Bara elbilar efter 2030 och en gigantisk utbyggnad av vindkraften. Europas politiker har bestämt sig för att skapa ett jättelikt teknikskifte för att rädda klimatet. Eller om det är för att ge pengar från de fattiga till de rika. Eller kanske för att stötta Kina. I vilket fall som helst är politiska teknikskiften av den här magnituden något helt nytt och risken för misslyckande är stor – mycket stor.

Lönsamma teknikskiften
Det skadar kanske inte med en liten tillbakablick över några av historiens teknikskiften. De har drivits av sådant som ångmaskinen, elektriciteten, industrialiseringen, tåget, bilen, cykeln, telefonen, radion, datorn och en hel del annat. Gemensamt för dem alla är att de var lönsamma för ägarna och att de gav ett mervärde för användarna.

En gemensam faktor var också att staten inte behövde skjuta till pengar. Tvärtom kunde staten dra nytta av teknikskiften genom att beskatta en del av mervärdet. ”Farbror staten” kunde glatt luta sig tillbaka i länstolen med en liten rap, mätt och nöjd.

Ta till exempel bilismen. Den krävde i och för sig investeringar i väginfrastruktur, men inkomsterna från bilskatt, accis och bränsleskatt räckte utan några som helst problem för att betala utgifterna. Faktum är att skatten från bilarna med god marginal räckte både till vägnätet och det alltmer olönsamma järnvägsnätet. Bilarna har alltid varit en bra affär för staten.

Också elektrifieringen blev en god affär. Behovet av stabil el var stort redan från början och genom att hålla priset rimligt lågt gick det att öka behovet dramatiskt. Företagen gick gärna över till el så länge priset var rätt och tillgången säker. Samma sak gällde villaägarna som gärna använde el för uppvärmning så länge det inte blev för dyrt.

För staten var det en god affär både att beskatta elproduktionen, elanvändningen och hämta in vinsten från statliga Vattenfall. Investeringar i vattenkraft och kärnkraft var lätta att räkna hem.

Så länge staten undvek att lägga sig i alltför mycket gick det mesta ganska bra. Ibland var det svårt att hålla fingrarna borta – som med järnvägen – men förlusterna för järnvägen kunde alltid betalas av den lönsamma bilismen.

Staten betalar
Det mesta har alltså tuffat på ganska bra genom åren. Olönsam teknik har misslyckats eller hittat en liten nisch där den ändå fungerat.

Med jämna mellanrum har vi också fått se misslyckade statliga satsningar på ny olönsam teknik (som t ex Teleguide eller statliga elbilen Tjorven) eller försök att hålla kvar gammal dödsdömd teknik (alltför många exempel). Gång efter annan har vi sett bevis på att politiker är usla på att styra teknikutvecklingen. Ändå finns hela tiden en tro på att politiker nog egentligen borde kunna, trots att de inte kan.

Det hela påminner ganska mycket om kommunismen. Hundra procents misslyckande borde klassas som goda empiriska bevis, men ändå finns det alltid en del som vill pröva igen. Nästa gång kanske det fungerar…

I ärlighetens namn måste jag väl erkänna att det finns tillfällen då jag skulle uppskatta att staten tog ett större ansvar vid teknikskiften. Det gäller till exempel utbyggnaden av fiberoptiska nät där vi med en tidig statlig satsning hade sluppit många problem och haft ett betydligt bättre läge. Men det kanske snarare skall jämföras med att gå från grusvägar till asfaltvägar. Det är rimligt att staten tillhandahåller vettig infrastruktur trots att det kostar en slant.

Men att låta politiker besluta om vad som skall bli nästa stora teknikskifte – jag är skeptisk.

Alla betalar
Problemet är förstås att någon alltid måste betala. Teknikskiften som folk faktiskt vill ha är inget problem. Det finns gott om människor som gärna betalar för sådant. Men dyra teknikskiften som inte ger något egentligt mervärde är betydligt jobbigare. Om de skall drivas igenom krävs det stora subventioner från staten.

Ta till exempel elbilar. Det finns utan tvekan tillfällen där elbilar är konkurrenskraftiga, men för det mesta är de hopplöst dyra och dåliga jämfört med en konventionell bil. Att betala tre gånger så mycket för att minska räckvidden till en tredjedel är inget uppenbart säljargument. Miljö- och klimatfördelarna är heller inte mycket att skryta med.

