Idisslare rapar och fiser och metanutsläppen får jorden att brinna upp på grund av växthuseffekten. Detta har vi fått höra till leda i många år och aktivisterna har överträffat varandra när det gäller metoder att snabbt minska mängden kor och får. Men nu har samma människor kommit på att hjordar av betesdjur är fantastiskt bra på att binda koldioxid. Därför vill nu forskare att vi skall ha hjordar av visenter och kanske vildhästar i Sverige. Det logiska är väl annars att uppmuntra bönder att öka bestånden av frigående kor och får, skjuta av vargarna och märka biffen från Sverige och Brasilien med ”Klimatsmart alternativ”. Och kanske vi kan lägga till en etikett med ”Ät kött för att hindra skogsbränder”.

Logik har aldrig varit klimataktivisternas huvudämne. Väldigt många av de åtgärder som drivits igenom för att hindra koldioxidutsläppen har i verkligheten visat sig meningslösa eller till och med kontraproduktiva. Men de senaste veckornas diskussion om betesdjur är nog ändå de lustigaste på länge.

Kor och får är fantastiska
Vi som är födda på landsbygden vet att gräsätare är väldigt praktiska. Människor kan inte äta gräs men vi älskar kött från kor och får. Samtidigt som gräsätarna ”skapar kött” håller de dessutom naturen öppen, vacker och lättframkomlig. De till och med gödslar ängarna alldeles på egen hand.

Som om inte det vore nog minskar dessutom gräsätarna brandrisken på ett imponerande sätt. Det torra gräs och de torra buskage som så ofta drar igång skogsbränder hamnar i stället i djurens magar. Det hela är egentligen ganska fantastiskt.

Ändå har vi länge haft något av en hatkampanj mot gräsätare. Idisslare rapar och fiser ju och den metangas som avges har klassats som katastrofal växthusgas, mycket värre än koldioxid. De forskare som försökt att hyfsa debatten och påpeka metangasens korta varaktighet i atmosfären (den omvandlas ganska snabbt till koldioxid) har inte haft några mediala framgångar. Idisslare är onda och därmed basta.

I de riktigt bedrövliga kampanjerna har man till och med talat om hur ineffektivt det är att äta kött från gräsätare. Somliga verkar tro att människor kan äta gräs. Eller rättare sagt att människor kan tillgodogöra sig näringen från gräs.

Fast det är klart – människor kanske kan lära sig att använda samma teknik som kaniner och harar. Kaniner äter ju först gräset och låter magen bearbeta det till ”halvfabrikat”. Därefter äter kaninerna halvfabrikatet och kan på det sättet tillgodogöra sig näringsämnena – ett fint exempel på cirkulär teknik. Frågan är väl bara hur många människor som kan tänka sig att äta sin egen avföring hur cirkulärt det än är.

Binder koldioxid
Skämt åsido – det finns massor av argument för att satsa på gräsätare men egentligen bara ett argument mot. Och nu föll plötsligt det argumentet också.

Det borde i och för sig inte vara något nytt att hjordar av gräsätare binder koldioxid. 2013 gav till exempel Allan Savory ett uppmärksammat TED Talk (https://www.ted.com/talks/allan_savory_how_to_fight_desertification_and_reverse_climate_change) i ämnet där han pekade på att hjordar av gräsätare (kor och getter) hindrade ökenspridning. Hans recept var fler hjordar med fler djur. Med en 400-procentig ökning och vettig styrning kunde man förbättra vegetationen dramatiskt.

Savory är i och för sig omdiskuterad, men på senare tid har ändå forskarna tvingats inse att de åtgärder man tidigare satsat på – tvinga urbefolkningen att avstå från boskapsskötsel och skjuta massor av elefanter – ledde till uttorkning och ökenspridning.

Eld eller boskap
Grundproblemet är egentligen ganska enkelt. Torrt och högt gräs kan vara vackert men det är extremt opraktiskt. Inte nog med att det brinner som fnöske – det stoppar dessutom andra växter att etablera sig. Den som har eldat av ett fält med torrt gräs ser det här väldigt tydligt. Resultatet är ett område där jorden ligger bar. Högt gräs som fått stå i flera år hindrar effektivt allt annat att växa.

