Sverige har betydligt lägre koldioxidutsläpp per person än något annat jämförbart industriland. Så har det varit sedan åttiotalet. Men det är ändå intressant att se hur Sveriges mest högprofilerade klimat- och miljöregering kunnat misslyckas så kapitalt med att minska utsläppen ytterligare. Från makttillträdet 2016 till 2019 minskade faktiskt inte utsläppen ett enda dugg trots alla storstilade löften. Och då är ändå inte utsläppsökningarna på grund av nedläggningen av de två kärnkraftsreaktorerna R1 och R2 med i statistiken.

Då och då brukar jag grotta ner mig i statistiksidor på Internet. Det är ju numera så underbart lätt att hitta jämförbara data inom alla möjliga områden. En av mina många favoritsidor är Global Carbon Atlas, som samlar härligt överskådliga data om världens koldioxidutsläpp från 1960 och framåt.

Ännu så länge finns i och för sig inga sammanställda data från 2020, men det spelar faktiskt ingen roll. 2020 och 2021 kommer på grund av Covid-19 att bli anomalier och inte förrän 2022 vet vi vad som kommer att hända med de globala utsläppen ”på riktigt”. Så låt oss titta på vad som hänt fram till 2019 i Sverige och i Europa som helhet. Det är faktiskt ganska intressant.

Vilken regering var bäst?
I verkligheten har kanske inte färgen på regeringarna de senaste 60 åren haft särskilt stor betydelse, men det kan ändå vara underhållande att titta på förändringarna i förhållande till partifärg. För att inte tala om att jämföra förändringarna i förhållande till övriga länder i Europa.

Med det här sättet att se blir perioden från 1960 fram till 1976 ganska dålig. Socialdemokraterna regerade och Sveriges koldioxidutsläpp ökade med 79 procent. Det är ungefär lika mycket som Europas ökning under samma period (84 procent). I Sverige släppte vi 1976 ut 11 ton koldioxid per invånare vilket var lika mycket som Storbritannien, men klart mindre än Tyskland.

Utvecklingen vände abrupt under perioden 1976 till 1982 då Fälldin var statsminister (större delen av tiden). Sex år med Centerstyre minskade koldioxidutsläppen med hela 30 procent, samtidigt som övriga Europa ökade sina utsläpp med ett par procent ytterligare.

I själva verket hade förstås inte utsläppsminskningarna ett dugg med Centerstyret att göra. Allt berodde på utbyggnaden av kärnkraften som ökade från 15,2 TWh 1976 till 48,5 TWh 1982. Eftersom alla älvar redan var färdigutbyggda skulle man kunna jämföra kärnkraftens ökning med motsvarande ökning med kolkraftverk (det rimliga alternativet) och 33 TWh motsvarar då ungefär 33 miljoner ton koldioxid. Den verkliga minskningen blev ”bara” 24 miljoner ton, men vackert så.

I själva verket var det de tidigare S-regeringarna som genomdrivit satsningen på kärnkraft, medan Fälldin ville stoppa den helt. Som tur var lyckades han inte och kärnkraften kom att bli en fantastisk framgångssaga för Sverige.

Utsläppsminskningarna fortsatte under S-regeringarna från 1982 till 1991 även om takten minskade. Ytterligare 29 TWh el från kärnkraft resulterade visserligen ”bara” i 4 miljoner ton lägre utsläpp (7 procent), men det är ändå hyfsat med tanke på att övriga Europa ökade utsläppen med 5 procent. 1991 hade kärnkraften ett toppår, med näst högsta årsproduktionen hittills.

Kärnkraften färdigbyggd?
Fälldin lyckades visserligen inte lägga ner kärnkraften i Sverige, men han lyckades stoppa planerad utbyggnad. Efter Fälldin kom den minst lika katastrofala Birgitta Dahl (S), som bland annat genomdrev den vansinniga ”tankeförbudslagen” som gjorde det straffbart att rita och projektera kärnkraftverk i Sverige.

Tanken var från början att ha många fler reaktorer i Sverige, bland annat minst åtta reaktorer i Forsmark. Det slutade med bara tre reaktorer i Forsmark, fyra i Ringhals, tre i Oskarshamn och två i Barsebäck. Efter 1985 har det inte startats några nya reaktorer i Sverige och årsproduktionen gick aldrig över 75 TWh.

Om de planerade reaktorerna i Forsmark hade byggts och underhållits och inga reaktorer lagts ner i förtid borde kärnkraften idag ha producerat mer än 110 TWh per år i stället för drygt 47 TWh 2020. Nu planade kärnkraftsproduktionen ut 1987 och minskade på allvar från 2020.

Under de tre åren med M-ledd regering 1991 till 1994 ökade faktiskt de svenska utsläppen med tre procent. Kärnkraften hade problem med kylvattnet 1992 och ”tappade” mer än 20 TWh. Som tur var hade vattenkraften välfyllda magasin och kunde kompensera det mesta.

Under de här tre åren minskade Europas koldioxidutsläpp med hela 16 procent. Orsaken var de stora företagsnedläggningarna efter kommunismens fall i Östeuropa.

Värmepumpar och avfallsförbränning
I Sverige fortsatte elektrifieringen av industri och bostäder Sverige, trots att kärnkraftsutbyggnaden stoppats. Värmepumpstekniken slog igenom på bred front och värmepumpar ersatte både direktverkande elvärme och oljeeldning utanför städerna.

I städer och tätbebyggda områden byggdes fjärrvärmesystemen ut och hela avfallshanteringen skiftades från deponi (soptippar) till förbränning. Eftersom koldioxidutsläppen från avfallsförbränning inte räknas som fossila fick den här omställningen stor inverkan på utsläppen. Omställningen från början av nittiotalet innebar också att Sverige fick en särklassig tätposition vad gäller avfallshantering. I de flesta jämförbara länder deponeras fortfarande huvuddelen av avfallet på gigantiska stinkande soptippar.

