Skeptiker är inte onda
Vad har hänt med den sunda skepticismen? När jag läser, tittar eller lyssnar på vetenskapsprogram i våra vanliga media ser jag bara rosenröda eller nattsvarta berättelser utan ett uns av frågeställningar. Senast ut är alla fantastiska berättelser om hur vätgasen skall frälsa oss. Det är som om Leni Riefenstahls ”Viljans Triumf” blivit standardmall.
Värst är som vanligt Sveriges Radios P1, men de andra ligger inte långt efter. Kampanjen för vätgasen och berättelserna om hur vätgassamhället skall frälsa oss började så smått för ett par år sedan. Idag har det hela mynnat ut i någon form av absolut sanning där man måste fråga sig varför ingen ställer ens de enklaste frågor.
Det går nog
Vi skall alltså övertygas om att en närmast total omställning till vätgas är rimlig både ur teknisk och ekonomisk synvinkel. På bara några få år skall en ny infrastruktur byggas upp, med stora och små vätgaspipelines, tankstationer för vätgasbilar, lagringsstationer för vätgas och allt det där som normalt sett tar många årtionden att åstadkomma.
Det här skall byggas upp parallellt med en ny infrastruktur för laddning av elbilar och en ny infrastruktur för att på ett helt nytt och intressant sätt skicka el kors och tvärs över landet. Den här nya elinfrastrukturen är i sin tur en förutsättning för att vindkraftsutbyggnaden skall kunna fungera. Tanken är att det alltid blåser någonstans (stämmer inte) och att el i varje ögonblick skall kunna hämtas från den plats där det råkar blåsa och distribueras över hela landet.
Och huvudargumentet för att alltsammans skall kunna fungera verkar vara något i stil med: ”Det låter bra så det skall nog gå”.
Onda skeptiker
Den som har den minsta läggning åt skepticism frågar sig rimligen hur någon kan tro på alla de här planerna. De tekniska och ekonomiska hålen i resonemangen är ju gigantiska. Redan tanken att på kort tid bygga två (eller tre) nya genomgripande infrastrukturer verkar galen nog. Det finns en närmast oändlig mängd invändningar.
Men i media hörs inget av detta. Tvärtom lanseras bilden av goda vetenskapsmän och politiker som äntligen har funnit lösningen på världens problem. Skeptikerna stängs helt ute eller demoniseras.
Narrativ
Här ser vi verkligen risken med moderna medier. Inte minst gäller det filmmediet där en duktig filmmakare kan skapa i stort sett vilka ”sanningar” som helst. Det räcker att titta på de tre ikoniska filmerna ”Nationens födelse” (Birth of a nation, D.W. Griffith 1915), ”Pansarkryssaren Potemkin” (Sergej Eisenstein 1925) och ”Viljans Triumf” (Triumph des Willens, Leni Riefenstahl 1935) för att inse vad som är möjligt.
Idag är det tack och lov svårt för de flesta att uppskatta Ku Klux Klan, Sovjetkommunismen och Hitlers nazism, men de tre filmerna är ändå stilbildande. Ingen kan se Leni Riefenstahls ”Viljans Triumf” utan att ryckas med.
Sedan 1935 har naturligtvis mycket hänt och förhoppningsvis är folk mera kritiska idag. Det nya och obehagliga är snarare att förment vetenskapliga filmer i så hög grad tagit över propagandafilmernas arbetssätt. På samma sätt som då ser vi en marsch från mörkret till ljuset, men idag symboliserar inte ljuset kommunismen eller nazismen utan det fossilfria hållbara samhället.
Det betyder naturligtvis inte att jag likställer kommunismen, nazismen och det fossilfria hållbara samhället, men i propagandasammanhang fungerar de tre ”berättelserna” lika bra. Grunden är ett starkt narrativ och bortrensning av allt som liknar skepticism. I den mån skeptiker alls finns med framställs de som onda och dumma, vare sig det handlar om svarta, tsaranhängare, judar eller ”klimatförnekare”. Inga skeptiker får sätta käppar i hjulet för ”sanningen”.
