Så gjordes elen rekorddyr
För två år sedan hörde vi ideligen energiminister Anders Ygeman tala om elöverskott och låga elpriser. Att lägga ner de två reaktorerna R1 och R2 skulle på intet sätt påverka varken elförsörjning eller elpriser.
Idag har vi facit. Efter nedläggningarna har elpriset stigit till rekordnivåer till och med sommartid. I södra Sverige betalar vi nu mer än dubbelt så mycket per kWh jämfört med före nedläggningarna och våra politiker vill bygga ut vindkraften kraftigt för att försöka lösa det elunderskott man för bara något år sedan ”inte hade en aning om”.
För Vattenfall och de andra elproducenterna har nedläggningarna varit en strålande affär, men räkningen gick direkt till svenska elkonsumenter och skattebetalarna. En bieffekt av de höga elpriserna är dessutom att tidningarnas kalkyler för elbilar faller platt till marken till och med före förväntade kilometerskatter.
Serie av vansinnesaffärer
I tidningarna ser vi nu hur Vattenfall snabbar upp den slutliga nedmonteringen av de två reaktorerna R1 och R2. Det gäller att riva så fort som möjligt för att hindra alla möjligheter till återstart.
Ändå måste nedläggningen av R1 och R2 betraktas som de mest katastrofala svenska industribesluten sedan försäljningen av kolkraften i Tyskland och köpet av Nuon. ”Lustigt nog” var statliga Vattenfall ansvarig också för de affärerna och precis som då gäller det att ”vända blad” och göra allt för att dra ett streck över galenskaperna.
Till skillnad mot de två tidigare affärerna handlar det nu inte ”bara om pengar”. Nuon-affären kostade svenska skattebetalare runt 50 miljarder kronor och försäljningen av kolkraften i Tyskland ytterligare kanske 30 miljarder kronor, men de påverkade inte elförsörjningen i Sverige. Nedläggningen av R1 och R2 var däremot ett mycket hårt slag mot både Sveriges elförsörjning och Sveriges säkerhet.
Den stora frågan är förstås hur både Vattenfall och Sveriges politiker kunde göra så fatala missbedömningar?
Vattenfall vinner
Eller vi kanske inte skall se nedläggningarna av R1 och R2 som missbedömningar ur Vattenfalls synvinkel. Om vi bara ser Vattenfall som ett fristående företag vilket som helst är nog tvärtom nedläggningarna riktigt lönsamma.
För trots allt motsvarar de 13,2 TWh som försvann med nedläggningarna bara ca nio procent av Sveriges elproduktion och mindre än tjugo procent av Vattenfalls totala elproduktion. Det skulle räcka med motsvarande prishöjning för att få nedläggningarna att ”betala sig”.
Och prishöjningar har vi sannerligen fått se. Det rörliga producentpriset på el har stigit från mellan 10 och 20 öre per kWh för två år sedan till mellan 50 och 100 öre sedan årsskiftet 2020/2021. Det är en fullständigt vansinnig prisökning och även om vattenkraften i norra Sverige inte kunnat dra full nytta av uppgången måste man ändå se nedläggningarna av R1 och R2 som en hejdundrande företagsekonomisk framgång.
Politikerna visste bättre
Men Vattenfall är ju ett statligt företag och att garantera en stabil elförsörjning är ett av statens viktigaste grunduppdrag. Hur kunde Sveriges politiker tillåta en sådan rovdrift på Sveriges invånare? Och hur kunde man tillåta nedläggningar som på ett så katastrofalt sätt riskerar hela landets elförsörjning?
Märkligt nog var det våra politiker som drev på utvecklingen. Kärnkraftsmotståndet från åttiotalet finns visserligen inte kvar hos allmänheten (bara 14 procent ville lägga ner kärnkraften i senaste opinionsundersökningen) men Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet har effektivt blockerat frågan de senaste årtiondena. Socialdemokraterna, som traditionellt varit positiva till kärnkraften låter numera Miljöpartiet driva frågan för att få fortsätta i regeringsställning.
Problemet är att energipolitiken är långsiktig medan maktpolitiken är kortsiktig (nästa val). Politiker som Anders Ygeman har ägnat mycket tid åt att sprida blå dunster för att säkra makten trots att de naturligtvis visste bättre.
Frågan är väl bara hur man nu skall hindra energifrågan att ”explodera” lagom till nästa valrörelse. Väljarna följer kanske inte prisutvecklingen för elproducenterna på ”kontrollrummet”, men de ser alldeles bestämt de våldsamma prisstegringarna på elräkningen. Ett par tusenlappar extra varje månad märks väldigt tydligt.
Billigt med elbil?
