I dagens nummer av Svenska Dagbladet är toppnyheten Sveriges usla position i EU när det gäller miljöskatter. Det hela bevisas på ett helt uppslag, med statistik som placerar oss trea från botten, medan länder som Nederländerna och Slovenien är ungefär dubbelt ”så bra”.

Men tyvärr är artikeln ett utmärkt exempel på hur man ljuger med statistik (eller möjligen på hur lättlurade journalister kan vara). Om man räknar om siffrorna så att de får någon som helst mening visar det sig i stället att Danmark och Sverige är i särklass ”bäst” på miljöskatter. Tyskland har i jämförelse bara en fjärdedel och Polen (som i artikeln vann stort över Sverige) ligger på drygt 13 procent av Sveriges nivå. Med andra ord, ett väldigt annorlunda resultat jämfört med vad som visas.

Skattekvot
Den stort uppslagna artikeln utgår från andel miljöskatt av den totala skattekvoten i ett land. Den tar alltså ingen hänsyn till faktiska utsläpp eller hur mycket pengar som betalas i skatt i förhållande till utsläppen. Siffrorna har inget att göra med utsläpp, miljöpolitik eller egentligen något som helst. Förmodligen är artikeln tänkt som någon form av propaganda, men jag svårt att komma på vad den skulle kunna göra propaganda för. Utom möjligen krav på statistik- och matematikundervisning för journalister.

Omräknade siffror
Okej, nu kanske jag agerar surgubbe i lite för hög grad, men de som har läst min spalt vet att jag tycker om objektiva data. Därför blir jag extra irriterad när man tar objektiva data och misshandlar dem på det här sättet.

Så jag satte mig en stund och räknade om artikelns data för att ge statistiken någon mening. Det blev en del bakåträkning, men absolut inget komplicerat. Vem som helst med en enkel miniräknare borde kunna fixa det.

Till att börja med får jag väl anta att artikelns siffror är hyfsat korrekta, även om de inte är relevanta. För att få fram meningsfulla data räcker det då att veta BNP för varje land, skattekvot för varje land och antal invånare per land. Enkla data som finns lätt tillgängliga på Internet.

På det här sättet får man snabbt fram hur stora miljöskatterna är per invånare i varje individuellt land. Jag räknade på ett dussin av de länder som fanns i artikeln och kom fram till en siffra mellan 340 dollar (Polen) och 2 520 dollar (Danmark). Sverige ligger fyra, med 1 400 dollar, efter Nederländerna (1 800 dollar) och Finland(1 460), medan Tyskland och Frankrike ligger på dryga 800 dollar och Storbritannien på ca 1 000 dollar.

Koldioxid
Sverige hör alltså, inte helt oväntat, till de länder i EU som har högst miljöskatter per person. Detta trots att Sverige relativt sett har en stor energikrävande basindustri (pappersmassa och stål). Industrin är svår att beskatta alltför hårt, eftersom den då har en ovana att flytta till mera fördelaktiga länder.

Men inte heller miljöskatt per person säger särskilt mycket om hur hög skatten på utsläpp verkligen är. Ett land som lyckats minska sina utsläpp bör ju inte straffas för det. Därför är det viktigt att titta på skatter i förhållande till utsläpp och det enklaste (om än inte helt invändningsfria) är att utgå från koldioxidutsläppen per person. Återigen kan man invända att Sverige har en stor energikrävande industri, men vi klarar oss förbluffande bra ändå.

För Sverige har, trots basindustrin, lägre koldioxidutsläpp per person än något annat EU-land (4,2 ton per person). Vi har till exempel långt mindre än hälften jämfört med länder som Nederländerna (10,4), Belgien (9,4) och Tyskland (9,2) och lite mer än hälften jämfört med länder som Storbritannien (7,2), Polen (7,6) och Danmark (6,6). ”Värst” i Europa är Luxenburg (19,3).

Mycket mer skatt än andra
Om vi dividerar miljöskatten per person med koldioxidutsläppen per person får vi den ”verkliga” miljöskatten. Vi tar visserligen inte hänsyn till olika länders industri (eller glesa bebyggelse), men den siffra som vi får fram är åtminstone relevant. Det blir inte en jämförelse mellan ”GAIS och Nicolai Gedda” (som Tage Danielsson skriver i sin utmärkta bok Grallimatik).

Ett diagram med de nya siffrorna har ingen som helst likhet med diagrammet i SvD-artikeln. Plötsligt placerar sig Danmark och Sverige på en löjligt ohotad första- och andraplats (382 respektive 333 dollar per ton koldioxid). Därefter kommer ingenting och sedan kommer Italien (200 dollar), Nederländerna (173 dollar), Frankrike (161 dollar) och Finland (160 dollar). Länder som Storbritannien (137 dollar) och Spanien (110 dollar)ligger fortfarande över hundradollarsgränsen, medan Tyskland (93 dollar), Belgien (61 dollar) och Polen (45 dollar) hamnar ett gott stycke efter.

Danmark hamnar i något av en särställning, eftersom landet både har höga energiskatter och höga utsläpp. De flesta andra länder med höga utsläpp kompenserar det med låga energiskatter.

Samma för alla
Data i SvD-artikeln verkar i stor utsträckning komma från Naturskyddsföreningen (Svante Axelsson är flitigt citerad). Man kan naturligtvis uppfinna en rad konspirationsteorier för att förklara varför miljörörelsen väljer att gå ut med så här märkliga siffror (och varför SvD okritiskt publicerar dem).

En enkel hypotes är väl att kärnkraften är en viktig förklaring till varför Sverige klarar sig så bra. Den förklaringen är inte populär överallt.

Det verkar också finnas en vilja att vara ”rättvis” och bara räkna procentuella förändringar. Tidigare framgångar skall inte räknas, utan varje land blir sin egen måttstock. Resonemanget leder rimligen till att länder ”håller igen” för att ligga bättre till i nästa förhandling.

Det mest sannolika är kanske ändå att någon plockat fram de här siffrorna och att man sedan har skapat sig en egen verklighet utifrån dem. Annars skulle knappast Svante Axelsson från Naturskyddsföreningen hävda att ”Sverige borde ha växlat sina skatter med 40 miljarder för att komma i paritet med Danmark”, eller att ”Sverige ligger kvar i botten”. Bägge uttalandena är ju uppenbarligen bara trams.

Sverige har EUs lägsta miljöutsläpp per person. Det är ett faktum som alla kan vara stolta över. Ett faktum är också att vi kan bli ännu bättre, men jag tror inte att tvivelaktig eller lögnaktig statistik hjälper oss på den vägen. Risken är i stället att den får hela miljörörelsen att framstå som oseriös.

Filed under: Göte Fagerfjäll