Allt mer osannolikt
Om vi tittar på dagens klimat- och energinarrativ är det slående hur stort avståndet blivit mellan berättelse och verklighet. Det som presenteras som verklighet eller ”nästan verklighet” ligger i själva verket förbluffande långt från den verkliga verkligheten.
Det är också en viktig orsak till att man hela tiden måste presentera nya fantastiska lösningar. Då och då tvingas man smyga undan sådant som nyss framställdes som revolutionerande, som till exempel bioenergi, och istället plocka fram något nytt som vätgas.
Elproduktion i Västsverige
Men låt oss för ett ögonblick lyfta blicken från de vackra berättelserna och i stället vältra oss i skepticism. En bra utgångspunkt för det är elproduktionen i Sverige.
Vi kan börja med Västsverige där företag i Göteborg klagar i högan sky på att de inte kommer att få tillgång till el för sina utbyggnader eller sina nya planer. En del tror till och med att Västsverige kan hamna i samma katastrofala situation som Skåne och Blekinge haft sedan 2005 då den sista Barsebäcksreaktorn lades ner. I elområde SE4 (Skåne och Blekinge) är numera elpriset väldigt ofta det dubbla mot SE3 och elintensiva företag som t ex Pågens har problem med utbyggnad på grund av elbrist.
I Västsverige har det sedan mitten av sjuttiotalet alltid funnits gott om el. De fyra reaktorerna vid Ringhals har producerat 4 GW, vilket varit mer än nog för regionen. Eftersom Ringhals ligger så nära Göteborg (bara lite över tre mil fågelvägen) har det också varit lätt att bygga ut nätkapaciteten.
Allt det här förändrades med nedläggningen av två av fyra reaktorer sedan årsskiftet 2019/2020. På bara ett och ett halvt år har elproduktionen vid Ringhals nästan halverats och alla funderingar på att bygga ut elnäten från Ringhals kastades naturligtvis i soptunnan. Det är ju ingen mening med att öka överföringskapaciteten om det inte finns något att överföra.
Ledningar åt alla håll
Tanken är att ersätta bortfallet från Ringhals med el från vindkraft. Men då inställer sig förstås en viktig fråga – varifrån skall industrin i Västsverige få sin el och hur många nya ledningar måste byggas för att garantera dagens och morgondagens behov.
Eftersom vindkraften bara ger el när det blåser är tanken att skapa nät som kan skyffla runt el från hela landet och till och med grannländerna. Det räcker inte längre med att lägga en extra ledning från Ringhals utan Västsverige behöver tillgång till el från alla möjliga håll. En liten ledning på sådär tre mil byts mot behov av hundratals mil elledning.
Ledningsdragningen blir sannerligen inte enklare av att ingen riktigt vet var de nya produktionsställena hamnar. Så länge Ringhals var basen var allt relativt enkelt. Eller rättare sagt – allt fungerade bra. Elsystem är aldrig enkla.
För Göteborgspolitikerna är det lätt att jämföra de rosenröda planerna med verkliga utbyggnader. Sydvästlänken byggdes för att minska elbristen i Sydsverige efter nedläggningen av Barsebäck. Den är inte klar ännu. Risken för en mångårig energibrist är mycket stor och problemen kan mycket väl bli bestående för överskådlig framtid.
Det tar tid
Allt vackert tal om omställningar till 2030 bleknar när vi tittar på verkliga tidsramar för verkliga projekt. Det är bara nio år till 2030. Om vi vänder oss om och tittar på situationen 2012 så inser vi hur löjligt kort tid nio år är i infrastruktursammanhang.
Naturligtvis hinner vi förstöra befintlig infrastruktur på så här kort tid. Det går till och med ännu snabbare. Men att bygga upp en ny infrastruktur tar väldigt mycket längre tid. Och att bygga upp tre nya infrastrukturer tar förstås ännu mycket längre tid om det ens blir möjligt. För att inte tala om hur vanvettigt dyrt det blir.
