Nu börjar det faktiskt bli pinsamt. Det är verkligen hög tid för våra myndigheter och politiker att backa från det allt mer obegripliga motståndet mot munskydd. Eller krävs det ytterligare en vecka av fördubblade smitto- och dödstal?

Jag hade egentligen bestämt mig för att inte skriva något mer om pandemier och coronavirus. Efter vårens många dumheter och våldsamma sjuk- och dödstal lugnade det mesta ner sig över sommaren. Fram till början av oktober verkade allt gå hyfsat bra. Dödstalen planade ut runt 15 döda per vecka (0,2 döda per dag och miljon invånare)– väldigt mycket bättre än de dryga 500 per vecka vi såg i maj.

Smittan exploderar
Men säg den lycka som varar beständigt. Redan i mitten av september började smittotalen krypa uppåt med ungefär 30 procent per vecka. De steg från lite drygt 200 smittade per dag i genomsnitt till nästan 800 per dag fem veckor senare. Och då – för tre veckor sedan – träffade något fläkten. Först en drygt sextioprocentig ökning på en vecka och därefter en dubbling fram tills förra veckan. Plötsligt hade vi ett veckogenomsnitt på mer än 2 500 smittade per dag (250 per dag och miljon invånare). Tolv gånger mer än i mitten av september och mer än dubbelt så mycket som ”värstingveckan” i slutet av juni.

Inget tyder heller just nu på att den exponentiella ökningen skall avta. De siffror som finns för den här veckan är klart högre än förra veckans, trots att de är långtifrån färdigräknade. Vi kan mycket väl nå ett genomsnitt över 4 000 smittade per dag redan den här veckan. Den här veckan kan också mycket väl bli den första sedan i början av juli med uppåt 100 döda.

Usla data under våren
Nu är det förstås viktigt att inte jämställa smittosiffror från våren med dagens siffror. I våras hade Sverige i praktiken ingen coronatest värd namnet. Inte förrän i slutet av juni fanns det något som ens tillnärmelsevis kunde liknas vid det som redan fanns i resten av världen.

Det var faktiskt så illa att de officiella smittosiffrorna under den värsta perioden, mellan slutet av mars och mitten av juni, låg stadigt runt bara ca 600 smittade per dag (60 per dag och miljon invånare) i genomsnitt. När det värsta var över och testningen kom igång steg siffrorna till drygt 1 000 per dag i slutet av juni för att sedan falla tillbaka till ca 170 som lägst i slutet av augusti.

Att Sverige, som normalt sett har bäst statistik i världen, plötsligt uppförde sig som ett u-land var ytterst märkligt. Det var lika märkligt som att se de oändliga timmar av ”killgissningar” som dominerade media under hela våren. Bristen på tillförlitliga data ersattes av ”hittepåsiffror” och modeller baserade på gissningar. De statistiker och matematiker som anlitades vill nog helst glömma hela den sorgliga perioden.

Jämförbara siffror
Under hela våren var det därför bara svenska data över döda och intensivvårdade som gick att använda. Den ytterst viktiga smittostatistiken var inte meningsfull förrän i början av juli. Men bättre sent än aldrig.

Idag går det ganska bra att jämföra läget i olika länder. Vi ser till exempel att USA har haft en lång period av ganska hög smitta och ganska måttliga dödstal medan länder som Spanien, Frankrike och Italien har pendlat mellan extremt hög smitta/hög dödlighet och låg smitta/låg dödlighet. Länder som Taiwan, Sydkorea och Japan kunde snabbt i stort sett utrota smittan, medan länder som Norge och Finland lyckades hålla både smitta och dödlighet på en låg nivå.

Sverige utmärkte sig genom att i början ha en mycket hög dödlighet, faktiskt lika hög som de mest extrema länderna. Framåt hösten blev Sverige mer likt övriga europeiska länder, även om man inte nådde samma låga nivåer som övriga nordiska länder.

Andra vågen
När andra vågen av smittspridning började svepa fram under hösten såg det först ut som om Sverige skulle klara sig bättre än många andra länder i Europa. Det fanns till och med en kort period då Sverige hade lägre smittspridning än Danmark.

