktyg inte längre riktigt höll måttet. Den snabba tekniska utvecklingen gjorde det alltför dyrt att bygga egna konkurrenskraftiga fabriker.

Övergången var inte enkel. Företag som vant sig vid att ha egna fabriker och egna processer kunde inte längre göra optimeringar och ”fixar” ända ner på kiselnivå. Istället tvingades man anpassa sig till fasta gränssnitt mellan konstruktion och produktion. Det innebar också att man gick över till generella konstruktionsverktyg.

Men företagen vann ändå betydligt mer än man förlorade. Det blev mycket lättare att hänga med i teknikutvecklingen och de stora kiselsmedjorna producerade komponenter både billigare och med högre kvalitet. Det var egentligen bara Intel som hade tillräckliga volymer och krav för att fortsatte med egen produktion i stor skala.

Att så mycket av halvledarproduktionen hamnade i Asien berodde den gången varken på råvaror eller energitillgång. Det handlade mera om att företag som TSMC tidigt såg fördelarna med en ”delaminerad” affärsmodell och kom igång snabbt. När man väl hade skapat en fungerande infrastruktur var det svårt för andra att komma ikapp.

Under åren som gått har vi fått se många försök att ta in försprånget och etablera kiselsmedjor i USA och Europa. Hittills har det inte lyckats särskilt bra.

Värre för bilar
Kiselsmedjorna i Asien hade inga konkurrensfördelar när det gäller råvaror. De använde dessutom produktionsutrustning från Europa (ASML) och USA och samarbetade med verktygsföretag från USA. Ändå vann de.

I utvecklingen mot stora generella megafactories för elfordon har Kina idag betydligt större fördelar än vad de asiatiska kiselsmedjorna hade. Kina har kontroll över alla råvaror, en fungerande infrastruktur och inte minst gott om stabil och billig el. Det är för övrigt samma argument som talar för att Kina kommer att fortsätta att dominera solpaneler, vindkraftverk och elnätsinfrastruktur.

För Kina är naturligtvis fraktkostnaden en faktor när det gäller försäljning till Europa och Amerika. Men det är en förvånansvärt liten faktor. Det är billigt att frakta en bil från Kina till Europa. Det gäller förresten allt annat också – till exempel järnmalm.

Vad den europeiska industrin skall hitta på är inte alldeles lätt att veta.

Från ledande till bara en skylt
Att producera hos en kiselsmedja eller en stor generell bilproducent behöver naturligtvis inte betyda att ett starkt företag försvinner eller tappar fokus. Stora elektronikföretag som Nvidea, AMD och Broadcom visar tvärtom att det går alldeles utmärkt att ha en ledande position med en delaminerad affärsmodell.

Men det förutsätter förstås att företaget har verkliga och stora konkurrensfördelar. Annars är risken överhängande att man sakta (eller snabbt) går från att vara en ledande tillverkare till att bli ett namn i någon annans produktprogram.

Inom elektronikindustrin har vi sett det här hända massor av gånger. TV-tillverkare, mobiltelefontillverkare och många andra har gått från ledande företag till bara en skylt. Ta till exempel de en gång så stora tyska TV-tillverkarna Telefunken, Grundig och Blaupunkt (eller för den delen svenska Luxor).

Alla de här företagen har reducerats till namn som används på produkter från helt annat håll. Namnen har fortfarande ett visst värde för att attrahera gamla kunder men värdet minskar snabbt i takt med att andra tillverkare tar över positionen som marknadsledare. Idag är varumärken som LG, Samsung och Sony starka på TV-marknaden, medan namn som Luxor och Grundig används på lågprisapparater tillverkade av företag som ännu inte har ett etablerat eget varumärke.

Biltillverkarna startar från noll
För biltillverkare som Mercedes, Audi och Volkswagen borde det här inte vara ett stort problem. Åtminstone inte inom de produktområden där företagen är kända och uppskattade.

Men elbilar är som sagt något helt annat än konventionella bilar. Det är svårt att dra fördelar av historien utan alla startar mer eller mindre från noll.

Det märks om inte annat på lönsamheten. De traditionella biltillverkarna förlorar stora pengar på sina elbilar. Värst ut är väl Ford, som lär förlora uppåt 400 000 kronor per såld elbil. Men även de europeiska biltillverkarna tvingas sälja sina elbilar med stora förluster. Så länge de kan tjäna pengar på de traditionella bilarna är det kanske acceptabelt.

Men i Europa har EU bestämt om försäljningsförbud för bilar med bensin- eller dieselmotorer. Tanken var att förbudet skulle införas från 2030 men gränsen flyttades fram till 2035 på begäran av Tyskland. 2030 skall i stället utsläppen halveras.