Men den här typen av självklara invändningar lyser som sagt helt med sin frånvaro när Sveriges Radio, SVT eller för den delen nästan all annan media tar upp ämnet. Då finns inga problem utan bara på sin höjd små ”utmaningar”.
Filed under: Göte Fagerfjäll
Fun facts
Om man googlar så finner man att 95% av all vätgas idag produceras från naturgas. Är inte naturgas en fossil energikälla?
Naturligtvis kan man i framtiden framställa vätgas med el (vind vatten och sol). Jag antar att man inte tänker bygga förbränningsmotorer som drivs med vätgas utan att vätgasen skall omvandlas till el i en bränslecell.
Då har man el i Norrland som omvandlas till vätgas som pumpas till södra Sverige och som där omvandlas till el. Verkningsgraden på dessa två steg verka vara ca 80 och 60%, Sedan tillkommer förlusten att pumpa vätgas 1200 km. Låt oss gissa att det inte kräver mer än 5%.
Verkningsgraden på detta blir då 0.8*0.6*0.05 = 0.456.
Sedan tillkommer energin för att komprimera vätgasen för att kunna lagra den i något som är mindre än en Zeppelinare.
Så för varje 1 kW i Norrland får man mindre än 0.45 kW till motorn.
Hur stor är förlusten på en 1 MW ledning över 1200 km?
Var finns kalkylen som visar att vätgas är den bästa iden?
mvh Kent
Kent,
Var hittar du en effektivitet på 80% för att omvandla växelström till komprimerad vätgas?
Göte,
Det finns så mycket tokdårar att de tyvärr verkar representera en majoritet i landet. När de är så många så kan man inte tvångsstyra dem till vett. Det enda som fungerar är sjösätta ett system där tokskollarna mestadels förstör för sig själv, och vi som är vettiga ”förstör” för oss (enligt tokstollarnas synsätt). Sedan får du titta på när de förstör allt. Vi kommer också drabbas, men mycket mindre.
Det är egentligen inte så konstigt att detta händer. Först har man sådana som inte förstår något alls utom sin religion. När religionen inte fungerar (tex jorden är platt) så kommer nästa religiösa inslag som skall lösa det senare. Henrik Jönsson tog upp det här i något avsnitt vad gäller S och deras ovilja att överge klassklyftorna som orsak till migrationsproblem, brottslighet och egentligen allt elände som finns i samhället.
Det kan inte bli bättre då politiken och massmedia domineras av tekniska/naturvetenskapliga analafabeten med en stark ideologiskt övertygelse.
När den bistra verkligheten kommer ikapp kan politikerna säga ”Vi såg det inte komma” och fortsätta sina karriärer som inget har hänt.
Precis Eskil! Så huvudfrågan är hur man får stopp på en sådan oönskad utveckling och inte acceptera den för ”så ska det väl vara”.
https://www.nyteknik.se/energi/rekordstort-stod-for-ny-karnkraft-bland-svenskarna-7017283
Det är synd att de inte gör en undersökning där de frågar om man föredrar:
1. Mer kärnkraft
2. Som idag. Elavbrott vid kallt väder.
3. Bara vind, sol och vatten, men el som kostar flera kronor kWh och atombombslager med energi.
Jag vill gärna se hur många som föredrar de problem som en inte utbyggd kärnkraft för med sig. Dagens undersökningar är lika idiotiska som att fråga:
Ska staten massivt satsa en massa pengar på att förbättra vård, skola och omsorg? utan att specificera hur räkningen ska betalas.
Den senaste undersökningen om kärnkraft var mycket intressant. 46 procent vill se utbyggd kärnkraft, 31 procent vill se fortsatt användning men inte utbyggnad. Bara 14 procent vill lägga ner kärnkraften. 10 procent kan inte bestämma sig.