Märkligt nog verkar inte landets journalister riktigt ha hängt med i den här utvecklingen. Jag läste härom veckan en artikel i Teknikens Värld där man skrev om hur mycket billigare det är att köra elbil än bensinbil. En internationell undersökning hade kommit fram till att elkostnaden för en hyfsat liten elbil bara är 92 öre per mil i Sverige, jämfört med nästan tio gånger så mycket för motsvarande bensinbil.
Nu beror förstås som vanligt väldigt mycket på hur man räknar och vilket resultat man vill ha, men visst är skillnaden intressant. Låt oss bara först rätta till några av de mera skriande felaktigheterna.
Artikeln kalkylerar med 1,66 kWh per mil för elbilen och med andra ord ett elpris för konsumenten på 55 öre per kWh inklusive moms. Så billig el har en normal villaägare inte haft på många år.
Mycket dyrare i verkligheten
I verkligheten måste man kalkylera det rörliga elpriset som en summa av energiskatt (plus moms), rörlig nätavgift (plus moms) och producentpris (plus moms). Rimligen bör man lägga till en andel av den fasta nätavgiften också och kanske till och med en liten vinst till elproducenten.
Energiskatten är 44 öre per kWh och den rörliga nätavgiften ligger för de flesta mellan 25 och 30 öre per kWh. Till det kommer en fast elnätsavgift som varierar beroende på hur mycket el man maximalt vill kunna ta ut i villan. Med en huvudsäkring på normala 25 A kan man kanske inte ladda elbilar sådär jättesnabbt, men den fasta månadsavgiften stannar i alla fall vid hyfsat låga 440 kronor (Ellevio). Det blir ytterligare 20 till 25 öre per kWh för en normal villa med en normal elförbrukning. Det verkliga elpriset ligger med andra ord på 90 till 95 öre redan innan vi börjat betala för själva elektriciteten.
Det rörliga producentpriset på el ligger just nu på 97 öre plus moms här nere i Blekinge, alltså strax över 1,20 kronor per kWh. Under större delen av våren och sommaren har producentpriset legat på den här nivån i södra Sverige. I övriga Sverige har priset snarare legat på 59 öre plus moms, alltså 74 öre.
Vi hamnar alltså på ett rörligt elpris på ca 2,10 kronor per kWh här i södra Sverige. I resten av landet ligger det runt 1,65 kronor per kWh. I praktiken går det aldrig att komma under ca 1,20 kronor per kWh och i sommar har vi periodvis legat på 3 kronor per kWh.
Milkostnaden för en elbil som drar 1,66 kWh/mil landar alltså inte på artikelns 92 öre per mil utan någonstans mellan 2,70 och 3,50 kronor per mil med dagens prisnivå. Prisspannet ligger mellan 2 kronor och 5 kronor per mil om vi räknar lägsta och högsta pris det senaste året. Det här gäller alltså om man ”tankar” hemma vid villan. Att tanka under resans gång är väldigt mycket dyrare. Dyrare blir det också för de som bor i lägenhet.
Elbilen vinner förstås fortfarande mot bensinbilen Med 0,5 l/mil landar bensinbilen på drygt 8 kronor/mil. Det är två till tre gånger dyrare än elbilen, men absolut inte tio gånger dyrare.
För lite skatt
Vad är det då man betalar för? Tja ägaren till bensinbilen betalar till att börja med 8,43 kr per liter bensin i ”grundskatt”. Till det kommer momsen på det verkliga bensinpriset. Om vi räknar med 16 kronor per liter och 0,5 l/mil blir det fem kronor per mil i skatt och tre kronor per mil för själva bränslet.
För elbilsägaren är situationen betydligt trivsammare. Av de 2,70 till 3,50 kr per mil som elen skulle kosta idag är ”bara” 1,12 till 1,28 kr skatt. Det är lite mer än en femtedel av bensinbilens skatt.
Det här är naturligtvis en kalkyl som inte håller. Skatten från bensin- och dieselbilarna räcker idag för att betala alla väginvesteringar och alla järnvägsinvesteringar. Men redan den minskade bensinförbrukningen från uppåt en liter per mil till en halvliter per mil ställer till problem för staten. Fem kronor per mil i skatt är redan det i minsta laget.
Elbilens skatt på lite över en krona per mil räcker inte till mycket. En och annan laddstolpe blir det kanske, men inget blir över till bygge och underhåll av vägar och järnvägar. Att elbilen dessutom är skattebefriad och till och med subventionerad lägger ytterligare lök på laxen. Vi har en kalkyl som absolut inte går ihop.
Kilometerskatt
Den rimliga lösningen är en kilometerskatt. Med en kilometerskatt på tre kronor per mil går kanske statens kalkyl ihop till nöds.
