Arlanda fungerar inte, energisystemet håller på att braka ihop, det svenska försvaret kollapsade och vi tvingas låta grova brottslingar vara kvar i frihet för att vi inte har tillräckligt många fängelser. Hur kan det komma sig att politiska dumheter skapar så fantastiskt stora negativa konsekvenser?

En viktig del av svaret är nog att så få politiker förstår sig på industriella processer. De verkar inte inse att en kedja aldrig är starkare än sin svagaste länk. Och de ser ut att överskatta sin kunskap så grovt att de varken rådfrågar eller delegerar till de som faktiskt förstår problemen.

Arlandas säkerhetskontroll är en katastrof. Under pandemin avskedades personalen och när resandet tog fart igen blev köerna till säkerhetskontrollen gigantiska.

Men problemen stannade förstås inte där. Resenärerna uppmanades att komma i mycket god tid, vilket ledde till en total ”överbefolkning” på flygterminalerna. De senaste veckorna har man då och då tvingats stänga bil- och tågtrafiken till terminal fem för att inte trängseln skall bli farlig.

Att resenärer hinner checka in sitt bagage, men inte tar sig genom säkerhetskontrollen före avgångstiden ger också stora problem. Det bagage som tillhör försenade passagerare måste av säkerhetsskäl lastas ur flygplanet igen. Alternativet är att försena alla flyg med ett närmast oöverstigligt kaos som följd.

Situationen hade förmodligen varit ännu värre om inte passkaoset gjort att många avstått från att resa.

Industriella processer
Så här ser det också ut i industriella processer. Om man förstör en viktig länk i processen riskerar allt att falla samman. Brist på elektroniska komponenter kan stoppa fordonstillverkningen, brist på cement kan stoppa byggandet av fastigheter och infrastruktur, brist på naturgas kan stoppa produktionen av konstgödsel och så vidare.

Det intressanta är att i stort sett allt kan beskrivas som industriella processer. Alla delar måste finnas på plats för att processen skall fungera och när allt fungerar som det skall invaggas man lätt i säkerhet. Det är lätt att glömma hur lite som behövs för att förstöra processen.

En del processer har i och för sig större motståndskraft än andra. Vi ser till exempel att bilismen har mycket större motståndskraft än tåg och flyg och att livet på landsbygden har mycket större motståndskraft än livet i en storstad.

Vi ser också att det är möjligt att ”härda” processer. På den högsta nivån kan lagerhållning av kritiska produkter som mat och bränsle hindra eller åtminstone fördröja ett samhälles sammanbrott. På lite lägre nivå kan lagerhållning av kritiska komponenter, förstärkning av kritiska länkar och lite rimlig framförhållning hindra produktionsstörningar i industrin.

Industrin skapade välståndet
Industrin har känt till det här i alla tider. Hela vårt välstånd skapades av industrialismen och de fantastiska produktivitetsökningar som blev möjliga när industriprocesserna effektiviserades. I stort sett inget av det som vi idag ser som självklart skulle finnas utan industrialismen.

Att sedan hela industrier och industrigrenar kollapsar på grund av dumhet eller nödvändighet – det kan vi stå ut med. Det finns alltid en konkurrent som är villig att ta över. Marknadsekonomin är hård, men den fungerar.

Myndigheter tog ansvar
Men när vi kommer till de stora och långsiktiga processerna är det inte längre industrin som styr. Vägnät, järnvägsnät, försvar, sjukvård, polis, rättsskipning, planering av byggande, avfallshantering, vatten och avlopp, elförsörjning – listan kan göras hur lång som helst.

Alla de här processerna och många fler står under politisk styrning. En del, som försvar och rättsväsende, för att det är absolut nödvändigt. Andra processer är politikerstyrda för att det är praktiskt och väldigt många helt enkelt för att politiker gillar att ha makt.

Historiskt sett har politikerna delegerat det mesta av sin makt över infrastruktur till myndigheter där mer eller mindre kunniga experter ägnat sina dagar åt att göra det som måste göras, planera inför framtiden och försöka undvika katastrofer.

De här myndigheterna har i hundratals år anställt människor med den utbildning som krävs. De anställda befordrades efter hand till allt högre chefspositioner och man kunde förutsätta att en myndighetschef hade god kunskap om sitt specialområde. Eftersom myndigheterna hade stor makt infördes tidigt ett långtgående personligt ansvar, det så kallade ämbetsmannaansvaret.

Myndigheternas makt var förstås en nagel i ögat på politiker med egna maktambitioner. Att få ett politiskt förslag avfärdat som ”omöjligt” av en myndighetschef kan inte ha varit skojigt.

Politikerna tog över
Så politikerna tog över. Befordringsgången för myndigheterna ändrades så att ”avdankade” politiker placerades på de högsta chefspositionerna. Ämbetsmannaansvaret plockades bort 1976. Därefter var det fritt fram.

Den stora fördelen för politikerna var att de inte längre behövde slåss mot motsträviga myndighetschefer. Kampen – i den mån det finns någon – förs i stället inom myndigheterna. Och eftersom cheferna står på politikernas sida blir det inte mycket till kamp. Den ämbetsman som vill befordras ser till att följa ledningens direktiv.

Framförhållning som en hamster
Idag är det lätt att se resultatet. Den genomsnittliga politikern verkar alltför ofta ha en framförhållning som en ordinär hamster och nu finns det inte längre någon expertmyndighet som håller emot. Eller rättare sagt – politikern kan strunta fullkomligt i vad expertmyndigheten säger.