Det blir nog inte många elbilar sålda om vi låter elbilarna konkurrera med bensin- och dieselbilar på lika villkor. Utan subventioner, borttagen fordonsskatt och vansinnigt fördelaktiga tjänstebilsregler försvinner de flesta köparna. Om man dessutom lägger till en kilometerskatt som motsvarar den bensin- och dieselskatt som vanliga bilägare betalar blir det riktigt jobbigt. En femtioöring per kilometer kanske inte låter så allvarligt, men det blir ändå 10 000 kronor per år om man kör 2 000 mil.

Som reglerna ser ut idag innebär ett skifte från bensin/dieselbilar till elbilar att staten förlorar skatteinkomster motsvarande alla väg- och järnvägsinvesteringar och allt väg- och järnvägsunderhåll. Till det kommer elbilssubventionerna som en årlig käftsmäll. Notan hamnar hos alla de vanliga skattebetalarna, något som kanske kan kännas en aning orättvist. Så här är det förresten redan idag.

Elen måste betalas
Samma sak gäller el. En storsatsning på vindkraft i Europa är väldigt dyr och ger massor av galna effekter. Tyska Energiewende borde vid det här laget ha bevisat hur dyrt och misslyckat det faktiskt kan bli. Ändå verkar EU nu ha tagit beslut om en gigantisk europeisk Energiewende på Europanivå. Tanken är väl att det som misslyckats i liten, medelstor och stor skala kanske kan lyckas i jättestor skala.

Den som är intresserad av Tysklands satsning på vindkraft kan förresten med fördel ta en titt på den här länken (https://klimatupplysningen.se/tyskland-kommer-att-bli-tackt-av-vindkraft/). Professor Fritz Vahrenholt har gjort en kalkyl över Tysklands energisatsning och hur många vindkraftverk och vätgasfabriker som kommer att behövas. Det handlar om ett vindkraftverk med 200 m vingdiameter per kilometer på tre fjärdedelar av Tysklands area (inklusive städer och sjöar). Kanske inte så lyckat och dessutom fantastiskt dyrt.

En storsatsning på vindkraft i Sverige är på många sätt ännu dummare. Vi byter ett väl fungerande, stabilt och ganska billigt produktionssystem för el mot ett dyrt och instabilt system som måste betalas av skattebetalarna.

Vattenkraft är dåligt
Men som sagt – EU har bestämt sig för att vindkraft är bra och allt annat är dåligt. EU-politikerna har till och med gått så långt att de bestämt att varken svensk vattenkraft eller svensk kärnkraft kan klassas som miljövänligt. Bara vind och sol är acceptabelt.

Det hela är så bisarrt att företrädare för Fortum, Vattenfall och Uniper häromdagen gick samman i ett inlägg i Svenska Dagbladet (https://www.svd.se/nya-eu-regler-hot-mot-var-energiforsorjning). Normalt sett undviker de här företagen allt som kan irritera klimataktivister och märkliga politiker, men det här gick tydligen över gränsen.

Då tar man ändå inte upp de verkligt sjuka effekterna av EUs klimatpolitik. Jag menar – hur kommer det sig att såpass många internationella företag är intresserade av att bygga stora vindkraftparker i norra Sverige? Det verkar ju ovanligt dumt att bygga ut vindkraft som ändå inte på ett vettigt sätt kan skickas dit den eventuellt behövs.

Tja, en stor del av svaret verkar ha att göra med bokföringstekniska detaljer i EU-reglerna. Vindkraft som produceras någonstans i Europa kan bokföringstekniskt klassas som koldioxidfri el var som helst inom EU. Den som köper in produktionskapacitet från vindkraftverk i Norrland använder per definition vindkraftsel. Att den el som faktiskt används produceras med kol, till exempel i Tyskland – tja det spelar ingen roll. Vindkraften i Norrland kan alltid dumpas i Hornavan.

Subventioner
Att subventioner får egendomliga effekter är nu inget nytt. Företag och advokater är normalt sett smartare än politiker och det finns alltid vägar att runda reglerna.