Riktigt jobbigt blev det för länder som Spanien, Frankrike, Belgien och Italien. Där rapporterades över 500 smittade per dag och miljon invånare. Belgien ligger idag på 1 200 smittade och Tjeckien lyckades efter en stor landsomfattande ”farväl till corona”-fest komma över 1 000 smittade och 18 döda per dag och miljon invånare. Det är nästan dubbelt så hög dödlighet som i Sverige under den värsta perioden i våras.

Det finns alltså en del att vara rädd för och av statistiken att döma kan vi i Sverige vara i början av en riktigt otrevlig period. På bara två veckor har smittotalen stigit från mindre än 80 till uppåt 300 per dag och miljon invånare och vi har passerat USA. Dödligheten har stigit från ca 0,2 till ungefär 1 per dag och miljon invånare. Fortfarande långt från USAs 2,5 och Tjeckiens 18, men alla vi som kan minnas ett halvår bakåt vet att det gick fort att nå 10.

Var går gränsen?
Taiwan och Sydkorea tog tag i problemet innan det hunnit växa sig stort. Det alternativet har knappast vi längre. En gigantisk ”lockdown” kan säkert hålla ner smitta och dödlighet, men kostnaden är gigantisk.

Så det kanske är dags att fundera på vad som är rimligt och vad som är alltför dyrt. En enkel kostnads/intäktsanalys där vi faktiskt tillåter oss att sätta ett värde på människoliv. Trots allt är det ju det som samhället gör hela tiden.

Om vi tittar på allmän dödlighet (t ex via euromomo.eu) ser vi snabbt att Sverige hade en ordentlig puckel i våras. En coronadödlighet på 10 per dag och miljon är uppenbarligen alldeles för hög. Sensommarens nivå på 0,2 är däremot totalt osynlig. Inte ens en nivå på 1 eller till och med 2 ger någon signifikant överdödlighet totalt sett. USAs nivå på 2,5 är hög, men absolut inte katastrofal.

Med det här resonemanget skulle vi alltså kunna acceptera 10 eller 20 döda i genomsnitt per dag i Sverige. Men vi vill absolut inte komma tillbaka till 100 döda per dag.

Munskydd
Frågan är då vilka åtgärder som är de enklaste och billigaste för att behålla en något så när rimlig nivå. Att stänga ner hela samhället är ju vansinnigt dyrt och att stänga ner skolorna riskerar att sänka utbildningsnivån på sikt.

Det i särklass enklaste och billigaste är naturligtvis att kräva eller rekommendera munskydd i alla sammanhang där främlingar tvingas att ha nära kontakt. Massor av tester visar att munskydd minskar smittspridningen med ca 90 procent om den smittade bär det. Skyddet är lite mindre, men fortfarande stort åt andra hållet.

Munskydd på bussar, tåg, flygplan och i taxi är med det här resonemanget en självklarhet. Där finns inga möjligheter att hålla rimliga avstånd. Munskydd i affärer och i folksamlingar är också rimligt. Att man använder handsprit i sådana här sammanhang är redan mer eller mindre standard.

I nästan alla länder utom Sverige är det också en självklarhet att använda munskydd. Men Folkhälsomyndigheten har bestämt sig för att munskydd inte är bra. Det fullständigt ologiska resonemanget är att munskydd skulle invagga folk i säkerhet och att felaktigt använda munskydd på något magiskt sätt skulle vara sämre än inga munskydd alls. Det hela är fullständigt idiotiskt.

I själva verket beror rimligen motståndet mot munskydd på att det inte fanns några munskydd i Sverige under våren. Sveriges beredskapslager hade avvecklats och i stället för att fixa problemet gjorde man en dygd av nödvändigheten och deklarerade att munskydd inte behövs. I Sverige har myndigheter och politiker väldigt svårt att backa tillbaka från intagna ståndpunkter.

Men när vi nu ser smittspridningen öka exponentiellt och dödligheten följa ”som ett brev på posten” kan det kanske vara dags för Tegnell och kompani att tänka om. Är det verkligen rimligt att låta så många dö bara för att slippa ändra sig? Mycket talar ju för att munskydd i rätt sammanhang utgör skillnaden mellan oacceptabel dödlighet och ”acceptabel” dödlighet. Detta till ett mycket lågt pris.

Och varför inte fortsätta i samma spår när det gäller andra områden. I stället för att börja med det dyraste och sämsta kan man börja med det billigaste och effektivaste. Det skulle kunna bli något av en revolution inom allt från energi- och miljöpolitik till skola och sjukvård.

Filed under: Göte Fagerfjäll