De tre partier som vill lägga ner kärnkraften så fort som möjligt – MP, V och C – fick i senaste valet stöd av 21 procent av väljarna. Om vi antar att alla andra partiers väljare vill ha kärnkraft är det alltså bara 66 procent av de här extrempartiernas väljare som faktiskt vill lägga ner kärnkraften.
Om vi antar att futtiga tjugo procent av socialdemokraternas väljare också vill lägga ner kärnkraften blir det plötsligt en minoritet (40 procent) av extrempartiernas väljare som vill lägga ner kärnkraften.
Det är med andra ord lätt att se en gigantisk skillnad mellan väljarnas och politikernas åsikter. Inget nytt i och för sig, men det är viktigt att skilja mellan ”vanligt folks åsikter” och ”vanliga politikers åsikter”. När det gäller energipolitik verkar politikernas åsikter i rask takt avlägsna sig helt och hållet från medborgarnas åsikter.
/göte
Utan att vara det minsta religiös har jag ändå tagit fasta på Reinhold Niebuhrs sinnesrobön då det gäller svensk energipolitik . ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” Och svensk energipolitik ligger utanför min makt att förändra och de som skriver på denna blogg.
Hej Eskil
Defaitism är inte samma sak som sinnesro och väljarnas makt att förändra är större än man kan tro.
När jag började skriva om energipolitik och kärnkraft för ganska många år sedan var jag tämligen övertygad om att kärnkraften skulle läggas ner oberoende av vad jag eller någon annan sade. På den tiden fanns det knappast längre någon kärnkraftsdebatt och (nästan alla) politiker och media hade bestämt sig för att det hela var avgjort. De opinionsundersökningar som gjordes visade ett svagt intresse från allmänheten.
Men vi var några stycken som ändå fortsatte att ”piska den döda hästen” och med tiden vaknade faktiskt allt fler. Det blev allt mer uppenbart att den våta filten över kärnkraften kunde lyftas bort. Den största orsaken var förstås då som nu att alternativet är så uppenbart dumt.
Idag är situationen radikalt annorlunda. S, MP, V och C försöker visserligen låtsas som om inget har hänt men verkligheten har kommit ifatt. De flesta inser galenskapen i nedläggningen av R1 och R2 och hur stora de ekonomiska konsekvenserna blivit för vanligt folk. Socialdemokraterna inser säkert vid det här laget att deras anpassning till MP i kärnkraftsfrågan kan bli en stor black om foten i kommande val. Och trots allt måste politiker ta någon form av hänsyn till väljarnas åsikter.
Så visst kan vi förändra. Faktum är att förändringen på många sätt redan har skett.
/göte
Hej Göte, jag vill bara tacka för dina inlägg och att du bygger dina åsikter på data. Vi kan bara hoppas på att ”droppen urholkar stenen” till slut och att politiker och media ser det vansinniga i nuvarande energipolitik. Fortsätt med ditt viktiga värv.
Jag vill härmed önska dig och din familj en riktigt lång skön semester!
Jag har ibland haft nöjet att arbeta med California Air Resarch Board – CARB i folkmun. En mycket kompetent myndighet som dessutom är tämligen pragmatisk inom lagens gränser. De har ett motto som jag tycker skulle passa i alla diskussioner om energi – Göte är ett föredöme. In God we trust all others bring data.
Regeringen föll på frågan om marknadshyror på nyproduktion där det i de flesta fall redan idag i praktiken råder marknadshyror,
Vi har en regeringskris där den centrala frågan är vilka man kan prata med men framför allt vilka man inte kan prata med.
Vi har ett regeringsparti med avgörande inflytande över en så avgörande fråga för landets framtid som energipolitiken som utlyst klimatkris för att inte säga klimatnödläge men samtidigt aktivt arbetat för att lägga ner ca 25 TWh årlig koldioxidsnål elproduktion med Ringhals 1&2 utan att det ger större intryck på debatten i MSM eller politiken.