Tio procent till
Under perioden 1994 till 2006 lyckades därför Sverige under en S-regering fortsätta att minska koldioxidutsläppen från en redan låg nivå. Ytterligare tio procents minskning gjorde att Sverige 2006 landade på 5,9 ton koldioxid per invånare. Det var dramatiskt mycket bättre än alla jämförbara industriländer och inte så långt ifrån det dåvarande världsgenomsnittet på 4,6 ton per invånare.

Det enda land som hade en liknande minskning var Tyskland, där den gamla östtyska industrin stängdes och ersattes med modernare anläggningar. Också Tyskland minskade utsläppen med tio procent, även om man med 11 ton per invånare år 2006 fortfarande låg nästan dubbelt så högt som Sverige. Europa som helhet ökade utsläppen med en procent den här perioden.

Borgarna lyckades bra
Den borgerliga regeringen från 2006 till 2014 lyckades nästan lika bra som den borgerliga regeringen 1976 till 1982. Koldioxidutsläppen minskade med mer än tjugo procent. Det handlade väl mest om en kombination av svag utveckling för industrin, en fortsatt kraftig utbyggnad av fjärrvärme och en nästan total omställning från oljeeldning till värmepumpar. Men visst såg det imponerande ut.

Under den här perioden minskade Europa som helhet sina utsläpp med 14 procent, så Sverige var inte längre ensamma på banan. Men med 4,5 ton per invånare 2014 låg vi ändå i särklass. Tyskland släppte nu ut betydligt mer än dubbelt så mycket (9,7 ton per invånare) och Sverige passerade med god marginal genomsnittssiffran för världen som helhet (4,8 ton per invånare 2014).

Sedan tog det stopp
2014 tillträdde den mest ”klimatsmarta” regering som Sverige någonsin skådat. Det var i alla fall så som S/MP- regeringen ville framställa sig. Nu startade massor av fantastiska klimatprojekt och all fokus skulle läggas på att minska koldioxidutsläppen.

Men resultatet blev mer än skralt. Från 43 miljoner ton koldioxid 2014 till 43 miljoner ton koldioxid 2019. Den stora invandringen de här åren gjorde visserligen att utsläppen per person minskade marginellt, men resultaten av alla åtgärder måste ändå betraktas som en katastrof.

I och för sig är misslyckandet inte så konstigt. De tre stora omställningarna: kärnkraften, avfallsförbränningen och värmepumparna, hade redan gett genomslag och den nya regeringen hade bara de dyra symbolåtgärderna kvar. Men det usla resultatet rimmade i alla fall väldigt dåligt med den höga svansföringen.

I ärlighetens namn skall man väl påpeka att Europa inte heller lyckades sådär fantastiskt bra under den här perioden. Den totala minskningen blev bara tre procent, trots att Tyskland minskade med hela 11 procent. Men Tyskland har förstås väldigt mycket mer att ”ta av” och släpper fortfarande ut nästan dubbelt så mycket per invånare som Sverige.

Vettiga åtgärder?
Att vara ”bäst i klassen” har naturligtvis sina nackdelar. I EU tenderar man att räkna i procent i stället för faktiska siffror. Sverige skall minska sina utsläpp lika mycket som de andra trots att vi redan ligger på en synnerligen rimlig och ”uthållig” nivå.

EU-politikerna ägnar dessutom förvånansvärt mycket tid åt kontraproduktiva regler där uppenbart effektiva åtgärder som avfallsförbränning, vettig skogshantering och vattenkraft plötsligt skall klassas som dåliga. Fossil naturgas anses däremot vara bra eftersom den är nödvändig för Tyskland.

Just nu ser det faktiskt ut som om de ”klimatsmarta” politikerna tänker höja Sveriges koldioxidutsläpp med hjälp av nedstängda kärnkraftsreaktorer, straffskatt på avfallsförbränning och miljöåtgärder mot vattenkraften och skogen. Sedan kan man resa hur många miljöförstörande vindkraftverk som helst utan att det ger någon positiv effekt. Dyrt blir det i alla fall.

Den senaste vansinnigheten handlar om fördröjningen av tillståndet för slutförvaringen av kärnavfall. Där sätter Miljöpartiets Per Bolund (som har hand om frågan) hela landets energiförsörjning på spel. Han tycker tydligen inte att de skenande elpriserna efter nedläggningen av R1 och R2 är tillräckligt katastrofala.

Kanske är det så enkelt att Bolund inte känner till eller bryr sig om objektiva data. Vi andra som brukar titta in på Svenska Kraftnäts Kontrollrummet mest varje dag har däremot inga problem att följa den pågående priskatastrofen. Här nere i elområde 4 (Skåne/Blekinge) har producentpriset det senaste halvåret legat och pendlat runt en krona per kWh. I går låg det på ungefär 1,30 kr/kWh och nu vid elvatiden på kvällen ligger priset på nästan 90 öre. Det är i runda slängar fem gånger mer än före nedläggningarna av R1 och R2.

Med energiskatt, överföringskostnader och moms på alltsammans hamnar en vanlig villaägare med rörligt elpris på mellan 2,10 kr/kWh och 2,60 kr/kWh nu på sommaren. Var priset hamnar i vinter vågar knappast någon gissa. Redan med dagens elpris kan en normal eluppvärmd villa (25 000 kWh/år) hamna uppåt 65 000 kronor per år. Det är dags att sparka igång braskaminerna i vinter.

Kan det verkligen vara regeringens mål att göra svenskarna fattigare och koldioxidutsläppen högre?

Filed under: Göte Fagerfjäll