I praktiken innebär det här att biltillverkarna inte kan räkna med att betala kostnaden för teknikskiftet från konventionella bilar till elbilar med vinster från befintliga produkter. Elbilarna måste bli lönsamma inom bara ett par år.

Här finns det flera bra sätt att pressa priset. Stora generella produktionsanläggningar i Asien är ett av dem och samarbete om plattformar och grundmoduler är ett annat. Det här ser vi redan i ganska stor skala.

Det talas mycket om samarbeten mellan olika europeiska företag men det är lite som att en blind leder en blind. I verkligheten är det betydligt intressantare att samarbeta med företag som faktiskt visat sig kunna pressa priserna. Vi ser till exempel tecken på att Volkswagen överger batterisamarbetet med Northvolt och i stället väljer att samarbeta med kinesiska batteritillverkare (https://www.affarsvarlden.se/artikel/tecken-pa-att-volkswagen-trottnat-pa-northvolt). Gemensamma plattformar med kinesiska biltillverkare blir också allt vanligare.

Att skjuta sig i foten
Vad kan då Europa göra och vad kunde Europa ha gjort?

Det ser ut som om EU gång efter annan har skjutit sig i foten i sin önskan att få bort koldioxidutsläppen. Den ensidiga satsningen på vindkraft och Tysklands nedläggning av kärnkraften har skapat en svår konkurrenssituation för europeisk industri. Löften om en fortsatt snabb övergång från fossil elproduktion till sol och vind är i praktiken en garanti för att situationen kommer att bli ännu värre. Med dagens energipolitik är det svårt att se några förutsättningar för att skapa en rimlig energiförsörjning åt elbilsindustrin. Det blir svårt nog att klara en fungerande laddinfrastruktur.

EU lanserar visserligen stora överstatliga satsningar inom allt från fordonstillverkning till halvledartillverkning men de flesta inser nog att man inte kan subventionera allt. Det finns helt enkelt inte tillräckligt mycket pengar. Det finns ett tak för hur mycket skatter som kan tas ut och det taket blir lägre i takt med att lönsamma företag blir olönsamma.

I det läget ser det ut som om EU är på väg tillbaka till den gamla misslyckade merkantilismen. Subventioner till EU-företag kombineras med höga tullmurar mot Kina och andra länder. Frihandeln kastas på sophögen och allt underordnas politiska beslut. För att det inte skall se ut som en total katastrof döper man om merkantilism och planekonomi till ”grön ekonomi”.

Att det här inte kommer att fungera inser nog alla som studerat ekonomi på någon nivå. Inte ens USA, med sin mycket starkare ekonomi, skulle klara det.

EU utan Storbritannien
Hur kunde det då bli så här? Europasamarbetet såg ju så bra ut en gång i tiden.

Det är väl bara att inse att överstatliga organisationer måste ”hållas kort”. Det finns en inbyggd vilja att växa och samla makt bortom all rimlighet.

I europasamarbetet har det alltid funnits en motsättning mellan de länder som ville se ett samarbete på medlemsstaternas villkor och de som ville se en stark union med en stark centralmakt. Tyvärr blev ”unionisterna” efter hand allt starkare vilket ledde till skiftet från EG till EU och till slut Storbritanniens utträde.

Efter det släppte fördämningarna och vi ser nu en ganska dramatisk överföring av makt från medlemsländerna till EU-byråkratin. Klimatpolitiken blev den perfekta hävstången och de mest märkliga beslut tas nu med klimatet som ursäkt.

Jag har just nu mycket svårt att se en ljus framtid för EU.

Men förhoppningsvis har jag fel.

12 Responses to “EU skjuter sig i foten”

  1. Utvecklingen är så fin, så fin?
    Nu kör vi senitton en gång till….fåren går till slakt och är glada utan kritiskt tänkande/förstånd…

    https://youtu.be/iX6kROUx3fM

  2. Hej Roger

    Jag är ganska road av Per Ströms yuotubekanal men i det här avsnittet går det lite för långt. Man må tycka illa om World Economic Forum och Klaus Schwab (det är inte svårt) men tanken att alla politiker och alla länder skulle dansa efter hans pipa stämmer helt enkelt inte. Att KIna skulle låta sig styras av WEF är till exempel väl magstarkt. Kina är jobbiga nog ändå.

    Över huvud taget bör man akta sig för att skapa tankemodeller där allt styrs från en global spindel. Det är lite för enkelt att först skapa en modell och sedan stoppa in sådant som stämmer och undvika allt som inte stämmer. Utifrån sådana modeller kan man sedan skapa berättelser som låter förbluffande trovärdiga. Det här är alldeles för vanligt.