Det är då väldigt svårt att annat än misströsta över landets dysfunktionella politiska system och dito massmedia som skall bevaka politiken.
En korrektion.
25 TWh gäller hela Ringhals produktion då samtliga reaktorer var i drift så Ringhals 1&2 blir ungefär halva den siffran:
Hej Eskil
Nedläggningen av R1 och R2 gav som du säger inte mycket avtryck i MSM eller politiken. Men jag tror ändå att nedläggningen kommer att visa sig vara en skiljeväg.
Redan nu ser vi att nedläggningarna har resulterat i dramatiskt höjda elpriser. Här nere i Skåne/Blekinge har vi i år tvingats vänja oss vid priser som är mellan två och fyra gånger högre än normalt. Detta oberoende av om det blåser eller inte. Efter ett antal saftiga elräkningar börjar nog gemene man inse att något drastiskt har hänt och det är inte svårt att se när det började.
I media körs nu en stor kampanj för vindkraft. ”Vi måste ha mycket mer vindkraft för att klara elbehoven” sägs det, trots att vi för bara ett par år sedan hade elöverskott.. Bara politiker och aktivister kan vara så korkade att de inte ser kopplingen till reaktornedläggningarna. Till och med en och annan journalist börjar inse att något gått väldigt fel.
Hittills har alltid svenska media kunnat vända sig till professor Tomas Kåberger och hans likar för att hitta motargument när någon pekat på fördelarna med kärnkraft. Men med Kåbergers alltmer bisarra uttalanden i ETC börjar förhoppningsvis alla vettiga journalister inse att det är som att fråga en militant vegan vad han/hon tycker om blodiga biffar. Kåberger försökte härom veckan bevisa att befintlig kärnkraft är dyrare än ny vindkraft och det blev inte lyckat.
Jag är ganska övertygad om att energifrågan blir ett av de stora debattämnena framåt nästa val. Nedläggningen av R1 och R2 är sådana uppenbara självmål att de knappast kan undvika att bli argument i debatten.
/göte
Kära Gud låt oss bli av med Miljöpartiets inflytande över energipolitiken. Gör att Miljöpartisterna förfasas över reningsverkens obefintliga rening av läkemedelsrester och hormoner i urin. Låt Miljöpartisterna värna fåglar, fladdermöss och insekters liv. Och slutligen få miljöpartisterna inse att co2 är livsnödvändig gas för allt liv på jorden och mängden co2 i atmosfären inte har betydelse för temperatur eller klimat.
Att som miljöpartist avfärda rotorbladens slakt av rovfåglar med ”Vi får väl måla rotorbladen i en annan färg” kommer att motas som bevis på en falsk miljökämpes uttalande.
Hej Patrik!
Miljöpartister bryr sig inte om miljön för då hade de, som du mycket riktigt konstaterar, tagit reella miljöbeslut. De är i grund och botten Bolsjeviker som har insett att det inte längre går att få folk att leva i armod och misär genom att hänvisa till att klasskampen kräver detta.
2000-talets Bolsjeviker hänvisar till att planeten kräver detta armod och misär. Annars går den under. Titta på ”rapport från 2050”. Det är misären de energiskt försöker att pådyvla hela mänskligheten. Oavsett vad någon säger eller påpekar så kommer de aldrig ge upp det målet. Jag tror inte de kommer sluta kämpa och skaffa sig ett vettigt jobb för att hjälpa till i försörjningen. Tror du?
Hittade följande artikel om vätgas som var minst sagt intressant.
https://energiforsk.se/program/karnkraft-omvarld-och-teknik/nyheter/karnkraftens-roll-i-energisystemet/vatgas-tung-roll-for-latt-gas/
Där framgår tydligt att vätgasen inte kan genereras av vind eller sol eftersom det är alldeles för dyrt. Däremot är fjärde generationens kärnkraftverk ytterst lämpade och går att placera ute i havet dit tankfartyg kan åka för att fylla på ammoniak som är energibäraren.