Men det är klart – man kan ju inte ”rakt av” addera en kilometerskatt till vanliga bensin- och dieselbilar. Koldioxidskatten kanske får bli kvar, men energiskatten på drygt fem kronor per liter måste rimligen reduceras till samma nivå som energiskatten för el. På det sättet skulle bensinbilen inklusive kilometerskatt få en ökad kostnad med kanske en krona per mil, medan elbilen får en ökad kostnad med tre kronor per mil.
Elbilen skulle på det här sättet hamna på en kostnad någonstans mellan 5,50 och 7,50 kr per mil medan den lilla bensinbilen hamnar på en bit över nio kronor per mil. Elbilen är fortfarande billigare per mil vilket är rimligt med tanke på den högre verkningsgraden. Att elbilen sedan inte beläggs med koldioxidskatt på batteriet – det är en annan fråga.
Vid långfärder blir förstås elbilen betydligt dyrare per mil än bensinbilen. Att snabbladda vid kommersiella stationer kostar mycket mer än att ladda hemma. Också det här är rimligt och en naturlig följd av att infrastrukturen för elbilar är så mycket dyrare än infrastrukturen för bensin och diesel. På sikt kanske laddinfrastrukturen kan bli billigare även om det är långtifrån säkert.
Med ytterligare några nedlagda kärnkraftsreaktorer kanske till och med bensinbilen kan bli billigare att köra i alla lägen. Eller man kanske tvingas ransonera elbilsladdningen till bara helger då det blåser tillräckligt mycket.
Vi får väl lyssna på vad Anders Ygeman har att säga i ämnet. Han har säkert en uppsättning nya blå dunster att bjuda på.
Filed under: Göte Fagerfjäll
Angående de skenande elpriserna är det knappast något politiskt problem då politikerna lätt kommer undan med förklaringar av typen ”Vi såg det inte komma” eller ”Vi har varit naiva” för att sedan kunna fortsätta med sina karriärer som om inget har hänt.
Hej,
Allt handlar om verkningsgrad men ingen verka förstå vad det är.
en från miljöpartiet deklamerade stolt att man nu skulle plocka fram 100TWh från vindkraftverk. Journalisten frågade då hur man skulle göra när det inte blåste (smart). Miljöpolitikern svarade att det kunde lösas med den nya vätgastekniken. Varken politikern eller journalisten verkade fatta att verkningsgraden av el över vätgas är ca 50%. Så av alla dessa 100 TWh blir det då bara 50 TWh om man går via vätgas. Ingen funderade heller på vad det kostar att först skapa och lagra 80 TWh vätgas och därefter omvandla dessa 80 TWh vätgas till 50 TWh el.
Tänkte inte på det!
Batteri må vara fel men inte blir det mycket bättre med någon annan energilagring åtminstone om man tittar på verkningsgrad vid lagring av energi.
Hej Kent
Allt blir märkligt när de som är ansvariga faktiskt vill genomföra symbolåtgärder. Alla borde ju veta att symbolåtgärder bara fungerar så länge de inte behöver omsättas i praktiken.
En gång i tiden var vi vana vid att aktivister och extremister körde sitt ”race” samtidigt som ingen – inte ens de själva – förväntade sig att någon skulle vara galen nog att genomföra de symbolåtgärder som föreslogs. På det sättet kunde man upprätthålla en aktiv debatt utan alltför stora skador. Ibland gick det snett – som med kärnkraften och aktivister som Birgitta Dahl – men oftast fanns ändå en viss realism när det väl var dags att genomföra något.
Idag verkar aktivister och extremister ha tagit över myndigheter och beslutande organ. De mest utopiska och vansinniga symbolåtgärder betraktas plötsligt som fullt genomförbara och ingen vågar säga emot. Fakta betraktas som åsikter vilka som helst och de ansvariga vägrar att se verkligheten till och med när allt gått åt skogen.
Så det finns en hel del att ta tag i.
/göte
#Kent
Hur skall vi kunna räkna med att få en allsidig och saklig rapportering i energifrågor då vi har en journalistkår som med allt för få undantag måste betraktas som tekniska/naturvetenskapliga analfabeten?
Vad är effekt och energi och hur förhåller sig dessa begrepp till varandra? Oj, nu blir det riktigt svårt.
Kent, hur får du fram 50% verkningsgrad? Den siffran är VÄLDIGT optimistisk. Du har:
1. AC -> DC
2. Elektrolys av vatten (jag räknar inte elektrolys av naturgas)
3. Ihopkomprimering av vätgas och nedkylning.
4. Bränslecell
5. DC -> AC
Att elbilen behöver 1.66kWh/mil för framdrift innebär inte att den drar 1.66kWh/mil från elnätet.