    Men om vi kan bortse från konspirationsteorierna (inte helt lätt) finns det en hel del intressant i inslaget. Och visst finns det en stor vilja från många håll att skapa globala organisationer med makt att ”ställa allt till rätta”. Ta till exempel Komintern som i mitten av nittonhundratalet styrde världens kommunistpartier från Sovjetunionen. Det höll på att gå riktigt illa.

    Idag ser klimatpolitiken ut att vara basen för dagens olika varianter av Komintern. EU och FN använder klimatet som hävstång för att samla makt och horder av andra organisationer (bland annat WEF) använder också klimatet för att få makt.. Det här kan lätt tolkas som konspirationer men är nog snarare den gamla viljan att expandera sin organisation. Maktlystnad är inget nytt.

    Det är inte heller kampen mellan globalism och nationalism. Globalismen haft en härlig tid sedan andra världskriget och dominerar väl fortfarande media och de flesta politiska partier. Men den senaste tioårsperioden har nationalismen vuxit sig allt starkare, inte minst för att många av de globala projekten har misslyckats så kapitalt. Det är väl också orsaken till att debatten är så infekterad.

    Intressanta tider.

    /göte

  3. Nationalekonomen David Sundén har granskat de svenska satsningarna på fossilfritt stål. Det blev en kraftfull nedsabling. Se till exempel Affärsvärldens artikel ( https://www.affarsvarlden.se/artikel/ekonomen-sagar-stalprojekten-maste-fa-se-lonsamhetskalkylerna ).

    Just nu verkar världen vara full av gröna bubblor. Vindkraften har jätteproblem och elbilstillverkarna likaså. Batteriföretagen skall vi inte tala om. Det ser ut som om vi har passerat toppen på hypekurvan.

    Gissningsvis kommer väl EU att gå in med ännu större stöd för att att ta alla bubbelföretag över krisen. När inte det går blir det dags för tullmurar och andra handelshinder.

    /göte

  4. En sak som fullständigt glöms bort i klimatdebatten är sophantering. I Kina, Mellanöstern och framför allt i Afrika så bränns alla sopor (plast, bildäck….) ute i det fria helt utan rening. Det är ju väldigt märkligt att detta inte tas upp i debatten över huvud taget. Skulle inte bli förvånad om bidraget från detta ligger i paritet med kolkraften.

  5. Ja här kan vi verkligen tala om kvalificerat vansinne. Moderna sopförbränningsanläggningar (av svensk typ) för elproduktion skulle både ge ett stort tillskott av el och en radikal minskning av utsläppen. Ta bara dioxinutsläppen vid plastförbränning (PVC) som försvinner i stort sett helt med modern förbränning.

    Sverige och EU skulle enkelt kunna göra en stor insats genom att stötta bygget av den här typen av anläggningar. På det sättet skulle plastsopor med ett enkelt alexanderhugg förvandlas från dyrt problem till värdefull resurs. Jag såg senast i går en artikel där WWF svamlade om att plastsopor kostade över 2 000 kronor per kilo i utvecklingsländer. Med sopbaserad elproduktion blir soporna värda över tio kronor per kg och det räcker garanterat för att varenda plastpåse och plastflaska blir upplockad och såld.

    Tyvärr ligger väl problemet i principiella ställningstaganden av typen ”fyra ben bra – två ben dåligt” (Djurfarmen av Orwell). Att elda sopor är dåligt hur bra det än är och därmed basta.

    /göte

  6. Villaägarna skriver följande:
    Svenska Kraftnäts plan för högre elpriser
    Vad sägs om 20 procent högre elpriser? Det är vad vi kan vänta oss till våren efter att Svenska Kraftnät har dyrtolkat en EU-förordning. Sverige ska nämligen börja mäta strömöverföring i det svenska elnätet på ett nytt sätt – som får priserna att rusa.

    https://www.villaagarna.se/debatt/energikostnader/svenska-kraftnats-plan-for-hogre-elpriser/?utm_campaign=Nyhetsbrev&utm_content=unspecified&utm_medium=Email&utm_source=anpdm.com&pe_data=D414A5B4A7341435C4B7748445B4571%7C33032314

  7. Jag ser snarare att de gröna förstört EU. De såg sin chans att göra EU överstatligt för att kunna få alla länder att tvingas till deras regler.

    Att socialisterna och även liberaler hakat på är helt oförsvarligt.

