De ville så väl

I söndags tittade jag på SVTs partiledardebatt. Det var på sitt sätt en riktigt intressant historia, där mycket av det som sades kunde summeras med: ”vi ville ju så väl – då kan ni väl inte komma och klandra oss bara för att det blev så fel”.

Goda föresatser
För så är det ju. Det mesta görs med goda föresatser. Ändå blir det så ofta så fel, eftersom man inte tänkte igenom konsekvenserna, räknade på alternativen eller helt enkelt gjorde en vanlig kostnads/intäktsanalys.

I partiledardebatten lyste det här extra tydligt i diskussionen om migration, vilket också blev den stora delen av debatten.

Pengar och siffror
Under ganska många år var det omöjligt att tala om pengar eller över huvud taget siffror i migrationsdebatten. Det ansågs på något sätt omänskligt och inhumant. Egentligen var det väl inte förrän Hans Rosling tog upp frågan som någon kunde jämföra kostnader utan att bli klassad som fascist.

Hans Rosling gjorde alltså jämförelsen mellan att hjälpa flyktingar på plats och att tvinga dem fly långa och livsfarliga vägar för att hitta ett rimligt liv. Han, precis som många andra, förfasade sig över att de rika länderna är så usla på att hjälpa till på plats, trots att den hjälpen är så mycket billigare och går att göra effektiv också för mycket stora flyktingströmmar. Ändå brukar inte ens de rika ländernas magra löften om pengar till UNHCR infrias i verkligheten.

I ärlighetens namn är väl argumentet: ”du får komma in i Sverige om du lyckas överleva resan genom Libyen och över Medelhavet” varken särskilt humant eller särskilt ansvarsfullt.

Lämna över till EU
Nåväl, om allt annat misslyckas kan man alltid skylla på EU. EU lovade ju hålla ordning på både migration, brottslighet och ekonomi. EU-politiker är de som vill mest väl av alla. Kanske lika mycket som FN.

Men att enbart lita på EU, eller för den delen FN, har också sina risker. EU och FN har inte alltid så bra ”track record” när det väl gäller. Stora ord följs inte nödvändigtvis av aktiv handling och kanske det är tur.

Nej, en nationalstat som Sverige gör nog bäst i att på egen hand hålla ordning och reda. Ingen annan kommer att sköta det för oss och att skylla på EU och FN tjänar inte mycket till. Det som hände 2015 borde inte varit en överraskning.

Gemensam valuta
Det betyder inte att ett samarbete i organisationer som EU och FN är dåligt. Visst är det bra med frihandel, gemensamma handelsregler och gemensamma forskningsprojekt och visst är det bra med ett forum där alla kan skälla på varandra utan att nödvändigtvis starta krig.

Det jobbiga är bara att politikerna i EU vill så mycket mer och att de ibland ligger så dåligt i fas med verkligheten.
Ta bara de två grundpelarna, gemensam valuta och öppna gränser. De låter jättebra, men när man tittar närmare på kostnader och intäkter visar sig problemen.

För ett land som Tyskland är det naturligtvis utmärkt att ha en gemensam valuta i alla medlemsländer. Tyskland har en suveränt effektiv industri och den tyska industrin får med EU en jättestor hemmamarknad. Länder som Grekland kan inte längre devalvera för att öka sin konkurrenskraft.

Naturligtvis är det jobbigt med länder som använder växelkursen som politiskt vapen, men små länder har inte många andra verktyg att ta till. Titta bara på Sverige, som fortfarande ligger utanför euroområdet och ”leker med” växelkursen hela tiden.

I debatten om euron talade man ofta om fördelarna för turister med gemensam valuta. De fördelarna har blivit allt mindre i takt med att elektroniska betalningar blivit normen. Elektroniska betalningar har inga problem med valutor. Samma sak gäller internationell handel.

Öppna gränser
Och hur bra är det med öppna gränser? Tja, med dagens elektroniska pass är det faktiskt inte särskilt jobbigt ens att passera kontrollerade gränser. Grannländer, som Sverige och Norge, brukar i vilket fall som helst ha i stort sett öppna gränser, även om det alltid finns en risk för kontroller.

Men inom EU får man normalt sett inte kontrollera människor som passerar gränserna. I stället tvingas länderna till en mängd dyra och ineffektiva åtgärder, som hade kunnat hanteras mycket effektivare med en vanlig gränskontroll.

Det hela påminner faktiskt en hel del om den svenska skolan. En gång i tiden gav lärarna betyg till eleverna två gånger per år. Det var ett hyfsat enkelt, billigt och effektivt system, både för skolan och för eleverna.

När skolpolitikerna bestämde sig för att betyg var onda inställde sig snabbt ett problem. Hur i hela friden skall eleverna veta hur de ligger till och hur skall lärarna hålla ordning på kunskapsnivån.

Lösningen blev återkommande möten mellan lärare och föräldrar, där lärarna skulle berätta om elevernas prestationer med egna ord. Systemet är dyrt, tidsödande och allmänt hopplöst.

EU som nation
Mycket av det som görs i EU är alldeles utmärkt, men försöken att skapa en överstatlig nationalstat är betydligt mera tvivelaktig.

Det är i och för sig inte svårt att förstå drivkrafterna för superstatsprojektet inom EU. EU-politiker är inte mindre maktsugna än andra politiker, samtidigt som EU inte har nationalstatens naturliga motstånd mot dumheter. Förslag som skulle mötas med ett hånskratt i länder som Sverige och Danmark kan passera EU-byråkratin utan att någon ens höjer på ögonbrynen. Avståndet mellan folk och EU-politiker är stort.

Det här räcker egentligen som argument mot EU som superstat. Idén är helt enkelt dålig. Redan att flytta upp beslut från nationalstaten till EU-nivå är något som måste göras med stor försiktighet.

Klimat och rädsla
Men, tillbaka till partiledardebatten. Allt handlade inte om migration och säkerhet. Ibland kom det in en och annan klimatfråga också.

Men bara ibland och för de flesta med största ovilja. Klimatdebatten är fortfarande minerad mark och ingen partiledare vågar utmana ens de mest olönsamma och meningslösa subventioner. Jan Björklund vågade nämna ”ineffektiva åtgärder” någon gång, men för övrigt höll alla huvudet väl nedtryckt i sanden.

Så länge väljarnas intresse för klimatfrågan är så låg som undersökningarna visar kanske det här är en fungerande strategi. Men förr eller senare måste ändå någon ta en titt på de förment klimatpositiva åtgärder som görs. Att vräka ut statens pengar på åtgärder som faktiskt inte gör någon nytta verkar osmart.

Men i klimatdebatten räcker det fortfarande med att vilja väl. Att det blir fel spelar ännu så länge mindre roll.

Leave a Reply