Alla som var med på den tiden då Sverige hade kapitalskatt, arvsskatt och gåvoskatt minns det här. Det fanns gott om advokater som levde på att runda regelverken. De potentiella skatterna var såpass höga att det var värt att betala advokaterna feta arvoden för att slippa skatten. De komplicerade konstruktionerna blev dyra för kunderna, men inte lika dyra som att betala skatt.

Idag har våra politiker infört dyra subventionsprogram för att installera solceller på så många fastigheter som möjligt. Resultatet blir en svängig elproduktion där producenterna betalas för att skicka ut el på nätet vid tillfällen då den inte behövs (framför allt på sommaren). ”Vinsten” för de som installerar solpaneler består helt och hållet av att de slipper betala energiskatt på den egna elproduktionen. Staten betalar alltså subventioner för att minska sina löpande inkomster och göra elnätet svajigare.

EU bestämmer
Men låt oss lyfta blicken till Europa igen. För det är ju framför allt Europa och EU som har bestämt sig för att genomföra det gigantiska teknikskiftet. Vem är det som vinner och vem är det som förlorar?

Både politiker och media har bestämt sig för att teknikskiftet är en historisk nödvändighet och att de företag som inte satsar för fullt kommer att lämnas hopplöst efter.

För Europas biltillverkare innebär det drakoniska regler där de genomsnittliga utsläppen från de bilar som tillverkas reduceras år för år. För att klara reglerna och kunna fortsätta att tillverka de bilar som folk faktiskt är villiga att betala för måste biltillverkarna producera allt fler elbilar och laddhybrider.

Politiskt sett är det här väldigt listigt. Biltillverkarna måste utveckla och marknadsföra elbilar och det gäller att få så många bilköpare som möjligt att välja elbil för att fylla kvoten. Den biltillverkare som berättar om den ”verkliga verkligheten” riskerar att hamna på fel sida koldioxidgenomsnittet och få kraftfulla straffåtgärder. Det här brukar kallas för regler som ”får föräldrar att strypa sina barn”.

Vem vinner?
Alltsammans skulle kanske ändå fungera om världen bara var EU. Men nu är det faktiskt inte så. EU är inte ens den mest lönsamma och innovativa delen av världen. Tvärtom är EU en ganska liten och vad det verkar allt mindre del av världen.

Så när EU inför drakoniska regler för att skifta till elbilar är det inte EU som vinner. EU-politikerna talar till exempel gärna om batteritillverkning i Europa, men i verkligheten tillverkas nästan alla batterier i Kina. Nästan alla batterier tillverkas dessutom med hjälp av elektricitet som till hundra procent kommer från kolkraft.

Så här kommer det att fortsätta att vara. Det talas mycket om europeiska batterifabriker, men vi som sett övergången till stora halvledarfabriker i Japan, Taiwan och Kina de senaste trettio åren inser nog vad som gäller. Teknik som har stor fördel av massproduktion kommer inte att göras i mindre skala. Gigantiska fabriker ger både lägre kostnad och högre kvalitet.

Samma sak gäller elbilar i den prisklass som människor faktiskt kan vara intresserade av. På en marknad som startar från noll har Kina en otrolig fördel.

Det hela blir riktigt jobbigt om vi tar med energiproduktionen i beräkningen. Europa skall klara av att redan nu bygga ett helt nytt produktionssystem med vindkraft, solenergi och energilagring i vätgas. Det blir jättedyrt.

Kina har lovat att kanske eventuellt börja sänka sina koldioxidutsläpp från och med 2030. Fram tills dess har man lovat att öka dem ordentligt. Det byggs otroliga mängder kolkraftverk för att klara behovet av fabriker för batterier, solceller och bilar. Ett sparat ton koldioxid i Europa blir två utsläppta ton i Kina.

Politiskt självmord?
Utåt sett verkar många överens om att Europas omställning till vindkraft och elbilar är bra både för Europa och klimatet. Men det är inte svårt att byta synvinkel och i stället klassa det som självmord. Visst finns det fördelar för elektronikindustrin och för forskare och företag med rätt inriktning.

Men risken är stor att regionen går samma öde till mötes som alla de otaliga företag som satsat på att nå nya kunder och på kuppen glömt bort sina befintliga kunder. Plötsligt står man utan både nya och gamla kunder och konkursen är ett faktum.

Men kanske Kina är villigt att köpa Europa för ett vrakpris.

Filed under: Göte Fagerfjäll