”Vi vill skapa kaos för att nå en cirkulär och hållbar framtid inriktad på mångfald”. Nej riktigt så gräsligt uttryckte sig inte Märta Stenevi härom dagen. Men det har blivit allt svårare att lyssna på de plattityder och meningslösheter som politiker, aktivister och till och med journalister häver ur sig. Det ”nyspråk” som används skulle ha passat bättre för diktatorn ”Storebror” från George Orwells roman 1984.

Nåja, Märta Stenevis ”Vi ska göra kaos med alla som försöker hindra klimaträttvisan” kanske inte riktigt passar in i raden av vackra ord som uppfunnits för att låta vackert och betyda vad som helst. Stenevis uttryckssätt var väl snarare ett ganska patetiskt sätt att försöka sig på lite ungdomlig ”hip hop-svenska”. Lite värre är förstås att ett politiskt parti som säger sig vilja ”skapa kaos” glider en bra bit över den gräns där både polis och säkerhetstjänst har anledning att ingripa.

I och för sig har Miljöpartiet redan lyckats förvånansvärt väl med att skapa kaos i Sverige. Fyra stängda kärnkraftsreaktorer har skapat ett energikaos som väl ingen kunde ha trott på från landet med världens bästa elförsörjning. Partiets migrationspolitik fick också genomslag både i överenskommelsen med Alliansregeringen 2011 och i S/MP-regeringen från 2014 och framåt. Där lyckades man också skapa kaos.

Vackra ord
De flesta politiker har som tur är vett att hålla sig borta från ”kaos-ordet”. Men ord som hållbarhet, mångfald, förnybar och cirkulär rinner lätt ur munnen i alla tänkbara sammanhang. Orden antas genomgående ha en positiv betydelse och ve den som vågar säga något ont om dem.

Men de vackra orden döljer väldigt ofta en verklighet som inte är ett dugg vacker. Och i och med att orden i stort sett kan betyda vad som helst är det svårt att göra vettiga invändningar. Ingen vill ju vara ohållbar och enfaldig.

Låt oss till exempel ta ordet hållbar. Enligt SAOL betyder det ”som inte går sönder eller förstörs”, men i miljö- och klimatdebatten kan det betyda precis vad som helst. Hållbar utveckling, hållbart jordbruk, hållbar ekonomi – man kunde lika gärna byta ut ordet mot ”det som jag tycker om”.

För allt beror på vem som använder ordet. Ett hållbart jordbruk antas ofta syfta på ett ekologiskt jordbruk utan konstgödsel och GMO. Men om hela världen odlade sina jordar på det sättet skulle resultatet bli en gigantisk hungersnöd.

I och för sig kan naturligtvis motparten tala om hållbart jordbruk som ett jordbruk baserat på konstgödsel och genmodifierade grödor. Det är precis lika rätt och precis lika meningslöst.

Mångfald och enfald
Mångfald betyder enligt SAOL ”mängd av enheter”, men i dagens politikerspråk syftar man snarare på någon form av omfamnande gullighet där allt och alla får leva i harmoni. Eller om man vill vara lite elak – man syftar återigen på allt som är fint och vackert.

Inte ens om man begränsar sig till biologisk mångfald blir det särskilt mycket vettigare. Två debattörer kan mycket väl tala om biologisk mångfald och mena precis motsatt sak. Ofta finns det en underliggande tanke om att alla arter håller på att utrotas i allt snabbare takt – något som faktiskt inte är sant. Men genom att använda det meningslösa mångfaldsordet är det lättare att vinna debatter. Vem vill väl säga att man inte vill ha mångfald.

Förnybart trams
När vi kommer till förnybart och cirkulärt blir det hela riktigt bedrövligt. Bägge orden låter ju så fina och bägge orden används för att få riktigt dåliga idéer att låta bra.

Förnybart och cirkulärt tolkas till exempel som att allt skall kunna repareras i oändlighet och att alla varor skall återvinnas i den form de har. Datorer, telefoner, kläder, möbler, förpackningar – allt skall cirkulera. Det låter fint.

Men vem vill väl arbeta med en dator från åttiotalet eller en tio år gammal mobiltelefon. Det är mycket bättre att ta tillvara de metaller som går att återvinna och låta resten bli värme eller el i en sopförbränningsanläggning.

Att återvinna tyger för att göra nya, dyra och dramatiskt mycket sämre tyger är heller inte mycket att satsa på. Här är nästan alltid energiåtervinning ett bättre val. Samma sak gäller möbler. Det är naturligtvis alldeles utmärkt att köpa och sälja begagnade prylar, men så fort man kommer till materialåtervinning av tyg, trä och plast blir resultatet dyrt och dåligt. Nya kläder och nya möbler tillverkas bäst av nytt material.