Det här ser vi överallt. Nästan alla politiska beslut baseras idag på politikernas ”känsla” och de utredningar som görs är redan från början styrda för att ge ”rätt” resultat. De grundläggande snabbtågsutredningarna hade till exempel uppdraget att visa hur snabbtågen skulle genomföras i stället för att visa om det var vettigt eller lönsamt. Energiutredningarna har närmast varit skämt. Den senaste utredningen värd namnet gjordes på tidigt sjuttiotal.

Staten måste tänka framåt
Problemet är förstås att samhället faller samman om inte staten har en mycket lång framförhållning. ”Enkla” saker som vatten och avlopp, energiförsörjning, vägbygge och -underhåll förutsätter att de styrande har femtio till hundra års framförhållning. Förebyggande underhåll är dyrt, men ständiga blixtutryckningar är oerhört mycket dyrare.

Idag ser vi resultatet av bortåt femtio års dumhet. Sveriges elnät – en gång i tiden världens bästa – är nedslitet och saknar reserver. VA-näten i de flesta städer är idag underdimensionerade och nedslitna. Vägnäten hölls något så när i ordning fram till sammanslagningen av Banverket och Vägverket, men sedan dess har en allt större del av anslagen dumpats i det svarta järnvägshålet. Det försämrade vägunderhållet kommer att bli mycket dyrt om några år.

Och elproduktionen – milde himmel! Hur kunde våra politiker förstöra världens bästa elförsörjning? Sverige borde ha legat som en oas av energipolitiskt vett i en europeisk öken av energipolitiskt vansinne.

Försvar, polis, rättsväsende, skola och sjukvård föredrar jag nog helst att glömma den här gången. Det räcker att nämna NATO-frågan, som ofta diskuteras som om vi faktiskt hade ett val. I verkligheten togs beslutet redan tidigt nittiotal när Sveriges försvar lades ner.

Det genomgående i alla de här katastroferna är att de styrande fastnat på detaljer och glömt processerna. Politiker som inte förstår skillnaden mellan effekt och energi kan inte rimligen förstå varför vindkraft och solel bara fungerar i fantasin.

Politiker som dessutom inte förstår sig på ekonomi kan heller inte förväntas förstå hur mycket pengar man kastade i sjön när man drev igenom nedläggningen av Ringhals 1 och 2 och Oskarshamn 1 och 2. Enbart R1 och R2 drar med dagens priser in två till fyra miljoner kronor i timmen (mycket pekar dessutom på att elpriserna kan bli dubbelt så höga). Det handlar om 16-32 miljarder per år bara för R1 och R2 och 25 till 50 miljarder per år för alla de fyra reaktorer som S/MP-regeringen lyckades lägga ner sedan de fick regeringsmakten 2014.  Det är sannerligen inte pengar som man snyter ur näsan.

Faktum är att det skulle ha räckt att köra de fyra ”gamla” reaktorerna i tre till fem år för att betala två nya stora reaktorer med samma kapacitet. Därefter skulle man ha haft 55 år av el för bara någon tioöring per kWh.

Den som klassar 25-50 miljarder kronor per år i lättförtjänta pengar som ”dålig ekonomi” har allvarliga problem med sin verklighetsuppfattning.

Bara klimatfrågor
Idag finns det bara en fråga där våra politiker försöker ha framförhållning och det är klimatfrågan. Den tillåts att trumfa allt och de mest vansinniga beslut kan motiveras med att ”klimatet kräver det”.

Hittills har ”klimatet” krävt att Västeuropa skulle lägga ner kärnkraften, stoppa utvinningen av naturgas och stoppa brytning av stenkol. Egentligen kräver ”klimatet” också att all brunkolsbrytning måste bort, men där tog det stopp.

För att ersätta allt det som försvann byggdes två jättelika gasledningar från Ryssland till Tyskland. Tyskland och Italien drev igenom att rysk naturgas var ”klimatsmart” och politikerna övertygade sig själva om att ett närmast totalt energiberoende av Ryssland var helt oproblematiskt.

Idag startar Tyskland och andra EU-länder upp sina gamla kolkraftverk igen. Ändå är beroendet av Ryssland så stort att man köper gas för många miljarder per dag. Ju dyrare gasen blir desto mer pengar går till Ryssland.

I Sverige fortsätter regeringen att påstå att framtiden ligger i vindkraft. Detta trots att alla som kan läsa statistik ser att variationerna i produktion är närmast löjliga. Om vi tittar på Danmark ser vi att vindkraftens elproduktion de senaste tre dagarna pendlat mellan 32 MW och 2,4 GW.

En produktion som varierar slumpvis med nästan en faktor hundra är snarare en katastrof än en process. Och att skapa en fungerande energiprocess med hjälp av vindkraft, vätgas och nya kraftledningar kommer i bästa fall att ta årtionden. Sannolikt kommer det aldrig att fungera.

Nu klockan två på tisdag (21 juni) är det förresten 21 grader varmt i Paris, 19 grader i Lissabon och 14 grader i Berlin. Rom har normala 30 grader. Jetströmmarnas blockering som fått sydliga vindar från Sahara att svepa över Sydeuropa verkar ha gett med sig.

Så nu kanske vi till och med kan få se lite avsmältning på Grönland. Av någon märklig anledning har ju media varit knäpptysta om att isen fortfarande ökar på Grönland, trots att vi är långt inne i juni.

Men sådana nyheter är förstås inte intressanta.

Ha en härlig midsommar!!

Filed under: Göte Fagerfjäll