Traditionellt sett finns det flera sätt att hantera problemet. Man kan skörda hö, man kan hålla boskap eller man kan elda av gammalt gräs. Man kan också klippa ner gräset till en gräsmatta och återanvända näringen på det sättet.

Gräsmattan är faktiskt inget dåligt alternativ. Den innebär att jorden aldrig ligger bar och oskyddad. Gräsmattan binder därför koldioxid på ett alldeles utmärkt sätt. En lagom hög gräsmatta behöver heller aldrig ”eldas av” och tål översvämningar på ett helt överlägset sätt.  Jorden sköljs inte bort och när vattnet sjunkit undan har ingen skada skett. De senaste årens kampanjer mot gräsmattor är väldigt svåra att förstå.

Det bästa är förstås att ha en kombination av höskörd och betande boskap. På hösten slaktas en stor del av boskapen och de som sparas till nästa år får leva på hö. Så här har bönder gjort sedan urminnes tider och det har fungerat bra till och med på våra breddgrader.

I länder som Brasilien och Argentina är klimatet behagligare än i Sverige och man behöver inte tänka på den hemska vintern. Där går det att ha gigantiska hjordar av boskap och länderna har länge varit storexportörer av kött. Med de ”nya” rönen framstår det som extremt klimatvänligt. Eftersom det är billigt (i kronor eller gram koldioxid) att frakta kött från Sydamerika till Europa framstår dessutom nötkött från Brasilien eller Argentina som väldigt ”klimatsmart”.

Visenter eller får
Efter åratal av hatkampanjer mot kor och får är det kanske lite svårt att vända 180 grader och erkänna att allt man sagt varit fel. Därför ser vi nu en sorglustig diskussion om utplantering av visenter och vildhästar i Sverige.

Visenter är i princip samma djur som de bufflar som en gång i tiden fanns i stora hjordar i Nordamerika. Det är mycket stora och elaka djur och tanken på att plantera in dem i Sverige framstår som alldeles ovanligt vansinnig.

Om myndigheterna vill se fler hjordar av gräsätare är det ett betydligt bättre alternativ att ge stöd till bönder som vill ha hjordar av kor, får eller getter. Man kanske dessutom kan köra en reklamkampanj av typen ”Socialstyrelsen rekommenderar 6–8 stora biffar i veckan”.

Ett problem är förstås att vi numera har en förbluffande stor vargstam, något som gör rationell fårhantering allt svårare. Men eftersom vargstammen till hundra procent är ett resultat av politiska beslut går det kanske att ta beslut om att återvända till den vargpopulation vi hade för hundra år sedan, alltså i princip inga vargar alls.

Gräs och buskar brinner
Gräsätare som kolsänka är nog bra men vi som är lite skeptiska till ett totalt koldioxidfokus vill kanske ha mera handfasta argument. Som tur är finns det gott om sådana.

Det ”hetaste” argumentet handlar om brandskydd. Härom dagen hade till och med det extremt klimatalarmistiska programmet Klotet (SR P1) ett långt avsnitt där man tittade på vad de senaste årens bränder ”egentligen” beror på. Utgångspunkten var brandsäsongens början i Kalifornien.

Och för en gångs skull tog man upp en del av de faktorer som syns ofta i USA-media men nästan aldrig här i Sverige.

Att byar och hus brinner i så hög utsträckning skylldes alltså på dålig markhållning. Högt torrt gräs och stora torra buskage i närheten av bebyggelse är närmast en garanti för katastrofer. Att miljörörelsen de senaste årtiondena har motarbetat ”avbränning” togs visserligen inte upp men är välkänt.

I Kalifornien är det här extra farligt eftersom klimatet alltid har skiftat mellan perioder av kraftigt regn och perioder av extrem torka. Efter en period av regn växer gräset och buskarna ”så det knakar” och om inget görs kommer det nästan säkert att brinna ”så det knakar” vid nästa torrperiod.

En smart affärsidé är därför att hyra ut får och getter. Verksamheten är ung men ökar snabbt och ger utmärkta resultat. Man hyr helt enkelt en stor får- och gethjord komplett med fåraherde (från Mexiko). Efter några veckor är gräset avbetat och getterna har till och med satt i sig buskarna. Problemet löst!