  8. Med tanke på den lilla effekt som Sveriges miljösatsningar medför, borde det väl vara bättre använda pengar att hjälpa t ex Kina med rejäl och filtrerad sopförbränning. Sveriges samlade utsläpp får väl i det närmaste ses som ”en fis i rymden” i jämförelse med Kinas total. (300 ggr mer och sopförbränningen förmodat oräknad!). Den relativt lilla inhemska miljöförbättring vi åstadkommer till fantasibelopp, kan i stället ge stort avtryck med dessa pengar applicerade på hjälp i andra miljöbovs-länder.

  9. Sven Olof Andersson Hederoth skriver på ledarsidan i Nordisk Energi nr 6 , 2023, följande.

    Måste staten finansiera nästa kärnkraftverk?

    Den svenska kärnkraften byggdes till stor del av Vattenfall som var, och fortfarande är, ett helstatligt företag. Den andra stora aktören, Sydkraft i Malmö, var visserligen ett privat aktiebolag och noterat på Stockholmsbörsen, men majoritetsägt av ett antal sydsvenska kommuner. De märkliga turerna kring kärnkraftsnedläggningarna under den förra regeringens tid har det pratats mycket om. Miljöpartiet står fast vid sin tro att det var ”marknaden” som avgjorde saken. Att man genom att höja punktskatten på kärnkraftsel till en sådan nivå att skatten utgjorde en tredjedel av kostnadsmassan i kärnkraftsföretagen och därmed blev reaktorerna olönsamma vill man inte längre kännas vid. Att man inte gjort någon form av konsekvensanalys står klart, inte minst har Riksrevisionen uppmärksammat detta.

    Under alliansregeringen (2006-2014) planerades en femte och kanske till och med en sjätte reaktor i Ringhals. Långt gångna planer fanns framme men sköts sedan i sank efter maktskiftet 2014. Det som hade kunnat öka Sveriges (och inte minst Sydsveriges) elbalans med kanske 3000 MW blev istället en reduktion om 1800 MW. Med dessa beslut försämrade man alltså Sveriges elförsörjning med 4800 MW installerad effekt. Nu, efter en elkris som mycket väl kan komma att upprepas, börjar man återigen tala om att bygga ny kärnkraft. Alldeles bortsett från vansinnet och det uppenbara slöseriet uppstår en annan fråga: Vem ska finansiera nästa kärnkraftverk i Sverige?

    Vad krävs? Långsiktighet, politisk, ekonomisk och juridisk stabilitet, en regulatorisk omgivning som gör det möjligt att planera såväl tid som kostnader för de krav som regering och myndigheter ställer. Helt enkelt att om man
    investerar 80 miljarder eller vad det nu kan kosta, vill man inte löpa risken att staten förändrar förutsättningarna under resans gång så att man inte får en chans att tjäna tillbaka investeringarna. Det känns inte som om Sverige uppfyller de här kraven i någon större omfattning. En privat investerare som betraktar de senaste tio årens kaos i svensk energipolitik blir inte imponerad.

    Förutsättningarna verkar kunna förändras mycket snabbt efter ett maktskifte. En fallande krona och höga räntor ökar inte aptiten. Till detta kommer kraftigt varierande elpriser efter den mycket omfattande utbyggnaden av vindkraft som gjort priserna väderberoende och mycket svåra att uppskatta. Slutsatsen är att en statlig intervention är absolut nödvändig för att ny baskraft ska kunna byggas i Sverige.

    Det naturliga är att Vattenfall bygger nya med lånade pengar med statliga garantier i bakgrunden. Frågan är hur man skulle handskas med privata investerar som står i dörröppningen och tvekar. Någon form av statliga lånegarantier kanske? Hur man än vänder och vrider på problemet står det klart att staten kommer att tvingas in i finansieringen av ny baskraft. Som vanligt blir det skattebetalarna som kommer att stå för riskerna.

  10. Staten kan inte garantera investerarna någonting för statens ord är helt värdelösa!

    HD har slagit fast att staten har rätt att ensidigt ändra regler så att tex i det här fallet kärnkraften blir olönsam och måste stängas utan att det går att få skadestånd av staten.

    Makten i en demokrati är tänkt att delas mellan flera aktörer för att någon inte skall få för mycket makt. En balanserande makt som saknas är att kunna ställa de som missköter sig grovt till svars.

  11. Lönsamheten frodas som många befarat, och vilka får betala oftast i slutänden?

    https://www.affarsvarlden.se/artikel/kinesiska-vindkraftsjattens-svenska-skuldberg-15-miljarder-kronor

  12. Lönsamheten frodas som många befarat, och vilka får betala oftast i slutänden?
    Blir nog samma med det gröna stålet?

    https://www.affarsvarlden.se/artikel/kinesiska-vindkraftsjattens-svenska-skuldberg-15-miljarder-kronor

Leave a Reply