Det lustiga är förresten att förbränning av kläder, trämöbler och mat är både förnybart och cirkulärt med alla rimliga definitioner. Trä, växter och djur är en del av kolcykeln där det spelar mindre roll om något förmultnar eller brinner. Kolet förstörs inte utan omvandlas till koldioxid som sedan via fotosyntesen återigen blir byggsten för nya växter. Så länge man eldar trä och växter går ekvationen jämnt ut och utan koldioxid dör i stort sett allt liv på jorden.

Inget nytt
Att stål, aluminium och de flesta andra metaller går utmärkt att återvinna vet vi sedan gammalt. Samma sak gäller tidningar och glas. Det här är inga nyheter – lumpsamlare och skrothandlare åkte runt och köpte sådant för långt mer än hundra år sedan.

Uttjänta möbler och annat av trä eldades i vedspisar och kakelugnar Resten av soporna kastades länge på stora sophögar – ungefär på samma sätt som man fortfarande gör i större delen av världen. Men i industrinationen Sverige insåg vi redan på femtiotalet att sopor kan göra bättre nytta. Genom att bygga ut ett stort fjärrvärmenät som eldas med sopor kunde vi för flera årtionden sedan lägga ner de flesta soptipparna. Idag deponeras bara några få procent av det svenska avfallet och det handlar då om icke brännbart avfall som varken luktar illa eller drar till sig råttor.

Det här ganska fantastiska systemet har för övrigt Miljöpartiet gjort sitt bästa för att förstöra med skatter och politiska åtgärder. Allt skall ju återvinnas ”på riktigt” gubevars. Resultatet ser vi i illegala deponier och export av plast för ”återvinning”.

På senare tid har vi dessutom fått se en mängd anläggningar för tillverkning av biogas från hushållssopor. Mera sällan har vi fått se någon jämförelse mellan energiutbytet via sopförbränning eller via biogas. Rimligen är sopförbränning effektivare och oerhört mycket billigare.

Förstörda ord
Återvinning är ett ganska bra ord. Ännu bättre blir det om man definierar vilken typ av återvinning man syftar på, t ex materialåtervinning eller energiåtervinning. Helst bör man använda begrepp som är ännu närmare verkligheten och där alla omedelbart förstår vad det handlar om.

Ord som hållbarhet, mångfald, förnybart och cirkulärt är mycket mera förvirrande och har ingen definierad mening. Ofta används orden bara som dekoration och väldigt ofta används de framför allt för att blanda bort begreppen.

Nu är förstås inte klimatrörelsen först med att förstöra ord. Om vi till exempel går tillbaka till sjuttiotalet hittar vi ordet ”demokrati” som gick från att betyda något specifikt och viktigt (folkstyre) till att betyda lite vad som helst.

Som vanligt var det vänstern som gick i frontlinjen. Kommunistländerna var ”folkdemokratier” och i västvärlden satsade vänsterrörelserna på ”ekonomisk demokrati”. Till slut var begreppet så urvattnat att det knappast hade någon betydelse. Efter åttiotalets kommunistiska kollaps blev det lite bättre.

Vänstern var också duktiga på att klassa allt negativt som fascism och nazism. I kommunistländerna gick man ännu lite längre och klassade alla utanför de egna länderna som fascister och nazister. Den här vanan blev kvar efter kommunismens fall – något som märks tydligt i Putins retorik.

Nyspråk
Spelar det då någon roll vilka ord som används? Ja, utan tvekan. I George Orwells fantastiska bok 1984 använder de makthavande ett förändrat språk för att kontrollera befolkningen. Med ”nyspråket” är målet att man inte ens skall kunna formulera invändningar mot makten.

Där är vi inte på långt när, men vi är ändå på god väg. För visst låter det bättre med ”hållbara pensionsfonder” än ”pensionsfonder som ger dåliga pensioner”. Och visst låter det bättre med ”en hållbar och förnybar elproduktion” än ”svindyr och osäker el som kommer och går som den vill”.

Och visst är det lättare att tala om klimatkonferensen i Stockholm för 50 år sedan som ett steg mot ett hållbart samhälle i stället för att titta på vad man egentligen höll på med. Målen den gången handlade ju om att driva igenom Kinas ettbarnspolitik i hela världen och det fanns till och med tankar på att blanda preventivmedel i Indiens vattenförsörjning. I en ledare i SvD idag påpekar ledarskribenten Mattias Svensson att: ”Mycket av det som man hade kunnat enas om 1972 skulle ha varit skadligt och direkt farligt”.

Men med tillräckligt mycket ”hållbart nyspråk” går det till och med att kontrollera historien.

Filed under: Göte Fagerfjäll