Det här kan kombineras med regler för gräsklippning. En välklippt gräsmatta är ett effektivt skydd mot bränder. Att låta gräsmattan växa upp till en ”äng” innebär en alldeles för hög brandrisk.

Kalhyggen är inte så dumt
För att hindra skogsbränder krävs lite andra metoder. I USA har de senaste par hundra årens kamp mot skogsbränder dessutom gjort situationen mycket värre än tidigare.

Orsaken är att skogar förr i tiden brann ”hela tiden”. Resultatet blev att områden med tät skog alltid gränsade till områden där det brunnit någon gång de senaste åren. Stora sammanhängande skogar var i verkligheten avbrutna av ”brandgator”.

Men kampen mot skogsbränder som pågått sedan 1800-talet har varit alldeles för effektiv. I USA hänger nu skogsområdena samman och en stor skogsbrand stannar inte naturligt.

Därför har man de senaste åren börjat göra kontrollerade skogsbränder för att skapa gränser. Det här är inte särskilt populärt men det anses nödvändigt för att undvika framtida katastrofer.

I det läget kan man få tankar om att kalhyggen trots allt har sina fördelar, speciellt om de kombineras med avbränning av buskar och avverkade grenar. Att elda upp allt virke i ett helt skogsområde verkar inte sådär jättesmart om alternativet är att avverka och sälja virket. Kalhygge blir mycket mera ekonomiskt och ”klimatsmart”. De nya EU-reglerna för skogshantering riskerar att bli precis så katastrofala som EU-regler brukar bli.

Jag klipper gräsmattan
För egen del fortsätter jag på samma sätt som tidigare. Vi försöker hålla någotsånär ”rent” i vår lilla skog för att minimera brandrisken. Det blir allt viktigare ju närmare husen skogen kommer.

Vi ser också till att inte ha några barrträd i närheten av husen och en ”sköld” av lövträd mellan gården och skogen. Lövträd brinner skitdåligt, speciellt på försommaren.

Men viktigast av allt – jag klipper gräsmattorna. Alla öppna ytor i närheten av husen är nedklippta. När vi tog över stället hade gräsytorna hunnit växa högt så vi ägnade massor av tid åt att elda gammalt gräs. Nu räcker det att elda av lite gräs runt stenar och stengärdsgårdar.

Jag har faktiskt väldigt svårt att förstå hatkampanjerna mot gräsmattor. Jag kör min trädgårdstraktor med klippaggregatet inställt på högsta läget. Det är högt nog för att klöverblommorna skall trivas alldeles utmärkt. Många andra blommor anpassar sig också med glädje och håller stjälkarna korta nog. De enda som vantrivs är fästingarna.

Det krävs inte heller särskilt många klippningar under sommaren för att hålla gräsmattorna i trim. Gödsel är onödigt eftersom gräsklippet går tillbaka ner i marken. Och bränder behöver jag inte vara rädd för.

Det enda stora problemet är faktiskt vildsvinen. De kan plöja upp några tusen kvadratmeter gräsmatta på en natt. Som tur är tycker de inte om elstängsel, men det behövs bara en enda miss för att svinen skall ödelägga år av arbete. Sverige kunde med stor fördel reducera vildsvinsstammen till nivån före 1980-talet (och några tusen år tillbaka). Det handlar då om noll vildsvin.

Att klippa sådär tiotusen kvadratmeter gräsmatta kan verka lite drastiskt men det tar faktiskt inte särskilt lång tid. Jag skulle naturligtvis kunna odla hö och sedan slå och samla in det på sensommaren men det tar väldigt mycket längre tid och kräver både markbearbetning, sådd och gödsling. En enkel kostnads/intäktsanalys säger att gräsklippning är bättre.

Det vettiga alternativet är förstås att låta några får beta gräset för att sedan bli middagsmat. Så kanske det blir någon gång i framtiden men fram tills dess får trädgårdstraktorn tuffa på. Det är enligt mina beräkningar både enklast, vettigast och mest klimatsmart. Och grannens bin älskar våra klöverblommor.

Filed under: Göte Fagerfjäll