Varför rapporteras det så lite i massmedia om Tysklands Energiewende? Exempelvis tyska elpriser jämfört med omvärlden och beroendet av naturgas vilket lett till Nord Stream 1&2. Det finns många fler frågeställningar runt problemen med Energiewende men tyst är det i alla fall i Sverige. Men det kanske inte passar den politiska agendan i landet?
Hej Eskil
Svensk media älskar i och för sig katastrofer, men bara rätt typ av katastrofer. Energiewende är en katastrof av fel typ.
Jag återkommer i ämnet.
Och Anders
Visst är det optimistiskt med 50 procents verkningsgrad för energilagring med vätgas. Man kan möjligen komma dit om man råkar ha ”gratis” tillgång till höga temperaturer från en kärnkraftsreaktor av högtemperaturtyp, men det var kanske inte riktigt tanken.
Inte ens de mest optimistiska förespråkarna vågar tala om mer än 60-70 procents verkningsgrad vid elektrolys och 50-60 procent i bränslecellen. Redan där är vi nere på max 42 procent. Komprimering och förluster vid omvandling minskar ytterligare några procent. Det verkar vara svårt att nå över 30 procent men lätt hamna under 30 procent.
Förespråkarna satsar på att kunna räkna in värmeförlusterna genom att mata in värmen i fjärrvärmenätet, något som åtminstone ökar komplexiteten och priset.
/göte
#Anders
Det är svårt att få fram exakta uppgifter om verkningsgraden men jag tror att min uppskattning är rimlig. Även om det inte stämmer idag så tror jag att siffrorna kan stämma efter lite utvecklingsjobb. Även en ottomotor har ju fått bra mycket bättre verkningsgrad idag än den var 1960.
Min beräkning gäller bara själva konverteringen i elektrolysören och den påföljande bränslecellen, eftersom dom andra delen är så beroende på var strömmen kommer ifrån (solceller ger vanligen en DC-ström) och vart den skall. Jag har heller inte hittat några uppgifter på verkningsgraden för olika hantering av vätgasen.
Det blir ännu svårare om man skall ta hela kedjan från prospektering av oljekällan, utvinning, transport, krakning, transport för att till sist eldas upp i en ottomotor. Så vitt jag har uppfattat det hela korrekt, så är det bara ottomotorn som genererar koloxid vid beräkning av utsläpp från bilkörning.
Om någon kan ange länkar till bättre uppgifter så skall gladeligen justera alla beräkningar och påstående.
Kanske energidepartementet har dessa uppgifter men å andra sidan så finns inget så oviktigt departement utan detta sköts av infrastrukturdepartementet. Om någon på infrastrukturdepartementet läser detta så kan dom ju återkomma med all kunskap som dom besitter och leverera korrekt fakta till oss alla.
Kent,
Bränsleceller har det forskats mycket på och där kan man nästan nå upp till en verkningsgrad på 60%. Dock är kanske inte den modellen ekonomisk.
Elektrolys på vatten vid rumstemperatur är 33%. Ju varmare vatten, desto högre verkningsgrad. Vid 500-1000 grader kan en katalysator få ångan att dela sig själv. Därför är fjärde generationens kärnkraft som har just arbetstemperaturer på 500 grader väldigt intressant.
Anläggningen är dock så dyr att elpriset påverkar ganska lite. Därför är tex idén om att köra överskott från vind och sol inte tillämpligt över huvud taget. Anläggningen måste gå 24h om dygnet. Återigen passar det ett kärnkraftverk perfekt.
Ett nätaggregat på en PC har vid optimal last en verkningsgrad på ca 85-87% enligt tillverkarnas egna siffror. För dem som gillar tysta varianter går det att hosta upp dubbla slantarna och köpa en med maximal verkningsgrad på upp till 94% vid optimal last.
DC-> AC vet jag inga siffror på, men gissningsvis samma som AC->DC. Komprimering och kylning av själva gasen har jag aldrig sett några siffror för.
När det gäller distributionskedjan för olja är den knepig. För vätgas är den desto enklare. Det går inte att utesluta tex komprimering eller AC-DC-omvandlingarna. Att använda solenergi för vätgasproduktion är som sagt inte tillämpligt pga vätgasanläggningens höga pris.
Hej Anders
Vi kanske kan skippa kompressionen så slipper vi två steg.
Antag till exempel att vi fyller hela Globen (110 m hög) med vätgas. 605 000 kubikmeter vätgas väger 54 ton och har ett energiinnehåll motsvarande 160 ton bensin. På köpet får vi en lyftkraft på sådär 550 ton.
Fast det är klart – för att få plats med 160 ton bensin räcker det med en väldigt mycket mindre version av Globen. Den blir ungefär 5 m hög i stället för 110 m hög.
Jag tror nog att jag föredrar bensin.
/göte